En minivertikal uppenbarar sig som en hägring i höstrusket. Här har vi årgång 81 mot 07. Borg vs Federer. Eller kanske snarare Järryd vs Roddick. Alltså klasspelare, men knappast titelvinnare. Nåväl, en generation skiljer dem åt och en hel del annat visar det sig.
07an är långluftad medan 81an poppas utan annan behandling än att få ut det trilskande fastetsade korkeländet. Trots korkens kondition är vinet utan defekt - hä ä bar å åk!
Blekröd, med lätta mognadsjabbar och en skön rönnbärssyra imponerar. Ynglingen kör istället hårt med sin merlotfrukt. Rumble in the Bd(jungle)x! Släktskapet är tydligt. Den ene på väg upp, den andre snart på väg ned. Det hade varit kul med en medelålders representant i sällskapet. En yngling med mognad. En 40+are.
ED-TB med familj spontangästar hemmet mitt på ljusan dag. Bullarna tas fram och frågan ställs; kaffe eller sällskapsdryck? TB tvekar inte. Korken briserar och barnen jublar!
För ett drygt halvår sedan, i skördetid, var jag på cykelsemester, eller snarare deltog i en rullande herrmiddag, genom Ligurien och Piemonte. Under flera av resdagarna passerade vi vingårdar och vid ett tillfälle frågade jag en vinbonde om jag fick smaka på den mogna moscaton från hans traktorsläp. Och det var som att smaka hans vin, fast utan bubblor. Fasen vad gott det var!
Upp hälls en klar, småfrizzante och ljusgul champagnelik dryck med kraftig doft. Redan på en armlängds avstånd mellan näsan och glaset har aromerna inga problem what so ever att ta sig fram. Dofter av päron eller snarare piggelin, en handfull näve Ahlgrens bilar, vanilj, några mogna persikor, en hel del fläder och slutligen ett stänk lime. Vilken sommardrink!
Smaken är kraftfull, fyllig och såklart söt, men bärs upp fint av alla sköna bubblor och en gnutta syra. Eftersmaken är enorm för att vara en moscato, och trots (eller tack vare) detta vill man bara fylla på.
Sedan en vecka tillbaka är det vit månad som gäller, vilket tyvärr inte betyder vitt vin. Beräknat nedsläppsdatum för barn #3 är snart passerat och laddning inför Stockholm Marathon pågår för fullt. Några starkare utsvävningar tillåts därför inte men en 5,5% Moscato d’Asti får väl ändå anses vara acceptabelt?
Efter tobaksprovningen härförleden är det dags att kollationera intrycken. Kan det ha blivit en maximum overload av nikotin? Kanske skulle det varit bättre att låta en supertoscanare få agera fritt i stället för i sällskap av likasinnade cigar aficionados? Nåväl, gjort är gjort men sagt och gjort, fram med en annan Indicazione Geografica Tipica-representant från Maremma i Toscana.
2006 Mandrone di Lohsafrån Terre del Poliziano sätter omgående av i full galopp. 80% cabernet sauvignon, 10% petit verdot och 10% alicante har softat till sig under 18 månader i nya franska barriquer och sedan ytterligare 6 månader i flaska. Inte underligt att hästarna har spring i benen. En sandig, opakt mörkröd, körsbärslik kulör med en gnutta tegel i kanten känns igen. Dofter av körsbär, svarta vinbär, mandel, örter och skickligt integrerade nya fat ropar: super(toscana)gott! En härligt hög syra gör vinet läskande men det är samtidigt fylligt och har tydliga, mjuka tanniner. Ett bra tryck i smaken liksom i eftersmaken.
Frukten vinner matchen över faten. Kaffe, tobak och choklad finns där, men endast som ett komplement, en sidekick so to speak. Tänk David Letterman och Paul Shaffer.
Letterman (till höger) med sidekick.
