Garnacha going at next level

Spansk garnacha och garnacha-tempranilloblandningar är väl inte precis något jag hoppat högt för under årens lopp. I varje fall inte i de nu namnglömda billigare varianter man intagit i ungdomligt oskuldsfull aningslöshet. Men Easy Drinker-TF har ju nyligen undersökt hoppfaktorn i bl.a. en pava billigaste garnachapang och funnit en del potential i den. Och en garnachablandning från Priorat har ju tidigare visat en helt annan karaktär än det flabbiga garnachabladder jag bekantat mig med tidigare.

Så det är med tillförsikt kvällens lammstek kompletteras med en 2008 Serras del Priorat. Med 65% garnacha, 20% mazuelo och 15% cabernet sauvignon kan man kanske också vänta sig lite rock’n’roll i glaset. Efter gårdagskvällens vinelände p.g.a. allt för stor nyfikenhet på allt för unga sydvästfranska flaskor behövs det verkligen. Och rakt alkotung, ärligt rödsaftig vinrockenroll bjuder Serras också på. Inga dunkelt mörkmulliga, jordiga hemligheter eller syrasirliga framtidsgåtor här inte, utan allt hälls i glaset i ett tajt, väl sammansatt och välkryddat paket och man tänker: ja, detta är nu, detta är ju klart next-level jämfört med tidigare.

Det är som att tidigare ha sprungit med korkskruven längs en arkadspelskorridor utan slut och boom-bang-blastat drivor med billig, vaniljmjukkletig rioja och spansk garnacha till höger och vänster så korkarna bara flyger. Kickat flaskor så glassplittret bara skvätter i glasåtervinningen. På slutet en intressant, på gläntstående dörr att rycka upp – Yeeaaah! En oändlig sal fylld med Campos de Luz Garnacha-flaskor! Enligt rapport kan de ge Big Bang med enbart svagt motstånd. Här kan man ju lätt bomba med plånboken och blasta mängder med flaskor med liten ansträngning! Men så tänker man shit, här kan man inte stanna och bli fast i en smet med garnachagore, utan slänger igen dörren och skyndar vidare i korridoren, allt till ett soundtrack av eeeeh, Macarena…



Hmm, kan det vara riesling...Blue Nun, kanske? Beware of the monster!

Så kommer man fram till en sista port. Framför mig: en glasvägg. Bakom mig: en blomaffär, skumt. Så kliver man in genom portalen i glasväggen och det blixtrar till och allt byter färg och man befinner sig i ett stort, tyst rum fyllt med hyllor med dödsvarma flaskor i likblekt, surrande lysrörsljus. Och från en sidogång till höger kommer en ensam flaska Serras moonwalkande baklänges in på gången framför en, vänder sig mot en och säger: "Welcome to World 2". Och man gör som man brukar: blasting away bara (den rörde sig ju). Hugger korkskruven i flaskan så korken bara flyger och man kickar omkull flaskan bara, och allt bara exploderar i ett rödvinsflammande moln av hedonistiska dofter och ut ur flaskan flyter en härligt mörkröd, ofiltrerad vätska och ett helt annat, rödvinsrockenrolldoftande soundtrack.

 

Redan vid karafferingen på seneftermiddagen andades vinet läckert kurvig rödfruktig njutning här och nu - there is no tomorrow - och vid lammsteksmiddagen tyckte sexåringen att vinet doftade som farmors godaste rödvinbärssaft (den av fullmogna bär) blandat med lakrits. De första sipparna gav också, lite förvånande, en mjuk och rund rödbärssaftig dryck, men maten (ungsrostad lammstek, dito vilökspotatis och sparris, caesardressing) kickade snabbt och med precision vinet dit det skulle med lite mer fräs i dropparna.

Under resten av måltiden bjöds ett välbalanserat vin med alkohol och läskande syror läckert integrerade, och med en slank men ändå kurvig kropp som hänger sig åt eldiga och kryddiga krumbukter runt tungan. Milda men ändå påtagliga och faktiskt salivstimulerande tanniner som ligger som en mjuk matta under det hela och som det är gosigt att gå barfota på. F’låt, som det är gosigt att gnugga tungan mot menar jag. Sen hänger det kvar länge och vill inte släppa taget och man vill bara ha mer, mer, mer… Den halvflaska som enligt småbarnsföräldrarutinen fylldes vid karafferingen fick snabbt plockas fram igen, och jag tänkte att detta är gott, detta är min grej, detta är kompensationen för igår, detta är som godaste syrah med allt ett steg till, detta är snabb, rak, ärlig, kroppssprattlande, knytnävs- och muskelspännande, reptilhjärnestimulerande rock för en småbarnspappa en lördagskväll, detta är njutning…

Jag vet att det finns fellow Easy Drinkers därute som sitter på flaskor med Serras och som inte är lika förtjusta – let´s make a deal!

