Ovan molnen skiner solen, del 3

Ännu en flygresa, ännu ett vin att prova. Denna gång har jag fått möjlighet att avstå från att resa med det skandinaviska storbolagets "bussflyg" för att istället resa med "sportbilsflyg" till EU:s huvudstad. Dessutom bil hela vägen fram till flygplanet, och bil hela vägen från flygplanet. Och vilket flygplan sen. Snabb som attan och bekvämt. Ingen trängsel, utan åtta fåtöljer i ljust skinn och två soffor att luta sig tillbaka i. Inga stressade flygvärdinnor/värdar som ska hinna servera och sälja mat samt tax-freeprodukter. Bara lugn och ro, och god mat.

Till middag: grönsallad med handskalade räkor kokt ägg och citron, Biff Rydberg med färsk äggula och pepparrotscrème, och avslutningsvis pannacotta med färska bär. Inte dåligt som söndagmiddag när jag var tvungen att lämna familjen innan helgen var slut.

Nåja, nu var det vinet, inte flygplanet eller maten det handlade om. Men även här talar vi om klasskillnad jämfört med de flyg/viner jag provat tidigare i år. Inga miniflaskor med iskallt vin att hälla i plastglas, utan bra tempererat vin serverat i vinglas av kristall. Vad var det då i glaset? Jo, 2009 Seghesio Sonoma Zinfandel, bestående av 90 % zinfandel, 7 % petite sirah och 3 % syrah från familjen Seghesios odlingar i Dry Creek Valley och Alexander Valley i Sonoma County, North Coast, Kalifornien. Nämnda familj har huserat i området sedan slutet av 1800-talet och sägs vara Zinfandelpionjärer.

I glaset ett mörkt blårött vin, lite ljusare i kanterna. Doften av rårörd kompott på björnbär och hallon, kryddad med vitpeppar eukalyptus, choklad och ceder slår emot luktcellerna i näsan med kraft. I munnen smakar det av björnbär, hallon och blåbär, men också av körsbär och mörka plommon samt lite mjölkchoklad, kaffe och peppar. Tanninerna kan anas och alkoholen, som är så hög som 15,5 %, känns väldigt integrerad och stör inte det minsta. Tvärtom bidrar de till en lång och varm eftersmak. Jag måste erkänna att jag är positivt överraskad. Med undantag för champagnen som dracks på förra flygprovningen, så måste jag medge att detta är det bästa flygvinet hittills. Kan faktiskt tänka mig att köpa en flaska eller två av detta Easy Drinking-vin för 179 kronor stycket på SB.  

/ FM

Ovan molnen skiner solen, del 2

Ännu ett internationellt uppdrag, ännu en flygresa, ännu en vinprovning. Denna söndageftermiddag skiner solen för fullt ovan molnen och den kallrökta laxen väntar på något att sköljas ned med. Efter att ha provat röda och vita viner har turen kommit till champagnen, närmare bestämt NV Nicolas Feuillatte Blue Label Brut, som består av 1/5 chardonnay och 2/5 vardera av pinot noir och pinot meunier.

Att detta är en annan dryck än övriga viner som serveras på SAS flygningar markeras inledningsvis av att man får dricka i riktiga glas istället för plastglas. Väl i glaset spritter det av små fina bubblor. Just idag förstärks den guldgula färgen av solljuset så att det fullkomligt strålar och man nästan blir bländad. Vid första sniffen möts man av en tydlig citrusdoft, som följs av grågröna päron, äpplen, mandel och hasselnötter. I munnen en torr och rejält syradriven men ändå balanserad skumpa med smak av grapefrukt, päron, nötter och en lång grusig/dammig mineralisk avslutning.

Det funkar utmärkt till laxen, och lika bra till den avslutande ostbiten med fikonmarmelad. Det står helt klart att den ”blå etiketten” är SAS-flygens mesta Easy Drinking. Men vem hade trott något annat än att champagne skulle ta hem Easy Drinking-titeln, särskilt när den ackompanjeras av strålande sol?

/ FM

10 000-metersklubben

Jakten på flygplansvinernas innersta väsen gick vidare igår. Denna gång på flyget mellan Stockholm och Oslo, och tillbaka. Allt avklarat på en och samma dag. Äntligen(?) en chans att testa något annat vitt flygplansvin än 2009 Villa Anitan.

Inget vin på morgonflyget, däremot på hemresan. Den norska och lite barska flygvärdinnan hivade fram en kartong med mat – bulgursallad med pepprig laxbit. Till det valde jag en kvartsflaska 2009 Réserve Speciale Chardonnay, signerad Gérard Bertrand, som nog är mer känd för viner som Château l’Hospitalet och Cigalus. Detta sydfranska vin, klassat som Vin de Pays d'Oc, har en vitgul färg och doftar inledningsvis fruktig av citron och citronblommor, följt av äpplen och päron och en aning ylle. I munnen en behaglig, torr och aningen fruktig smak, med viss mineralkänsla. Lite åt chablishållet.  

