Gambero Rosso

Spegelsalen, Grand Hôtel.

Läge för Easy Drinkers att söka upp nya intressanta viner. Tyvärr var det inte bara MG och jag som gick i samma tankar. En sardin hade häpnat av trängseln, men är man winegeek så får man väl stå ut med sånt här, tänkte vi och gick rakt mot Gaja för en skön start med lite 2006 Gaja Barbaresco och 2004 Gaja Rennina Brunello di Montalcino.

Den sistnämnda fick även avsluta tillställningen och eftersmaken fanns otroligt nog kvar när det var dags för tandborstning och läggdags. Höjdarviner båda två, men det var väl knappast oväntat.

Anteckningsblocken släppte vi snabbt för något utrymme för noteringar fanns knappt. Strax intill Gaja armbågade vi oss fram till Pio Cesare. Deras 2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo upplevdes rätt ointressant i jämförelse med 2004 Pio Cesare Il Bricco Barbaresco, vilken imponerade med både djup och komplexitet. Även 2007 Pio Cesare Fides Barbera d'Alba visade hög kvalitet.

Några mellanlandningar senare hamnade vi hos en trevlig donna från Tolaini. Okänd producent för oss, men vilken positiv överraskning! En klassisk Chianti i 2008 Tolaini Chianti Classico Riserva och två supertoscanare i 2007 Tolaini Valdisanti Toscana och (kvällens höjdare) 2007 Tolaini Picconero Toscana. Den förstnämnde med 100% Sangiovese, den andra med 75% Cabernet Sauvignon, 20% Sangiovese och 5% Cabernet Franc, och slutligen den sista med 65% Merlot, 30% Cabernet Sauvignon och 5% Petit Verdot. Hur kan Merlot vara så bra? Kanske får revidera min uppfattning... 

Problemet är nu att få tag på fler. SB är knappast att lita på och någon importör finns tydligen inte.

Slutligen Cecchi, som tydligen finns representerat i Sverige, och de hade ett riktigt intressant vin från Umbrien nämligen 2005 Tenuta Alzatura Uno di Otto Sagrantino di Montefalco. De galet kraftiga tanninerna från Collepianon var som bortblåsta och istället fanns där hanterbara, ja faktiskt sköna, tanniner i glaset. Och sanslöst gott var det dessutom!

/ TF

Bumbibärssaft till Bambi

Förra årets sista dag bjöd på idel solsken. Så vad var bättre än att ladda för kvällens fyrverkeri med lite utförsåkning. Det fick bli Flottsbro - Stockholms Alpina Centrum. Ha ha. Så värst alpint är det inte, men det duger gott när man är kvar i stan och har en hel hord åksugna ungar att sysselsätta.

Väl hemma fick vi skynda att byta om för kvällens middag, som inleddes med att ett dussin ostron sköljdes ned av bara farten med en flaska bubbel från Moët & Chandon Brut Impérial NV. Gott men ganska ordinärt. Till mellanrätten - en morotssoppa med apelsin och chili - höjdes champagneribban en aning och en flaska Louis Roederer Brut Premium NV poppades. Ingen sabrering här inte. Bubblorna fick oss verkligen på gott humör. Det liksom hoppar i kroppen och man känner sig på topp. Lite som när Bumbibjörnarna druckit sin bumbibärssaft och börjar studsa.

För den som inte vet vad vi talar om så är Bumbibjörnarna Disneys första tecknade tv-serie (1985-1990). Den utspelar sig i det medeltida kungariket Dunwyn, och i handlingens centrum står en grupp av sex (senare sju) bumbibjörnar, färggranna varelser med mänskliga drag, som bor i det underjordiska Bumbibo. Genom att dricka bumbibärssaft får de en fantastisk förmåga att studsa, något som kommer väl till pass då Dunwyn ständigt hotas av onda makter. Bumbibärssaften görs på bumbibären som bumbibjörnarna plockar utanför sin stubbe. Bumbibären som saften görs på är oftast röda i skördetid, men kan även ha en svag nyans av lila. Som omogna är de gröna, och bumbibärsblomman är vit. När en bumbibjörn dricker av saften får han/hon en otrolig studsförmåga som gör det möjligt att klara av mycket svåra uppgifter. Om en människa dricker av saften ger den istället övermänsklig superstyrka dock max en gång per dag, en egenskap som Hertig Torulf mer än gärna skulle vilja komma i besittning av för att ta makten över riket.