Vinet har tydliga likheter med sina sangiovesebaserade grannar i öster (med tanke på körsbär och mandel i första hand), vilket jag upplever mycket mer tydligt än de som provades från Bolgheri. Risken att chansa felaktigt på en Chianti Classico vid en blindprovning är högst sannolik.
Som icke-rökare kan jag bara konstatera att fler supertoscanare än en eller möjligtvis två åt gången klarar jag inte av. Man kanske ska börja röka?
2010 års version av Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite är definitionen av Easy Drinking. Man suckar av välbehag, fyller glaset gång på gång och tömmer det lika snabbt.
Det är flyktigt och lätt, men samtidigt smakrikt och rent. Chenin blanc, ingen tvekan om saken; en mix av vax, honungsmelon, Conferencepäron och lite citrus. Lägg till mineraler och en rejäl syra och du får ett begär större än förväntan.
Vinet ingår i Viniks Ekovinlåda Vår 2011 och av de viner jag gillar bäst från Niklas lådor är de med typisk druvkaraktär. 2006 Altitude 540 med sin cabernet sauvignon och 2008 Passe Temps med sin grenache är goda exempel tillsammans med 2010 La Pierre Frite.
Chenin blanc är förvisso inte mitt förstaval av vitvinsdruva, men här är det riktigt trevligt. Kan det vara för att vintern är över och alla blöta Lovikavantar är nedpackade i källaren? Några sådana finns nämligen inte att hitta i Pierres vårgulgröna vin.
Men underligt nog är det inget jag kommer att fylla på förrådet med igen, till skillnad från Altituden och Passe Temps. Det är lite för indifferent för att vara intressant i längden. Men gott är det vilket är gott nog för den här gången.
I den traditionellt öl-, sprit- och whiskydrickande hårdrocksvärlden börjar nu alltfler gamla rockers komma ut som officiella vindrickare och lansera vin i eget namn. Som Motörhead med sin Motörhead Shiraz 2009 från Broken Back Winery, Southwestern Australia. Där kanske inte riktigt ett seriöst vinintresse hos bandet ligger bakom, men ett initiativ från ett merchandiseföretag och ett fräckt vin med bandets logga räcker, både för bandet och för alla fans som nyblivet vinintresserade snabbt köpte slut på vinet – och gillade det. (Fast ryktet säger att Lemmy vill ha rosévin och vitt vin…).
Megarockbandet Whitesnakes sångare David Coverdale uppger sitt vinintresse vara lika gammalt som bandet (vin i stället för sprit, Whitesnake, som bildades 1977 har väl också alltid varit lite av brudhårdrock?), och har lanserat vinet Whitesnake Zinfandel (2008, 2010). Snart lanseras också ett Merlotbaserat vin, men, som signaturen bara en fråga frågar i en artikelkommentarstråd:"Borde inte "white"snake släppa ett vitt vin. Ett trevligt Riesling som slingrar sig på tungan?" Och det schweiziska extrem-metalbandet Samael säljer inte bara schweiziska fällknivar på sin hemsida, utan också sitt eget vin Samael Alliance 2009 av druvorna Gamay, Diolinoir and Sangiovese.
Gamla Heavy metal-ikonerna Iron Maiden prånglar ut tre viner under namnet Eddie's Evil Brew på sin hemsida: en chilensk merlot från 2008, en cabernet sauvignon från 2009, och ännu en merlot från 2010 (nedan).
Vidare har det norska black metal-bandet Satyricons sångare Sigurd Wongraven sedan länge ett seriöst vinintresse som resulterat inte bara i en diplomerad vinutbildning, utan också i en kommande vinbok och två viner från Piemonte i samarbete med kvalitetsproducenten Roagna: 2009 Langhe Rosso Alleanza Nero di Wongraven (på såväl flaska som BiB) och 2006 Barolo Unione Nero di Wongraven. (Båda flaskorna finns att beställa på SB.)
