Åk längdskidor - fira med starköl, del 2

Skidor på! Sent omsider har ungarna äntligen somnat så man kan lämna hustrun ensam med sin bok och ge sig ut att klämma lite lagg för att förtjäna sig en torsdagsporter. En Oppigårds Starkporter ligger på kylning för att utvärderas som skidåkarbira, och på kylning ligger även spåren. Temperaturen har under eftermiddagen och kvällen sjunkit nästan tio grader, och nysnön som kom häromdagen kärvar rejält. Som vore skidorna min tunga och snön en 2005 Collepiano. Till råga på allt har jag av misstag fått med mig frugans stavar - fem cm för korta. Kanske lite easy training ikväll? Men reglerna obligerar och man vill ju vara en viking, så mot halvlitern med råge tänker jag och siktar på en dryg 12-kilometers fyravarvare på elljusspåret. Efter två varv har egen och några andras åkning mildrat snötanninerna och det flyter på. Skogsmörkret vid sidan av spåret påminner ständigt om portern i kylen.

Under sista varvet är dock timmen så sent slagen att jag inser att det inte blir någon starkporter ikväll. Vid uppskjutet uttag får vinst endast tas ut till två tredjedelar har reglernas upphovsman - Easy Drinker-TF - stipulerat, så nu gäller det att hinna klämma ett varv till för att med gott samvete kunna knäcka en bira i morgon istället. Sagt och gjort, men i sista utförsbacken - den längsta och brantaste - klämtar dock klockan och ljuset slocknar tvärt. Där jag svischar utför i mörkret och försöker hålla mig på spåret kan jag återigen inte tänka på annat än porter. Men så kan skidorna tas av, och nu med 15,2 km (vilken skön siffra, som en sovjetrysk haubitskaliber) i armar och ben kan starkportern lugnt få vänta i kylen till morgondagen.

Äntligen fredag. Gårdagens 15,2:a kan avfyras, dock med instickspipa för en mindre kaliber. Kvällens 500-millilitersgranat är inte heller värre laddad med sprängmedel (5,9%) än att beteckningen ”starkporter” också kan tyckas kan behöva utökas med ”övningsladdad”. Skumkronan lägger sig också ganska fort och lämnar inget på glaset. En chokladtonad, bränd smak som efterhand växer till en lite rundare, fylligare bränd smak. Väl avvägd beska – den finns tydligt, speciellt i början och på slutet, men tar inte över eller stör på något sätt. Medelfylligt, inget tungt traktorbränsle man behöver tugga i sig, och eftersmaken är lång med behaglig beska. Inte alldeles olikt 2010 Nils Oscar Julöl – som en lättare, inte lika fyllig variant av denna.

Men Oppigårds Starkporter är ett sådant där öl som gör sig bäst efter tungt kroppsarbete och en hel del svett. Ikväll är mystofflorna på och starkportern behöver en kompis. Lite rökt älgkött på en knäckesmörgås får ackompanjera. Och visst är det lite övningsladdad porter men med big bang for the buck ändå. Duger gott som skidåkarbira för veckokvällar. Inget fel på ammunitionstillgången heller, vilket bådar gott under en snörik vinter. Bara att ladda kylen för nya träningspass.

/ MG

Bumbibärssaft till Bambi

Förra årets sista dag bjöd på idel solsken. Så vad var bättre än att ladda för kvällens fyrverkeri med lite utförsåkning. Det fick bli Flottsbro - Stockholms Alpina Centrum. Ha ha. Så värst alpint är det inte, men det duger gott när man är kvar i stan och har en hel hord åksugna ungar att sysselsätta.

Väl hemma fick vi skynda att byta om för kvällens middag, som inleddes med att ett dussin ostron sköljdes ned av bara farten med en flaska bubbel från Moët & Chandon Brut Impérial NV. Gott men ganska ordinärt. Till mellanrätten - en morotssoppa med apelsin och chili - höjdes champagneribban en aning och en flaska Louis Roederer Brut Premium NV poppades. Ingen sabrering här inte. Bubblorna fick oss verkligen på gott humör. Det liksom hoppar i kroppen och man känner sig på topp. Lite som när Bumbibjörnarna druckit sin bumbibärssaft och börjar studsa.

