Shit, Pierre Frite!

2010 års version av Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite är definitionen av Easy Drinking. Man suckar av välbehag, fyller glaset gång på gång och tömmer det lika snabbt.

Det är flyktigt och lätt, men samtidigt smakrikt och rent. Chenin blanc, ingen tvekan om saken; en mix av vax, honungsmelon, Conferencepäron och lite citrus. Lägg till mineraler och en rejäl syra och du får ett begär större än förväntan.

Vinet ingår i Viniks Ekovinlåda Vår 2011 och av de viner jag gillar bäst från Niklas lådor är de med typisk druvkaraktär. 2006 Altitude 540 med sin cabernet sauvignon och 2008 Passe Temps med sin grenache är goda exempel tillsammans med 2010 La Pierre Frite.

Chenin blanc är förvisso inte mitt förstaval av vitvinsdruva, men här är det riktigt trevligt. Kan det vara för att vintern är över och alla blöta Lovikavantar är nedpackade i källaren? Några sådana finns nämligen inte att hitta i Pierres vårgulgröna vin.

Men underligt nog är det inget jag kommer att fylla på förrådet med igen, till skillnad från Altituden och Passe Temps. Det är lite för indifferent för att vara intressant i längden. Men gott är det vilket är gott nog för den här gången.

/ TF

Mot högre höjder

Igår var det kalas. Äldsta dottern fyllde år och det var släktmiddag. Redan vid unga år sätts ribban högt och det bjöds efter uttryckliga önskemål från festföremålet på hjortstek. Denna gång preparerad som tjälknul.

Som aperitif bjöds 2007 Domaine Les Hautes Terres Crémant de Limoux Extra Brut. Gilles Azam på Domaine Les Hautes Terres i bergen nära Carcassonne har gjort ett ljusgult bubbelvin av chardonnay, chenin blanc och mauzac som ingick i Ekovinlådans vinteredition 2010. Vinet är inte så fruktigt, men mineralrikt och framförallt mycket torrt. Åh, vad jag gillar snustorrt bubbel.

Till huvudrätten två olika viner. Egentligen hade jag tänkt hålla mig till Ekovinlådans utbud, men eftersom det bara finns en flaska av varje vin i lådan, och de två rödvinsflaskor som fanns kvar var av helt olika karaktär valde jag en annan strategi. Det fick bli druvornas konung för hela slanten - 100 % Cabernet Sauvignon - dessutom höghöjdsodlade (nåja runt 500-600 m.ö.h.) år 2006 båda två - dock i olika världsdelar. 2006 Altitude 540 från Domaine Laguerre i sydfranska Roussillon öppnar med extremt tydlig doft av svarta vinbär, följt av lite tobak, choklad och ceder. I munnen ringlar vinbär, choklad och kaffe runt. Tanninerna är tydliga men mycket mjuka. 2006 Thelema Cabernet Sauvignon från Thelema Mountain Vineyards i Stellenbosch är klart annorlunda. Inga svarta vinbär i öppningen, men massor av mint och mörk choklad. Detta följs av... plåster! Sist kom bären. I munnen kommer vinbären fram tydligare, tillsammans med kakao, kaffe och för sydafrikanska viner karaktäristisk rökighet. Tanninerna är lite tydligare här.

Båda vinerna passade utmärkt till hjorten. Den lite mer eleganta framtoningen gör dock fransosen till kvällens ED. Förresten, jag undrar om inte ekovinlådan är vinterns Easy Drinking. Attans vilka viner Nik hittar åt oss.

/ FM

Från Toast de Paris till Biff Butler

Butare, Rwanda 1 oktober 2007.

På väg till Nyungwe National Park från Kigali stannar vi i universitetsstaden Butare för ett lunchbreak.

Butare är som de flesta andra städer (eller snarare byar) i Rwanda, allt annat än det vi är vana vid från Europa. Lite vilda västern med salooner längs en huvudgata skulle man kunna likna dem vid. I änden av gatan finns ett torg där tusentals invånare kränger varor eller väntar på nästa buss till huvudstaden. Vi glider i sakta mak genom staden i våra värdars vita Nissan Patrol, vilken trots sin storlek inte väcker någon särskild uppmärksamhet. Något ställe att äta på hittar vi inte förrän vi kommer till Hotel Faucon.

Tillräckligt ok för en snabb lunch tänker vi och sätter oss hungriga på deras uteservering. Vi beställer var sin Coke och Toast de Paris, vad nu det kan vara. Efter en lite för lång stund kommer servitören till slut med tallrikar fyllda med orostat bröd dränkta med pulversås (?) av burkchampinjoner och ketchup. Doften är knappt hanterbar och konsistensen är fruktansvärd. Smaken är vidrig. Med tanke på att Rwanda saknar McDs och liknande sätter vi i oss tillräckligt tills vi börjar må illa. Därefter drar vi snabbt vidare mot Cyangugu på gränsen mot Democratic Republic of Congo.

Stockholm, Sverige 22 januari 2011.

Dryga tre år senare har vi våra värdar på middag. Som en pendang till Faucons Toast de Paris hittar vi i Carl Butlers monokulörta (brun) kokbok Biff Butler.

Såsen är här något mer brun och toasten är utbytt mot kött. Vi slår på stort och ersätter biffen med oxfilé för att få maximal kontrast – trots den uppenbara visuella likheten. Doft, konsistens och smak är lyckligtvis klart bättre denna gång.

Till maten får 2008 Domaine Singla Passe Temps från Ekovinlådan Vinter battla mot en rekommendation från importören Nik själv, 2008 Domaine Lecroix-Vanel Fine Amor. Den senare är ljus och genomsiktlig med lite fällning och har dofter av bläck, jord, lakrits och blåbär. Riktigt god varm smak som är relativt alkoholstark med bra spets om än med lite för tunn kropp. Men den står inte upp mot Singlas representant. Passe Temps är har en fylligt röd, något grumlig kulör. Doften osar mörk körsbärsfrukt, stall, jord, åker, ja helt enkelt bondgård. Bra syra och mjuka sköna tanniner med ett tryck i eftersmaken. Riktiga kärnsmaker. Finns det inte lite tång också? Sa jag jord och grus? En slags ökenkänsla infinner sig från sandigheten och värmen. Den är både grövre och bättre än Fine Amor. Ungefär som att jämföra en bonde med en ballerina.

Ekovinlådan fick släppa till ytterligare två intressanta viner. Till förrätten poppades NV Crémant de Limoux Extra Brut. Ett mousserande vin, granne med de röda huvudrättsvinerna, baserat på Chardonnay, Chenin Blanc och Mauzac. Vinet är friskt med massor av spritsiga bubblor. Grapefrukt och gröna äpplen är tydliga doftmarkörer tillsammans med en gnutta sälta (!). Den är lätt men ändå smakrik. Helt klart ett intressant vin om än inte i klass med the real stuff från Champagne.

Till efterrätten serverades låddans söta vin från Coteaux du Layon (Anjou), 2007 Domaine du Pas Saint Martin Les Mille Rocs. 100% Chenin Blanc och det märks. En blöt hund samsas med honung, (över)mogna bruna päron och lite ananas. Smaken är rund och mjuk och kompletteras med lite beska i all sötma. Gott, kort och gott.

Nu väntar vi både på våren och Ekovinlådan Vår!

/ TF