/ MG

Ovan molnen skiner solen

Gary Vaynerchuk har givit en uppgift till oss alla. Vilket är det bästa vinet (eller drycken) du druckit i ett flygplan? Ingen enkel fråga att svara på. Jag minns nämligen inte alla viner jag druckit ovan molnen under min närmare 15-åriga karriär som något sånär regelbunden flygresenär. Men jag tror att den tokajer (som jag dessvärre glömt namnet på) som serverades till desserten på flyget till Washington D.C. förra sommaren ligger bra till. Men det duger ju inte som svar.

Därför påbörjades ett systematiskt undersökande arbete förra veckan. Sökandet efter det bästa flygplansvinet bör dessutom kompletterades med ett mer allmängiltigt sökande efter flygplansvinernas innersta väsen. Det bästa kan ju vara dåligt. Således: Vad är det för viner som serveras ovan molnen? Serveras det några bra viner, eller är flygplansvinerna som hissmusik? som Easy Drinker MG frågade. Inget man direkt minns, men tillräckligt mycket hissåkande och så står man där och diggar...

Detta antyder någon slags utmattningseffekt. Efter förra veckans lyckosamt varierade provning av röda flygplansviner ägnades denna vecka åt vitviner. Och visst blev det fråga om utmattning.

Förmiddagsflyget till Köpenhamn gick för tidigt för att jag skulle våga beställa in vin. Det fick bli ett frukostpaket istället. Men på flyget vidare till Bryssel serverades en lunch bestående av senapskryddad potatissallad och tjocka skivor rostbiff, och till det 2009 Villa Anitan Verdejo från spanska DO Rueda.

En sniffe-sniff i plastglaset bjuder på en aromatisk doft av jasminblomma, krusbär och örter. De vita blommorna och krusbären fyller smaken i munnen, som även bjuder på ljus grapefrukt (som den smakade i barndomen, med lite vresig beska) och en tydlig syrlighet från lime. Eftersmaken är lång, örtig och lite mineralsältig. Inte det mest upphetsande vinet jag druckit, men definitivt karaktärsfullt och bättre än väntat. Solskenet ovan molnet gör sitt till för att förhöja stämningen.

Inför återresan till Stockholm har jag mattats ut av en alltför lång väntan på flygplatsen. Mitt ordinarie flyg var inställt och jag bokades in på det senare kvällsflyget - tre timmar senare. Där omintetgjordes möjligheterna till en mer varierad vitvinsflight. När turen var kommen till mig att välja dryck fanns det bara nämnda Villa Anitan kvar. På’n igen!

Denna gång, i ett överfullt flygplan och utan lunchtidens solsken ovan molnen, var intrycket av vinet lite sämre än på nerresan. Beskan var inte lika framträdande. Men det var å andra sidan inte heller blommigheten.

Min samlade bedömning av flygplansvinerna hittills – eller rättare sagt de viner som SAS erbjuder på sina Europaflygningar – är att de är bättre än man skulle kunnat vänta sig. Gary Vaynerchuk antydde att den 2006 Vendange Cabernet Sauvignon, som han provade på en Southwest-flygning, kostade runt 4 USD för en helflaska. De viner SAS erbjuder ligger snarare i prisklassen 70-90 kr per helflaska, dvs. mer än dubbelt så mycket. Med tanke på att vinkvalitén stiger snabbt med priset i dessa prisnivåer står det klart att förutsättningarna att få ett hyfsat vin är rätt bra på SAS, inte minst om man jämför med Southwest. Minns att jag läst någon gång i SAS flygtidning om deras samarbete med en sommelier. Att erbjuda bra mat (nåja) och dryck (till de som betalar för det) är ett sätt att ta hand om sina kunder. Erfarenheterna från förra sommaren talar även för att man får bättre vin i affärsklass än i ekonomiklass.

Vinprovningarna ovan molnen fortsätter.