Även om champagnen fick oss på gott humör så tror jag att de röda dryckerna som serverades till varmrätten - stek gjord på mjällaste rådjur - som var kvällens verkliga bumbibärssaft. Dessa drycker gav oss övermänsklig superstyrka.

I det ena glaset bjöds 2006 Barbera d'Asti La Crena signerad Vietti. Vinet är gjort på Barberadruvor från 70-åriga vinstockar från vingården La Crena i byn Agliano d'Asti i Piemonte. Det är djupt vinrött, åt det lila hållet, och aningen grumligt. Efter några timmars luftning i Decantern strömmar en koncentrerad doft av björnbär, hallon, körsbär, grafit, mjölkchoklad, lakrits, kryddor och lite rostat ekfat. I munnen öppnar det stort och en aning alkoholvarmt. Jag hittar toner av mörk choklad, mörka bär, violer, grafit, lakrits, örtkryddor och ekfat. Syran är tydlig men mycket balanserad och mindre framträdande än vad man väntar sig av en barbera. På ett motsvarande sätt är tanninerna kraftigare än man väntar sig. Eftersmaken är otroligt lång och välpolerad. Det hela får mig att tänka på Barolo men även cabernet sauvignon och supertoscanare. La Crena är definitivt ingen vanlig barbera. Vilken tur att jag har en flaska kvar i garderoben. Det här måste jag dricka igen.

I det andra glaset hällde vi 2008 Ca' Marcanda Promis signerad Angelo Gaja från hans vingårdar i Bolgheri, Toscana. Vinet är gjort på drygt hälften merlot, en tredjedel syrah och resten sangiovese och är intensivt granatrött i karaff och glas. Doften är lite rökig men framförallt mörkfruktig (jag hittar körsbär och björnbär), med tydliga inslag av kaffe, choklad, örtkryddor och en aning mint. Smaken är rik och nyanserad, med tydliga toner av körsbär, björnbär, örter, kaffe och choklad. Mjuka men tydliga tanniner och en lång varmfruktig eftersmak fullbordade vinet.  

Båda vinerna överraskade positivt. Toscanaren genom att vara så lättillgänglig redan vid så unga år. Jag hade trott att den skulle kräva några år till på rygg, men det behövs absolut inte. Är det månne så att Gaja öppnat filial i Toscana för att rida på den kommersiellt lockande supertoscanska vågen? Viettis barbera genom att visa att det går att trolla med knäna. Kvällens Easy Drinking (bortsett från champagnen, som per definition är easy drinking) var definitivt La Crena. Vilket elegant vin.

Till sist. Vad Bambi beträffar låg han tryggt på våra tallrikar, och därefter i våra magar. Ingen hal is här inte.

/ FM

Klassisk Chiantitrippel från nollsju

Strax efter lunch öppnas flaskorna för att karaffluftas inför kvällens middag. Ett par timmar senare beslutar M att middagen är inställd – febern har slagit till. Gästerna informeras, vinerna vacuumpumpas och jag håller tummarna för att de inte ska oxidera till nästa middagsbjudning. Tre flaskor är knappast något man dricker själv, särskilt när frun är gravid och samtliga emergency bottles är utlånade för vinkunskapsprövning i söderort. Lyckligtvis kommer tillfället snabbt igen. Två dagar senare devacuumfieras flaskorna och några snabba sniffar avgör – all systems go! Ms födelsedag firas med oxfile extra allt, nu oortodoxt kompletterat av tre toscanska -07or.

2007 Fonterutoli Chianti Classico från Marchesi Mazzei har helt klart vunnit på det oväntade uppvaknandet innan den fick somna om och sedan dra sig ett par dagar. 90% sangiovese kompletterat med en blandning av malvasia nera, colorino och merlot fyller glaset med tung, mörk och förförisk doft av körsbär, marsipan och Lingongrova. För ett år sedan var detta vin rätt vasst, men nu är smaken mjuk och behaglig. Riktigt, riktigt bra, och mer eget än storebror, Castello di Fonterutoli. En 2008a måste snabbt inhandlas för jämförande test!