Ett mer långtgående vinintresse har f.d. soldaten, stå-uppkomikern och rockmusikern Maynard James Keenan - det amerikanska alternativmetalbandet Tools, senare A Perfect Circles och sidoprojektet Puscifers sångare och frontfigur. Som ättling till italienska vinmakare och immigranter har han skaffat sig en egen vingård – Merkin Vineyards – och ett vineri – Caduceus Cellars – i Arizonas ökentrakter där han i samarbete med vinmakaren Eric Glomski gör en rad olika viner med olika lokala indiannamn som Tazi, Nachis, Mangus, Dayden och Dala, under namnet Arizona Stronghold Vineyards. De marknadsförs dock inte som ”hårdrocksviner” utan med ambitionen att sätta Arizona på den amerikanska vinkartan.
För de mer utstuderade ”hårdrocksvinerna” är etikettestetiken och marknadsföringssammanhangen som sig bör (utom Whitesnakes etikett då, men det är ju som sagt hårdrock för brudar…). Med tanke på hårdrockares stora trofasthet mot allt hårdrockigt är nog denna typ av vinlansering både en god affär och en möjlighet att rejält bryta upp portarna till några subkulturella öl- och spritbastioner. För vinförsäljarna öppnar sig i så fall en ny kundgrupp – och hårdrockspubliken är stor, vilket finska Lordis helt otippade seger i Eurovison Song Contest visade år 2006.
Gimme Gamay, rockin' hey - or zin-fan-del, straight from hell!
”Hårdrocksvin” omskrivs på olika metalmusikbloggar och –sajter av folk som ofta erkänner att de inte dricker eller vet något om vin, men de tycker att det är häftigt att dessa viner finns och säljs och de ska nog köpa dem själva. Rockintresserade svenska vinimportörer för vilka kopplingen mellan vin och hård musik är självklar finns också, redo att bistå. Så med tiden kanske även vindrickande blir lika öppet hårdrockigt som att dricka öl, sprit och whisky?
The new-fangled wine-and-heavy-metal horns salute
Men ligger viners eventuella hårdrockighet i deras förpacknings- och etikettestetik och vinernas marknadsföringsmässiga inplacering i ett hårdrockssammanhang? Det vill säga, räcker det med att ta vilket lite kraftigare vin som helst och låta det posera i hårdrocksestetik av något slag för att det ska vara ”hårdrocksvin”? Eller ska ett hårdrockigt vin inte bara ha etikettestetiken utan också - som i fallet Wongraven - ha gjorts eller blandats av någon rocker, för en sådan vet vad han/hon vill ha ut av ett hårdrockigt vin? Eller räcker det med att en namnkunnig rockstar gör vinet utan att det behöver presenteras med någon speciellt rockig etikettestetik, eller i nåt hårdrockigt sammanhang som i fallet Keenan? Han vet i alla fall att produktplacera sina alster i musikvideovärlden.
Eller ska ett vins hårdrockighet dömas mot dess interna kvaliteter, mot vinet i sig? Finns det något i ett vin som gör det till ”hårdrock” och ”heavy metal”? Inte oroväckande höga halter av tungmetaller, hoppas jag, för då är många viner heavy metal-viner. Men finns det analogier mellan viners och musikstilars ”inre väsen”? Och finns det någon överensstämmelse mellan viner och subgenrer? Mellan de element som bygger en vintyp och de som bygger en musikgenre? Är t.ex Motörhead Shiraz punkigt uppspeedad hårdrock? Är Whitesnake Zinfandel ett glammigt arenarocksvin? Är Wongravens nebbiolo black metal? Är hans lättare nebbiolo/dolcettoblandning det eller något annat? Är merlot Maiden-heavy metal? Är Samaels gamaybaserade vin extrem industrimetal? Vilket vin är i så fall trash metal? Vilket är goth metal? Vilket är death metal? Och kan ett vin vara värsta mangel-grindcore?