För den som inte vet vad vi talar om så är Bumbibjörnarna Disneys första tecknade tv-serie (1985-1990). Den utspelar sig i det medeltida kungariket Dunwyn, och i handlingens centrum står en grupp av sex (senare sju) bumbibjörnar, färggranna varelser med mänskliga drag, som bor i det underjordiska Bumbibo. Genom att dricka bumbibärssaft får de en fantastisk förmåga att studsa, något som kommer väl till pass då Dunwyn ständigt hotas av onda makter. Bumbibärssaften görs på bumbibären som bumbibjörnarna plockar utanför sin stubbe. Bumbibären som saften görs på är oftast röda i skördetid, men kan även ha en svag nyans av lila. Som omogna är de gröna, och bumbibärsblomman är vit. När en bumbibjörn dricker av saften får han/hon en otrolig studsförmåga som gör det möjligt att klara av mycket svåra uppgifter. Om en människa dricker av saften ger den istället övermänsklig superstyrka dock max en gång per dag, en egenskap som Hertig Torulf mer än gärna skulle vilja komma i besittning av för att ta makten över riket.

Även om champagnen fick oss på gott humör så tror jag att de röda dryckerna som serverades till varmrätten - stek gjord på mjällaste rådjur - som var kvällens verkliga bumbibärssaft. Dessa drycker gav oss övermänsklig superstyrka.

I det ena glaset bjöds 2006 Barbera d'Asti La Crena signerad Vietti. Vinet är gjort på Barberadruvor från 70-åriga vinstockar från vingården La Crena i byn Agliano d'Asti i Piemonte. Det är djupt vinrött, åt det lila hållet, och aningen grumligt. Efter några timmars luftning i Decantern strömmar en koncentrerad doft av björnbär, hallon, körsbär, grafit, mjölkchoklad, lakrits, kryddor och lite rostat ekfat. I munnen öppnar det stort och en aning alkoholvarmt. Jag hittar toner av mörk choklad, mörka bär, violer, grafit, lakrits, örtkryddor och ekfat. Syran är tydlig men mycket balanserad och mindre framträdande än vad man väntar sig av en barbera. På ett motsvarande sätt är tanninerna kraftigare än man väntar sig. Eftersmaken är otroligt lång och välpolerad. Det hela får mig att tänka på Barolo men även cabernet sauvignon och supertoscanare. La Crena är definitivt ingen vanlig barbera. Vilken tur att jag har en flaska kvar i garderoben. Det här måste jag dricka igen.

I det andra glaset hällde vi 2008 Ca' Marcanda Promis signerad Angelo Gaja från hans vingårdar i Bolgheri, Toscana. Vinet är gjort på drygt hälften merlot, en tredjedel syrah och resten sangiovese och är intensivt granatrött i karaff och glas. Doften är lite rökig men framförallt mörkfruktig (jag hittar körsbär och björnbär), med tydliga inslag av kaffe, choklad, örtkryddor och en aning mint. Smaken är rik och nyanserad, med tydliga toner av körsbär, björnbär, örter, kaffe och choklad. Mjuka men tydliga tanniner och en lång varmfruktig eftersmak fullbordade vinet.  

Båda vinerna överraskade positivt. Toscanaren genom att vara så lättillgänglig redan vid så unga år. Jag hade trott att den skulle kräva några år till på rygg, men det behövs absolut inte. Är det månne så att Gaja öppnat filial i Toscana för att rida på den kommersiellt lockande supertoscanska vågen? Viettis barbera genom att visa att det går att trolla med knäna. Kvällens Easy Drinking (bortsett från champagnen, som per definition är easy drinking) var definitivt La Crena. Vilket elegant vin.

