Från Toast de Paris till Biff Butler

Butare, Rwanda 1 oktober 2007.

På väg till Nyungwe National Park från Kigali stannar vi i universitetsstaden Butare för ett lunchbreak.

Butare är som de flesta andra städer (eller snarare byar) i Rwanda, allt annat än det vi är vana vid från Europa. Lite vilda västern med salooner längs en huvudgata skulle man kunna likna dem vid. I änden av gatan finns ett torg där tusentals invånare kränger varor eller väntar på nästa buss till huvudstaden. Vi glider i sakta mak genom staden i våra värdars vita Nissan Patrol, vilken trots sin storlek inte väcker någon särskild uppmärksamhet. Något ställe att äta på hittar vi inte förrän vi kommer till Hotel Faucon.

Tillräckligt ok för en snabb lunch tänker vi och sätter oss hungriga på deras uteservering. Vi beställer var sin Coke och Toast de Paris, vad nu det kan vara. Efter en lite för lång stund kommer servitören till slut med tallrikar fyllda med orostat bröd dränkta med pulversås (?) av burkchampinjoner och ketchup. Doften är knappt hanterbar och konsistensen är fruktansvärd. Smaken är vidrig. Med tanke på att Rwanda saknar McDs och liknande sätter vi i oss tillräckligt tills vi börjar må illa. Därefter drar vi snabbt vidare mot Cyangugu på gränsen mot Democratic Republic of Congo.

Stockholm, Sverige 22 januari 2011.

Dryga tre år senare har vi våra värdar på middag. Som en pendang till Faucons Toast de Paris hittar vi i Carl Butlers monokulörta (brun) kokbok Biff Butler.

Såsen är här något mer brun och toasten är utbytt mot kött. Vi slår på stort och ersätter biffen med oxfilé för att få maximal kontrast – trots den uppenbara visuella likheten. Doft, konsistens och smak är lyckligtvis klart bättre denna gång.

Till maten får 2008 Domaine Singla Passe Temps från Ekovinlådan Vinter battla mot en rekommendation från importören Nik själv, 2008 Domaine Lecroix-Vanel Fine Amor. Den senare är ljus och genomsiktlig med lite fällning och har dofter av bläck, jord, lakrits och blåbär. Riktigt god varm smak som är relativt alkoholstark med bra spets om än med lite för tunn kropp. Men den står inte upp mot Singlas representant. Passe Temps är har en fylligt röd, något grumlig kulör. Doften osar mörk körsbärsfrukt, stall, jord, åker, ja helt enkelt bondgård. Bra syra och mjuka sköna tanniner med ett tryck i eftersmaken. Riktiga kärnsmaker. Finns det inte lite tång också? Sa jag jord och grus? En slags ökenkänsla infinner sig från sandigheten och värmen. Den är både grövre och bättre än Fine Amor. Ungefär som att jämföra en bonde med en ballerina.

Ekovinlådan fick släppa till ytterligare två intressanta viner. Till förrätten poppades NV Crémant de Limoux Extra Brut. Ett mousserande vin, granne med de röda huvudrättsvinerna, baserat på Chardonnay, Chenin Blanc och Mauzac. Vinet är friskt med massor av spritsiga bubblor. Grapefrukt och gröna äpplen är tydliga doftmarkörer tillsammans med en gnutta sälta (!). Den är lätt men ändå smakrik. Helt klart ett intressant vin om än inte i klass med the real stuff från Champagne.

Till efterrätten serverades låddans söta vin från Coteaux du Layon (Anjou), 2007 Domaine du Pas Saint Martin Les Mille Rocs. 100% Chenin Blanc och det märks. En blöt hund samsas med honung, (över)mogna bruna päron och lite ananas. Smaken är rund och mjuk och kompletteras med lite beska i all sötma. Gott, kort och gott.

Nu väntar vi både på våren och Ekovinlådan Vår!

/ TF