/ FM

En rödgrönblå röra

Varför inte en budgetblindprovning på hemmaplan? Frun får hälla upp tre av de absolut billigaste spanska rödviner som går att få tag på hos SB och markerar dem med varsin färgad klisterplupp. Hur ska detta gå? OK, here it goes:

Röd

Kulören är mörk, men ändå ljusast av de tre. Den har en ganska sluten doft men mörka bär framträder ändå tydligt. Smaken är enkel, den är smal, mjuk och har få tanniner. Positivt är att den är bärig med viss pepprighet. Tyvärr påminner den om sylt och är den minst intressanta av de tre.
Gissning: 2009 Via del Campo Tinto
Facit: 2006 Primicia Crianza

Grön
Det här vinet är något ljusare och klarare i kulören. Grusig och stjälkig är doften som kompletteras med hallon, jordgubbar och bigarråer. Ränder längs glaset indikerar hög alkoholstyrka och det märks när den hamnar i munnen. Smaken är halvfyllig och mjuk med toner av vanilj och en hel del lakrits. En bra syra lyfter vinet. Den är inte så olik en Pinot Noir à la nya världen av skaplig kvalitet.
Gissning: 2009 Campos de Luz Garnacha
Facit: 2009 Campos de Luz Garnacha

Blå
Den mörkaste av dem alla, blåröd kulör. Här har vi vanilj, choklad, mjuk jord (lera?), kola, körsbär som doftreferenser. Även kryddig, grön och stjälkig doft med lite vattniga blåbär.  Mest tanniner av de tre och en tydlig syra har den, men är samtidigt lite väl smal.

Gissning: 2006 Primicia Crianza
Facit: 2009 Via del Campo Tinto

Jaha, Garnachan prickades in men Riojan och Castillan blandades ihop. Borde kanske litat lite mer på kulören än smak- och doftreferenserna. Men, vad sjutton, kul var det och roligt var det att den billigaste av de billiga också var den bästa av de sämsta.

Visst är de olika alla tre, men likheterna överväger och förvirrar. Ingen av dem briljerar men ingen är heller dålig, bara helt enkelt ganska ointressanta.

Intressant, det var istället ett av vinerna som bjöds vid kontorets avslutning av arbetsveckan.

2003 Château Certan de May med bland annat 70% merlot. Merlot – min nye vän? Kan jag börja närma mig svaret på gåtan BDX?

/ TF

Lammstekstrippel med lam vinluring i lekstorm

Lördag. Vänner kommer på middag – vänner som uppskattar god mat och gott vin. Samtidigt sitter man där med ont i halsen och vill inte dra fram surt förvärvade kvalitetsviner man väntat på att få smaka. I detta smakförlamade tillstånd kommer jag inte att kunna njuta av dem. Att det sammanlagda antalet barn i vildaste lekålder kommer att överstiga antalet församlade vuxna utgör ytterligare en faktor att ta med i beräkningen. Liksom närvaron av spädbarn med goda röstresurser. Men man vill ju ändå bjuda på goda viner.

Ett dilemma, således – vad göra? Maten och den bedömda möjligheten till koncentration får sätta nivån. Lite rustik, fransk husmanskost i form av en rejäl bit vitlöksmarinerad lammstek provencale, ugnsrostade rödbetor med fetaost, en vinkokad lök, rosmarin- och tapenaderöra, och lite ugnsrostad småpotatis därtill kallar på dito rustika viner för bordet. Och ett sniff-och-sippande med uppmärksamheten riktad på exempelvis ett glas mjölk balanserandes på bordskanten kallar på rätt tydliga och typiska drag hos vinerna. Och så var det ju det där med ont i halsen.

Det får bli en trio mustiga basviner som får tävla om uppmärksamheten, viner i lättast möjliga tresiffriga prisklass från en vinlagerdel som nu äntligen börjar ta slut. Upp till försvar för de franska färgerna kallas sista flaskan 2007 Lirac Les Chenaies. Några flaskor av detta vin har med behållning druckits som vardagsvin under det senaste året. Vinet är dock ingen typisk representant för rustika bonnaviner från Côtes-du-Rhône, utan en lite mer modernt designad skapelse med en del parfymerade drag. En likaledes sista flaska 2006 Masi Campofiorin Ripasso får rycka in som vinlandet Italiens bidrag. Ett vanligt, välkänt vin som de flesta torde känna igen omgående i en halvöppen prövning, men som kanske är lite av ett udda val till maten. Nu handlar det dock mer om att skapa gripbara kontraster mellan glasen.

För att inte bli helt utan något eget val till maten i detta smakförlamade läge plockas också en flaska 2004 Conde de Valdemar Reserva fram. Detta vin har tillsammans med dess Gran Reserva-storebror från 2001 varit lite av en husets Rioja här hemma ett tag nu. En modern Rioja med 15% mazuelo (carignan) istället för den traditionella garnachan. Resultatet är ett lite stramare vin utan det överväldigande vaniljäckel och dillspad som ofta förknippas med billig Rioja, ändock med lättare traditionella riojadrag och mjuka tanniner. Ett utmärkt ont-i-halsen-vin.Vinerna får lufta någon timme, sedan är det dags att äta. Hjälm på.