Till sist. Vad Bambi beträffar låg han tryggt på våra tallrikar, och därefter i våra magar. Ingen hal is här inte.

/ FM

Sjörövarvin till ett vildsvin

Avspänd, med en inbjudande doft av kött, kryddor och jord. Lite försiktig, men ändå tydlig. Smaken däremot, den mullrar fram som en ångvält. Att Sjörövar-Fabbe puffar på sin lakritspipa känner jag vid nästa sipp, men inte vid sniffen, för där finns nämligen bara tobaken. Lite underligt kan tyckas. Fabbe är stark och luktar alkohol. Eftersmaken är lååång och riktigt bra, bättre än den direkt-i-munnen.

Nä, nu får du vila din gamle sjörövare säger jag släpper ner honom i karaffen. Många skidlöparkilometer senare och när vildsvinet väl landat på tallrikarna kommer han fram igen. Eller inte. Var är han undrar jag och gästerna. Vet inte om det är min Decanter det är något knasigt med men ganska ofta tappar unga viner oväntat i kraft när de får skvalpa några timmar däri. I glasen har vi nu en avsevärt tamare sjöman, en matros som saknar Fabbes tjocka buk. Istället en rätt smal Jocke med kniven men inte utan självförtroende (som synes nedan).

C9dP till vänster i bild.

2007 Bosquet des Papes Cuvée Tradition från C9dP har bra med kryddor men för lite rondör. I alla fall till kvällens rätt. Rätt eller fel – vi fortsätter på samma tema för att förvirra sällskapet. En 2005 Le Cigare Volant från världens skönaste vinnörd – Randall Grahm från Boony Doon Vineyard – luftas snabbt och plockas fram blint. Det här är ju samma sak fast bättre säger en, och fylligare tillägger en annan. Balanserat påstår jag. Kryddorna, örterna och köttet är där men inte alkoholen som tur är. 13,5% får man väl anse vara lågt i sammanhanget. Läskande gott med bra syra. I like it!

Nu är vi igång och till Cheddarn plockas en 2007 La Bastide Blanche fram. Det sydfranska artilleriet levererar ett understöd till osten som heter duga. Mörkröda körsbär, kött (igen) och bläck. Fransoserna bjussar på hög alkohol som vanligt i södern, hela 15%, och hade inte C9dParn hela 15,5%? Det här vinet är mycket mer tanninrikt än tidigare sjöbusar, kanske korn 80?

Nu lugnar vi ner oss med något sött föreslår jag när fruktsalladen dukas fram och varför inte lite frizzante? Åter på min gata får 2009 Nivole, baserat på Moscato från Piemonte, avsluta middagen. Istället för smågodis, för det är det nämligen fullt av i flaskan.

/ TF 

Förra vinterns bästa tips...

…stod helt klart Easy Drinker TF för: ”Träna längdåkning – fira med starköl, 0,5L/mil”. Kvällens armplågar-teknikträningspass om 7,2 km – ingen fästvalla, bara stakning – torde därför berättiga till en 33-centilitersbira. Hmm, bara 50-centilitersbiror i kylen, men…där står en 33:a Oppigårds Single Hop Ale. Hustrun måste ha köpt. ”Gott öl från Dalarna” står det på flaskan. Dalarna…Vasaloppet! Mora-Nisse! Det här måste vara skidåkarbira minsann. Bara 4,8 volymprocent också. Viktigt att ta det lugnt i början av säsongen.

Det är en mycket ljus ale med en lätt beska som hänger sig kvar i eftersmaken. Läskande, och tål att drickas i stora klunkar. Den här kan gå till både mat och för sig själv. Inget för älskaren av mörk ale, men för mig med min bland vissa bespottade dragning åt ljus lager är det mitt i prick. Helt klart easy drinking!