Undrar hur det står sig i jämförelse med Michel Laroches ”L” Chardonnay VdP d'Oc från samma år? Ett vin som ingick i Munskänkarnas praktiska 3-betygsprov häromsistens, och gav FV-T viss mersmak. Det torde ligga i ungefär samma prisklass, kanske lite dyrare, men det finns inte på SB eller i BS.

Det här är definitivt bättre, och mer Easy Drinking än Villa Anitan, det andra vita vin som SAS erbjuder sina resenärer.
Hursomhelst är det inte lika exklusivt som vitvinerna i affärsklass på Air Frances långdistansflygningar, något man fått pris för. Där får man bland annat Cigalus Blanc (som går loss på 299 pix per helflaska i BS).

Så avslutningsvis till frågan om flygplansvinernas innersta väsen. I senaste numret av SAS-magasinet Scanorama informerar man under rubriken The 10 000 meter wine club om att det är en ny vinsäsong på SAS-flygen. Man anger stolt att man tagit hjälp av Oz Clarke för att välja lämpliga viner. Bland de nya vinerna nämns, föga förvånande, Villa Anitan och Tarapaca Cabernet Sauvignon, som jag skrivit om här och här. Av större betydelse är dock följande skrivning:

Much of a wine's subtlety is lost at a height of 10 000 meters because the air onboard is dry and the palate needs moist air to function perfectly. So the wines onboard need to have quite a pronounced bouquet.

Pang på med frukten på en gång alltså. Och det stämmer. De två röda viner och de två vita viner jag provat på SAS är alla rätt fruktstinna i doften, även om de tappar en del efter ett tag. Men vad gör det. Flaskorna är så små att det bara är att beställa in en till.

/ FM

Ovan molnen skiner solen

Gary Vaynerchuk har givit en uppgift till oss alla. Vilket är det bästa vinet (eller drycken) du druckit i ett flygplan? Ingen enkel fråga att svara på. Jag minns nämligen inte alla viner jag druckit ovan molnen under min närmare 15-åriga karriär som något sånär regelbunden flygresenär. Men jag tror att den tokajer (som jag dessvärre glömt namnet på) som serverades till desserten på flyget till Washington D.C. förra sommaren ligger bra till. Men det duger ju inte som svar.

Därför påbörjades ett systematiskt undersökande arbete förra veckan. Sökandet efter det bästa flygplansvinet bör dessutom kompletterades med ett mer allmängiltigt sökande efter flygplansvinernas innersta väsen. Det bästa kan ju vara dåligt. Således: Vad är det för viner som serveras ovan molnen? Serveras det några bra viner, eller är flygplansvinerna som hissmusik? som Easy Drinker MG frågade. Inget man direkt minns, men tillräckligt mycket hissåkande och så står man där och diggar...

Detta antyder någon slags utmattningseffekt. Efter förra veckans lyckosamt varierade provning av röda flygplansviner ägnades denna vecka åt vitviner. Och visst blev det fråga om utmattning.

Förmiddagsflyget till Köpenhamn gick för tidigt för att jag skulle våga beställa in vin. Det fick bli ett frukostpaket istället. Men på flyget vidare till Bryssel serverades en lunch bestående av senapskryddad potatissallad och tjocka skivor rostbiff, och till det 2009 Villa Anitan Verdejo från spanska DO Rueda.

En sniffe-sniff i plastglaset bjuder på en aromatisk doft av jasminblomma, krusbär och örter. De vita blommorna och krusbären fyller smaken i munnen, som även bjuder på ljus grapefrukt (som den smakade i barndomen, med lite vresig beska) och en tydlig syrlighet från lime. Eftersmaken är lång, örtig och lite mineralsältig. Inte det mest upphetsande vinet jag druckit, men definitivt karaktärsfullt och bättre än väntat. Solskenet ovan molnet gör sitt till för att förhöja stämningen.

Inför återresan till Stockholm har jag mattats ut av en alltför lång väntan på flygplatsen. Mitt ordinarie flyg var inställt och jag bokades in på det senare kvällsflyget - tre timmar senare. Där omintetgjordes möjligheterna till en mer varierad vitvinsflight. När turen var kommen till mig att välja dryck fanns det bara nämnda Villa Anitan kvar. På’n igen!

Denna gång, i ett överfullt flygplan och utan lunchtidens solsken ovan molnen, var intrycket av vinet lite sämre än på nerresan. Beskan var inte lika framträdande. Men det var å andra sidan inte heller blommigheten.