För att busa till det lite har jag bytt plats på vinerna i flaskorna. I Liracflaskan skvalpar ripasson, i Campolietin riojan, och i Spanjoren följaktligen sydrhônskt vin. Med ett inre, illmarigt, hemlighetsfullt leende häller jag upp i glasen i allas uppmärksamma åsyn, men sen stormar barnen till bords och när jag ska ställa upp de nu tomma flaskorna i ”rätt” ordning fintar jag mig själv och råkar ställa dem i den ordning de finns i glasen. Gästen A lyckas emellertid behålla koncentrationen i villervallan och och tar glaset med ”ripasso”, d.v.s. rioja och sniffar, tittar sen först förvånat på flaskorna, sedan trött på mig. Sedan stiger småbarnskaoset till ett aldrig tidigare skådat crescendo. Till råga på allt upptäcker de äldre barnen att det står tre olika vinglas framför varje vuxen, och kräver med barns envishet därför lika många sorters läsk, saft eller annat onyttigt.



Skaru sippa vin ska jag ha läsk, gubbe!

Till sist lägger sig lugnet runt matbordet och helt klart tog riojan hem spelet med maten, men det var väl knappast annat att vänta. Fylligt, moget och tillgängligt med en del fatkrydda och med en avrundad örtighet kvalar det lätt in som kvällens easy drinking, även för en med halsont. Det försvarar en fortsatt position som basrioja hemmavid. Såväl sydfransosen som norditalienaren bjöd på en mer påträngande syra och ton av röda bär för att riktigt passa med matens mer mjuka och avrundade smaker. Sydfransosen, medelfyllig och med sina rätt snälla tanniner och lätt peppriga kryddighet passade dock betydligt bättre än ripasson, ansåg sällskapet.

Men allt utspelades egentligen på riojans hemmaplan, för inte äter man väl speciellt mycket lamm i Italien? En returmatch på en mer ripassobejakande plan som t.ex. en köttfärssås en vardagkväll måste snart utkämpas, vilket tre nypåfyllda Emergency Bottles utlovar kommer ske. Och det får bli snart, för några lagringsviner är det inte fråga om.

Köttfärssås, kom an bara!

/ MG

Epilog: På måndagkvällen var alla sinnen i fullt bruk igen, och alla tre Emergency Bottles - minus ett provglas per flaska - har nu bytt klassifikation och ligger i frysen som såsviner.

Higher Priority for Priorat

Lördag. Efter en skridsko- och utedag i novembersnöblåsten står en burgundisk gryta och puttrar på spisen. Sen står man och gräver av gammal vana i Norra Rhône-högen efter något drickbart. Men blicken faller på en flaska i Priorat-högen. Minsann! Den hade jag glömt, den blir det.

En första sniffosipp innan karafferingen får tankarna att fara iväg till en bandolsk Chateau Vannières 2006 som dracks för två veckor sedan. Likheten är så överväldigande att jag måste fråga mig själv: drog jag korken ur fel flaska?

Men icke, Scala Dei Prior Crianza 2006 är en minst sagt mörkfruktig uppenbarelse som nypoppad, i doft, smak och mitt tycke påminner inte så lite om Mourvèdre från Bandol. Tanninerna ligger dock mer åt 180-200-hållet om inte finare. Ingen bandolslipning av tänderna alltså.

Fortsatt sippande röjer att detta är en elegant, välputsad, välkammad, väluppfostrad skapelse där inga detaljer slarvats över. Allt hänger ihop i en elegant helhet. Som en dandy klar för another day´s leisure. Lite lätt morgonsur kanske, innan en stund i friska luften gjort sitt.



Fräs i syrorna friskar upp till maten, men middagen blir ändå småbarnskaos. Någon större personlighet visar det heller inte upp, och syrorna kanske är i lite friskaste taget för att motivera en helkväll efter käket. Rädda vad som räddas kan, tänker jag, och karaffskvätten åker ner i en Emergency Bottle.

Nödläge uppstår på kvällen nästa dag när brasan tänds och en bit ost åker fram efter både middag och dagens premiärtur på längdlaggen. Nu har vinet ändrat karaktär till det bättre och dandyn presenterar sig som en rätt underhållande person med en poäng i varje kommentar. Elegansen och mörkfruktigheten finns kvar, men doften bjuder mer djup och syrorna har rundats av något. Men helt på egen hand klarar det sig inte denna kväll, och en bit Gruyère blir en bra parhäst i draget. För dragen kan man bli; 14,5% gör sitt till för eldigheten.

Så, ett dygns luft är att rekommendera, lads! Det blir nog också fler från Priorat. Och om jag inte minns fel var det fler som fick med sig Scala Dei från SB. How waz yourz?


/ MG