Antalet subgenrer och sub-subgenrer är stort inom metalmusiken, under ständig utveckling, inte särskilt disjunkta och allt som oftast ett resultat av betraktarens öga och behov av klassificering. Det kanske därför räcker om ett vin kan sägas vara ”hårdrock” eller inte, och inte om det är t.ex. ”blackened funeral drone doom metal” eller någon annan sub-sub-sub-subgenre i den tombola av stilelement och estetiska uttryck som metalmusiken utgör.
Men, för den vinintresserade som också gärna gräver i olika metalsubgenrer infinner sig ändå lätt frågan om vad för slags, eller hur mycket hård musik som gömmer sig bakom ett band- eller genrenamn, liksom frågan om ”vad för slags”, eller ”hur mycket” hårdrock/metal ett vin kan vara. Analogierna och associationerna mellan element vill låta sig upprättas, och ett rödvins raka rockvibbar har jag tidigare uppfattat. Frågan om ”hur mycket hårdrock” det finns i ett vin har jag tidigare ställt. Nu frågar jag rätt ut i cyberrymden om det finns fler viner med hårdrock och tung musik i sin själ mer än på etiketten?
Caprai Sagrantino de Montefalco Collepiano 2005 kanske? Tidigare drucket med en rysning och en grimas såväl själv som med Easy Drinkers under hösten 2010. Någon hårdrockspublikorienterad estetik eller dito sammanhang som hos Motörheads, Iron Maidens eller Wongravens viner har detta sagrantinovin inte på något sätt, men vinets vresiga kärvhet implicerar ändå frågan om någon slags hårdrock i detta vins väsen. Lika brutal och svårtillgänglig som lite technical/brutal death metal från egyptologerna i Nile kanske?
Fyra supertoscanare radas upp för besiktning. Varierande årgångar och varierande andel bordeauxdruvor är förutsättningarna. Snabbt visar det sig att alla har de sina egenheter och typiska karaktärsdrag men likheterna både förvånar och förvirrar. För visst ska väl 2007 Ornellaia helt sonika dominera i detta sällskap? Samtliga visar upp sedvanliga toner av svarta vinbär, cederträ, ballografbläck och rök. Och röken, den lägger sig bildligt som en dimma i lokalen. Jösses vad vi puffar, snarare än sniffar! Men vad är det för rökverk vi har att göra med?
Och vilka personligheter är det vi har i glasen? Låt oss för (i vinvärlden) vanlighets skull använda oss av allegorier.
2007 Ornellaia
55% cabernet sauvignon, 27% merlot, 14% cabernet franc och 4% petit verdot.
Detta är en stilig semimodern italienare av rang. Välklädd, belevad, mondän, världsvan, ja en oklanderlig charmör. En gentleman kort och gott.
Referens: Marcello Mastroianni på toppen av sin karriär.
Rökverk: Vita filterlösa cigaretter.
2008 La Serre Nuove dell’Ornellaia
50% merlot, 35% cabernet sauvignon, 9% cabernet franc och 6% petit verdot.
Ung charmör med självsäker attityd. Kanske lite opolerad men med glimten i ögat. En svärmorsdröm.
Referens: Marcello Mastrioanni i början av sin karriär.
Rökverk: Vita filterlösa cigaretter.
2007 Gaja Ca’Marcanda Magari
50% merlot, 25% cabernet sauvignon och 25% cabernet franc.
Här har vi att göra med en hårdnackad, kompromisslös capo di tutti capi. En slugger med ett ohälsosamt handslag. Oborstad i sitt uppträdande och knappast någon man tjafsar med.
Referens: Tony Soprano
Rökverk: Kubanska cigarrer
2005 Marsiliana
Cabernet sauvignon, merlot och petit verdot.
En rättfram gamäng, om än kusinen från landet i jämförelse med de övriga. Smuts under naglarna visar dock att det är ett hantverk denne padrone levererar.
Referens: Högborgerlig lantbrukare med Land Rover och jakthund (se etiketten).
Rökverk: Cigariller
När röken till slut lägger sig konstaterar vi att vi att vi har en provning utan självklar vinnare och där alla viner håller en hög nivå. Dags att fimpa och gå hem.