Min samlade bedömning av flygplansvinerna hittills – eller rättare sagt de viner som SAS erbjuder på sina Europaflygningar – är att de är bättre än man skulle kunnat vänta sig. Gary Vaynerchuk antydde att den 2006 Vendange Cabernet Sauvignon, som han provade på en Southwest-flygning, kostade runt 4 USD för en helflaska. De viner SAS erbjuder ligger snarare i prisklassen 70-90 kr per helflaska, dvs. mer än dubbelt så mycket. Med tanke på att vinkvalitén stiger snabbt med priset i dessa prisnivåer står det klart att förutsättningarna att få ett hyfsat vin är rätt bra på SAS, inte minst om man jämför med Southwest. Minns att jag läst någon gång i SAS flygtidning om deras samarbete med en sommelier. Att erbjuda bra mat (nåja) och dryck (till de som betalar för det) är ett sätt att ta hand om sina kunder. Erfarenheterna från förra sommaren talar även för att man får bättre vin i affärsklass än i ekonomiklass.

Vinprovningarna ovan molnen fortsätter.

/ FM

Vinflighter till EU

Som jag rapporterat om tidigare så händer det att jobbet tar en utomlands. Ganska ofta till EU:s huvudstad Bryssel. Så även denna vecka. Upp tidigt som attan för att hinna med fakirflyget från ARN. (Hellre en söndagskväll därhemma än på hotell i Bryssel.) Väl framme i Bryssel visade det sig att även en jobbresa kan utgöra en plattform för vinprovning - och således ett uppslag för ett nytt blogginlägg.

Den första flighten (SK 589) bjöd inget vin. Bara frukost. Yoghurt, müsli, apelsinjuice, te, kaffe och varmt bröd med ost och pastrami. Satt bra eftersom fakirflyget inte ger något utrymme för frukost i hemmet. På sin höjd ett glas juice.

Den andra flighten bjöds vid lunchen. Är det högnivåmöte så är det, och då bjuds det på trerätterslunch med vin. Till förrätten - svärdfiskcarpaccio med honungsvinägrette och grapefrukt - bjöds 2006 Château Le Raz Sauvignon Blanc från Bergerac, som ligger i appelationslöst land en bit uppströms floden Dordogne. Samma flod som f.ö. passerar St-Emilion och andra appelationer i östra Bourdeaux. Aningen blommig doft, men dominerad av nässlor, krusbär och omogna äpplen. Rätt återhållsam syra, behaglig smak av krusbär och äpplen. Tydlig och lång mineralisk sälta i eftersmaken. Inget toppvin, men drickbart. Till varmrätten - grillad kyckling med paj på courgetter - bjöds 2006 Domaine de Mont-Auriol Merlot från Languedoc. Mjukt, aningens plommonfruktigt, gräsigt, och rätt meningslöst.

Den tredje flighten (SK 2590) bjöds på flyget hem från Bryssel och Zaventeem. Eftersom det fortfarande tycks vara vintertidtabell och mötena höll på länge fick jag ta omvägen via Kastrup. Segt. Den danska kabinpersonalen hivade dock glatt fram en kall minimiddag bestående av något slags tomatbaserad grönsaksröra och lättrökt skinka. Till det 2010 Tarapacá Varietal Cabernet Sauvignon från Maipo, Chile. Det doftar av svarta vinbär och blyerts men även plommon, kakao och kryddor. Särskilt efter att vinet nått en lite högre temperatur. Som alltid är vin på flyg iskallt. I munnen tydliga smaker av lila och röda frukter. Choklad, vanilj och kanel hittar jag också.

Efter ett kort stopp på Kastrup och en promenad tvärs över korridoren är jag dödstrött men gör mig redo för den fjärde och sista flighten. SK 1428 är också en sorts fakirflight. Kvällens uppsamlingsheat för alla som varit ute och rest i världen och nu tvingas byta sedan det stora nordiska flygbolaget slutat köra direkt till Stockholm till och från de flesta destinationer utanför Europa. Danskarna är inte att leka med i förhandlingar. Hur som helst. Ännu en minimiddag langas fram - nu av svensk kabinpersonal. Denna gång rostbiff och potatissallad - ni vet så'n där kall geggig. I glaset 2009 Mas Joséphine Côte-du-Rhône från Château Courac i västra delen av Côte-du-Rhône. Denna producent är kanske mer känd för vinet Château Courac Laudun, som uppmärksammades på olika vinbloggar för några år sedan (1, 2). Nåja, 2009 Mas Joséphine är gjort på 50 % syrah, 30 % grenache och 20 % cinsault. Det doftar av mörka bär och kryddor, trots kylan. Efter lite munarbete kommer smakerna fram tydligare. Varmfruktigt, mörkbärigt, lite kryddigt och lakrits.

Sammantaget en lång och utdragen dag. Även en utdragen vinprovning, som delvis skedde på 32 000 fots höjd. Summa summarum så bjöds det bättre viner i luften än på land.
/ FM