Nej, nu är det dags att hoppa in i duschen. Sen är det dags att stretcha själen efter skidpasset och dagen. Lite varm xxxxx framför brasan kanske? Det är ju ändå snart jul. Dufvenkrooks Original sägs inte vara riktigt lika söt som xxxxx ofta brukar vara då den enligt uppgift innehåller konjak. Men den är lik förbannat väldigt söt och sockrig, visar det sig. Kanske spetsa med lite extra konjak? En liten Hennessy V.S.O.P., inköpt på en Rigafärja får släppa till.

The unholy alliance

Aj, aj. Konjaken tog över helt. Vad göra nu? Hmm…i skåpet står ju en liten Emergency Bottle med Luigi Righettis Amarone della Valpolicella 2006 som jag inte vet om jag ska hälla ut eller…skulle den kunna…? Äh, vad tusan, i med en skvätt av den! Sås, xxxxx-förstärkning eller vasken, det gör detsamma. Den är rätt fruktig men rätt tunn, och funkade ju för ett tag sedan att blanda fifty-fifty med en halvflaska Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2005, som hade en något för oangenäm bitterhet. Resultatet blev ju bättre än delarna för sig.

Nu börjar det bli svårt att hålla isär vad som är vad. Xxxxx och konjak, xxxxx, konjak och amarone, xxxxx och amarone… Bäst att göra en matris och få ordning på det här. Fram med teskedsmåttet, provningsglas, papper och penna och lite systematik!

Så här utföll försöket (25% = 1 tesked om 5 ml, allt testas rumstempererat):

1) 100% Dufvenkrooks Original:
Påtagligt russinsöt, julkryddig doft. Smaken är söt, rund och fyllig med en liten, liten beska i mitten. Eftersmaken dock helt dominerad av socker och julkrydda. Xxxxx, helt enkelt.

2) 75% Dufvenkrooks Original + 25% Hennessy V.S.O.P.:
Mnja, konjaken tar över i doft och smak. För spritigt helt enkelt. Sötsaftigheten minskade helt klart, men alla julkryddor bara försvann.

3) 50% Dufvenkrooks Original + 25% Hennessy V.S.O.P. + 25% Righettis Amarone:
Nu blev det lite intressantare. Konjaken träder något tillbaka i doften som är minst sagt komplex med slingor av konjak, amaronefrukt, russin och en del julkrydda. Smak: inte så illa, men ganska spritigt. Konjaken dominerar dock allt mindre efterhand.

4) 50% Dufvenkrooks Original + 50% Righettis Amarone:
Nu börjar det likna nåt. Inte lika sött som 1) men med xxxxx-russintoner och julkryddor kvar. Amaronen ger sig dock inte tillkänna i nån större utsträckning, utan det blir som en mindre söt xxxxx. Inte lika sockrig eftersmak.

5) 25% Dufvenkrooks Original + 75% Righettis Amarone:
Nu blev det som en fyllig, russinsöt, julkryddig amarone-xxxxx. Helt klart bäst hittills.

6) 25% Hennessy V.S.O.P. + 75% Righettis Amarone:
Men uuäck! Så illa det smakar. Inte gott på något vis i vare sig doft eller smak! Fy sjutton! Absolut värst hittills.

7) 50% Righettis Amarone + 25% Hennessy V.S.O.P. + 25% Dufvenkrooks OriginalNu blev det en sådan där sammansatt doft igen: konjak, russin, julkryddor och amaronefruktighet om varandra, även om konjaken efter ett tag tar över i doften. Smaken är emellertid inget att längta efter. Rätt spritigt igen, men jämfört med föregående faktiskt drickbart. Eller inte, när jag tänker efter.

Så där ja. Testet är klart. Summa summarum: konjak och amarone går inte ihop, men det funkar att pimpa xxxxx med billig amarone. Men allra bäst funkar att pimpa billig amarone med en skvätt xxxxx. Så nu vet ni det. Bara att värma vinnarblandningen, 25% Dufvenkrooks Original + 75% Righettis Amarone, och slå sig ned i fåtöljen framför brasan. Snart blir det skidåkning igen.

/ MG

The best part of skiing