2007 Villa Cafaggio Chianti Classico finns fortfarande i SBs sortiment. Första sniffen indikerade… absolut ingenting! Totalknutet trots luftning i flera dagar. Byte till andra glas hjälper doften på traven och fram kommer kryddigare och örtigare aromer. Lakrits och vitpeppar – är det här Toscana? Lyckligtvis även körsbär, men torkade sådana och endast en handfull. Smaken då? Slank med snäll syra och tama tanniner. Här har vi 100% sangiovese i glasen men vad hjälper det? Tummen ner.

Trippeln avslutas av Barone Ricasolis 2007 Brolio Chianti Classico. Sniffen är bra med sedvanlig körsbärsfrukt en masse som fylls på med dofter från kafferosteri och mörk mörkchoklad. Lite bråkigare än 2005 Castello di Brolio, men det gör mig inget. Brolion är naturligtvis även den sangiovsebaserad men några andra druvor av okänd art kompletterar blenden. Tydligast fatlagring av de tre har den, vilket kanske tar över lite mycket, men syran är å andra sidan frisk.

Den som gillar körsbär, kaffe och choklad bör även klicka här!

/ TF

ED QT

I går kväll fick Easy Drinkers besök från sydligare breddgrader. EJ hade hörsammat inbjudan till lite Easy Drinking Quality Time en tisdagkväll. Vi andra såg med spänning fram emot vad han skulle ha plockat med sig från familjens vinodlingar i Frankrike.

Det blev en 2007 Clos des Amandiers Pinot Gris från La Cave des Vignerons de Pfaffenheim i Alsace, som doftade och smakade honung och mogna päron. Vi hittade även våt lovikavante à la Chenin Blanc. Denna moderna skapelse, med betydligt lägre sötma än vad som är brukligt i Alsace, passar nog bättre till asiatisk mat än till choucroute - den alsaciska nationalrätten.

En stadig måltid som kräver friskt vitt vin

Det andra glaset innehöll 2008 Meyer-Näkel Spätburgunder Blauschiefer från Ahr i Tyskland. TF hade låtit lufta halva flaskan i tolv timmar. Andra halvan var förflyttad till en nyproducerad emergency bottle som också bjöds för en jämförelse. Luftningen filade av de mest eteriska dofterna och spetsiga smakerna. Det var märkbart vad luftningen betyder för att locka fram de blöta höstlöven. En tydlig pepprighet fick oss att tänka tillbaka på den Blauburgunder som TB tog med till ED:s premiärprovning.

Det tredje glaset innehöll den halva flaska 2008 Querciabella Chianti Classico som FM ställde undan efter måndagmiddag. Vinet hade definitivt vunnit på en natt i skafferiet. Körsbärstonerna hade hittat fram. Fortfarande härligt mjukt med 120-kornstanniner.

Det sista glaset bjöd även det på en Chianti Classico. Och likt helgens chiantiduell stod Barone Ricasoli för motståndet till nämnda Querciabella. MG hade tagit med sig en 2005 Castello di Brolio. Och precis som i nämnda match mellan Querciabella och Colledilà tog baronen hem segern. Han vet minsann hur man gör vin av sangiovese den där baronen. Mörkt, körsbärs- fruktigt och alkoholvarmt med trevliga ektoner och fantastiska tanniner.

Alltsammans ackompanjerades av en salig blandning av new wave, electropunkdisco, bossanova, krakelspektakelsånger, krautrock och annan skön musik från fyra smartphones. Vi saknade dock TB, som fastnat på ARN.

/ FM

2 x Chianti Classico

Efter en match face to face mellan två ölflaskor återgår jag till det normala och jämför viner med varandra i två steg. Inspirerad av förra helgens tre blinda från Piemonte och Bourdeaux:n i Bolgheri är vi kvar i Italien. Närmare bestämt i Chianti Classico.

Efter en lång jullunch med TB och andra arbetskamrater var inte aptiten den bästa på fredagkvällen. Det fick bli en enklare middag. Pasta med karljohansvamp och bresaola. Till det poppades en 2007 Colledilà från Barone Ricasoli. En kraftig mörk doft ångar upp ur glaset. Kaffe, choklad, rosmarin, läder och en aning stall. I munnen värmer en rejäl alkoholstyrka som dock inte tar över utan balanseras på ett snyggt sätt av torkade örter, kaffe, körsbär och läder, massor av läder. Det här gillar jag. Kanske lite väl kraftigt till pastan, även om vinet egentligen klarar sig mycket bra på egen hand. Efter en natt i skåpet fick den ackompanjera lördagens lammentrecôte. Det blev en betydligt bättre kombo.

