Åk längdskidor - fira med starköl, del 2

Skidor på! Sent omsider har ungarna äntligen somnat så man kan lämna hustrun ensam med sin bok och ge sig ut att klämma lite lagg för att förtjäna sig en torsdagsporter. En Oppigårds Starkporter ligger på kylning för att utvärderas som skidåkarbira, och på kylning ligger även spåren. Temperaturen har under eftermiddagen och kvällen sjunkit nästan tio grader, och nysnön som kom häromdagen kärvar rejält. Som vore skidorna min tunga och snön en 2005 Collepiano. Till råga på allt har jag av misstag fått med mig frugans stavar - fem cm för korta. Kanske lite easy training ikväll? Men reglerna obligerar och man vill ju vara en viking, så mot halvlitern med råge tänker jag och siktar på en dryg 12-kilometers fyravarvare på elljusspåret. Efter två varv har egen och några andras åkning mildrat snötanninerna och det flyter på. Skogsmörkret vid sidan av spåret påminner ständigt om portern i kylen.

Under sista varvet är dock timmen så sent slagen att jag inser att det inte blir någon starkporter ikväll. Vid uppskjutet uttag får vinst endast tas ut till två tredjedelar har reglernas upphovsman - Easy Drinker-TF - stipulerat, så nu gäller det att hinna klämma ett varv till för att med gott samvete kunna knäcka en bira i morgon istället. Sagt och gjort, men i sista utförsbacken - den längsta och brantaste - klämtar dock klockan och ljuset slocknar tvärt. Där jag svischar utför i mörkret och försöker hålla mig på spåret kan jag återigen inte tänka på annat än porter. Men så kan skidorna tas av, och nu med 15,2 km (vilken skön siffra, som en sovjetrysk haubitskaliber) i armar och ben kan starkportern lugnt få vänta i kylen till morgondagen.

Äntligen fredag. Gårdagens 15,2:a kan avfyras, dock med instickspipa för en mindre kaliber. Kvällens 500-millilitersgranat är inte heller värre laddad med sprängmedel (5,9%) än att beteckningen ”starkporter” också kan tyckas kan behöva utökas med ”övningsladdad”. Skumkronan lägger sig också ganska fort och lämnar inget på glaset. En chokladtonad, bränd smak som efterhand växer till en lite rundare, fylligare bränd smak. Väl avvägd beska – den finns tydligt, speciellt i början och på slutet, men tar inte över eller stör på något sätt. Medelfylligt, inget tungt traktorbränsle man behöver tugga i sig, och eftersmaken är lång med behaglig beska. Inte alldeles olikt 2010 Nils Oscar Julöl – som en lättare, inte lika fyllig variant av denna.

Men Oppigårds Starkporter är ett sådant där öl som gör sig bäst efter tungt kroppsarbete och en hel del svett. Ikväll är mystofflorna på och starkportern behöver en kompis. Lite rökt älgkött på en knäckesmörgås får ackompanjera. Och visst är det lite övningsladdad porter men med big bang for the buck ändå. Duger gott som skidåkarbira för veckokvällar. Inget fel på ammunitionstillgången heller, vilket bådar gott under en snörik vinter. Bara att ladda kylen för nya träningspass.

/ MG