Matchens andra kombattant har fått sangiovesen utspädd med fem procent cabernet sauvignon. Den biodynamiska 2008 Querciabella Chianti Classico från Agricola Querciabella är märkbart lättare än Colledilàn. Lägre alkoholhalt och lite ljusare bär. Hallon snarare än körsbär. Kaffetonerna finns där, liksom örtigheten. Vinet är mycket fruktigare och mer syradrivet, vilket i och för står sig väl mot måndagkvällens spagetti bolognese. Sammantaget tycker jag dock att Colledilàn är ett mer intressant vin. Men det kostar trots allt 319 balubas på SB, att jämföras med 199 balubas för Querciabellan.

/ FM



Helgens skörd

Lördag

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis får avgöra valet av rätt för kvällen. Det får bli en Boeuf Bourguignon. XXX har ett intressant recept i hans överraskande välskrivna bok Vinets magi. Och XXX har koll – på receptet i alla fall – det måste ha varit svartvinbärsgelén som fixade biffen, boeuffen. -97an visar denna gång upp tydligare toner av frukt och syra och mindre av den överväldigande svampen än senast.
- Fast visst var där till en början höstfuktig svamp och löv som molmats i mull, säger MG. Och hösten i glaset höll i sig någon timme innan frukten tog över scenen. Hur som helst, vinet var lika moget som boeuffen var välkokad.

Rewind

Väl innanför dörren plockar MG fram en aluminiumklädd blindpava med texten 10-14 grader. Vitt vin, minsann. Det blir en perfekt starter på middagen. Pop säger korken och härliga, smöriga, popcorn poppar fram. Gôtt! Fatlagrad Chardonnay från Côte de Beaune, inget snack. En ceremoniell avtäckning sker och fram träder 2007 Pillot Chassagne-Montrachet.That´s my buddy! 
- Yep! Säger MG, och tror TF tog den med ledning av flaskhalsfolien. Vitt vin från bröderna Pillot, det snävar in områdesalternativen rätt bra. (Och nu vet jag att du har (minst) en 08:a i garderoben!) I jämförelse med andra druckna FCCB/N (Fatlagrad Charrdo från Côte de Beaune/Nuits) måste detta kommunvin från C-M dock sägas vara friskt och lätt som en sommarbris. Det kanske inte står upp mot annan mat än lite lätt tilltugg i någon större grad, men som vintermiddagsaperitif eller sällskapsvin i bersån med vita molntussar på en hög, blå himmel ovan sig är det givet. Easy life - easy drinking!

Forward

MSD är tömd och det är dags att hitta något annat kul som även överraskar. En 2006 Gulfi Nerojbleo? MG blir till sig, ständigt på jakt efter nya druvupptäckter. Nero d’Avola från Sicilien – varför inte? Det här känns igen tycker vi båda. Lite sydfranskt, kanske till och med sydvästfranskt i tonen? Lakrits, massor av kryddor, intensiv attack av torkad frukt. Lite amaronelikt, fast ändå inte. MG hittar fat, men jag fattar inte hur. Hur som helst, välgjort!
- Ja, det var en helt annan Nero d`Avola än det muskelpacke jag drack i Salerno i höstas, säger MG, och minns att kyparen faktiskt var lite dragen när han absolut skulle peka ut riktningen till Sicilien över båtarna i hamnen. Lite elegantare men fortfarande kraftfullt, lite mer eget. Det finns referenser till nämnda områden utan att ändå bli som något vin från dessa. Det måste vara vulkanaska från Etna det är fråga om, kan inte tänka mig annat. Och det krävdes ju också närmast en Vulcanus från underjorden för att rå på några av de ostar TF bjöd på! 

Söndag

Julgodistillverkning och släktmiddag. En spaghettata al ragù och till det två italienare som jag spetsat in mig på. 2004 Copertino Rosso och 2007 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano. Den senare nästan tre gånger så dyr som apuliensaren. Cantina Sociale Copertino gör sitt röda vin av druvan negroamaro till 95%. Mycket bra med skön mognad (kan jämföras med ovan nämnda MSD i detta avseende). Läder, stall och tobak – härligt! Polizianon är både yngre och försiktigare, men tar upp kampen som kvällens padrone med sin mjukt sköna körsbärslika sangiovese.

Släktens favorit? Dött lopp.

/ TF + MG