Shit, Pierre Frite!

2010 års version av Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite är definitionen av Easy Drinking. Man suckar av välbehag, fyller glaset gång på gång och tömmer det lika snabbt.

Det är flyktigt och lätt, men samtidigt smakrikt och rent. Chenin blanc, ingen tvekan om saken; en mix av vax, honungsmelon, Conferencepäron och lite citrus. Lägg till mineraler och en rejäl syra och du får ett begär större än förväntan.

Vinet ingår i Viniks Ekovinlåda Vår 2011 och av de viner jag gillar bäst från Niklas lådor är de med typisk druvkaraktär. 2006 Altitude 540 med sin cabernet sauvignon och 2008 Passe Temps med sin grenache är goda exempel tillsammans med 2010 La Pierre Frite.

Chenin blanc är förvisso inte mitt förstaval av vitvinsdruva, men här är det riktigt trevligt. Kan det vara för att vintern är över och alla blöta Lovikavantar är nedpackade i källaren? Några sådana finns nämligen inte att hitta i Pierres vårgulgröna vin.

Men underligt nog är det inget jag kommer att fylla på förrådet med igen, till skillnad från Altituden och Passe Temps. Det är lite för indifferent för att vara intressant i längden. Men gott är det vilket är gott nog för den här gången.

/ TF

Själfulla producenter, själfulla drycker

Triggad av en mindre insiktsfull artikel om kvaliteten på ekologiska viner i DN Söndag den 6 februari har diskussionen om ekologiska och biodynamiska viner och deras eventuella högre eller lägre kvalitet gått het på olika vinbloggar. Ganska snabbt konstaterades att den kritik som riktades mot ekologiska viner i bakgrundsartikeln var bristfällig och baserat på ett urval av ekologiska bulkviner i SB:s sortiment. Utbudet av högkvalitativa viner framställda med ekologiska eller biodynamiska metoder är betydligt större än så. Till och med upphovsmannen till diskussionen kröp till korset och erkände i tisdagens DN Ekonomi (15/2) att det finns riktigt bra ekologiska viner, ibland även tillverkade av världens riktiga top-notchproducenter (t.ex. DRC). Ekologiska och biodynamiska viner kan alltså hålla lika hög kvalitet som icke-ekologiska viner. Den insiktsfulle vet förstås att det handlar om hantverket, inte om huruvida de är ekologiska/biodynamiska eller ej. Ett vin som gjorts av en vinmakare som lagt ner sin själ och all tid i världen på sitt vin är bättre än industritillverkad plonk.

Nu är det inte bara själfulla vinmakare som levererar högklassiga drycker. Det finns även själfulla ölmakare. Hantverkare som lägger ner sin själ och hänger sig till att utveckla och förfina öl av olika sorter till perfektion. (En del är ekologiska, andra inte). Jag har skrivit om ett av dessa hantverksbryggerier och några av deras öl förr. Och jag kommer att fortsätta skriva om dem till och från. Det finns en del ”gamla” drycker som jag inte provat, och det kommer regelbundet nya sorter i små uppsättningar. Ölentreprenörerna på BrewDog ligger inte på latsidan.

Försökte för ett tag sedan lägga tassarna på en laddning av ett av deras senaste tillskott, 5 A.M. Saint, som sedan 1 februari finns i BS. Allt om öl beskrev det som kanske livets godaste öl hittills. Det vill man ju prova. Dessvärre var de redan slut hos importören Cask Sweden. Hmmm. Men lycklig är den som åkte till London för att jobba och bara råkade ramla på en bar helt inriktad på hantverksöl, med såväl 5 A.M. Saint som en annan BrewDog-favorit (Punk IPA) på fat.

Mjuk, fruktig och lagom besk punköl

5 A.M. Saint är en amber ale, vackert bärnstensfärgad med fast gräddvitt skum. Doften är enorm. Ett helt fruktfat letar sig in i näsan – apelsin, grapefrukt, pomerans, ananas, passionsfrukt, kokos, litchi. Detta följs av toffeekola. I munnen balanseras frukten, som nu är tydligare citrusorienterad, med toffee och en mycket tydlig och lång humlebeska.

På det hela taget ett mycket bra öl, men inte det bästa jag druckit. Punk IPA är enligt mitt tycke bättre, men så gillar jag öl med tydligare beska. Jag vill dock påstå att 5 A.M. Saint är mer Easy Drinking än Punk IPA. Två öl som knappast lär vara Easy Drinking, men väl så själfulla, är Tactical Nuclear Penguin och Sink the Bismarck!. Med tanke på deras alkoholstyrka lär man bli rätt själfull själv. Lyckades under Londonbesöket lägga tassarna på en flaska vardera av dessa extremöl. Provningsrapport kommer på denna blogg när jag hittat en handfull personer att dela dem med. Om BrewDogs AB:04, som provats både en och två gånger i vintras, kan delas på 2-4 personer, lär en flaska av pingvinen eller missilen att sänka skepp med räcka till 6-8 personer.

Själfull och extrem punköl

/ FM

BOB - billigt och bra

Om Crozes-Hermitage är lingonsaft så är väl Cabernet Sauvignon i så fall svartvinbärssaft?

Robert Parkers egna märke

Sagt och gjort! Domaine Laguerres 2006 Altitude 540 innehåller 100% Cabernet Sauvignon och får förväntansfullt bli kvällens försökskanin i forskningens tjänst. Visst, faten finns där med ceder som tydligaste association, men är obetydliga i jämförelse med armén av alla svartvinbär på marsch över Pyrenéerna. En helt annan grej än bärlösa 2007 La Tour de By skulle man kunna säga om man är road av understatements. Syran är mycket framträdande och lyfter saften till något extraordinärt, långt över BOBs vanliga svartvinbärssaft. För det här är riktigt bra - ingen BIB direkt, utan ett praktexemplar av vad kungen av druvor kan åstadkomma. Att det sen är eko tycker väl alla (utom möjligtvis BGK) är positivt. Och jag undrar om även farbror Bob gillar så här bra saft?

M menar dock att vinet är rätt menlöst, vilket förvånar mig lite. Å andra sidan sniffar hon ur ett Iittalaglas och jag ur ett Matureglas, fråga mig inte varför. Vid kollationeringen bekräftades min tes - svenska glas är bättre än finska.

Sve - Fin 1-0

Även ED-FM har druckit vinet. Mer ur vilket glas?

/ TF

Eco Drinking

Lördag kväll och på middagsbordet en boeuf bourguignon baserad på hjort. Ekologiskt kött kräver ekologisk dryck. Och med tanke på rättens ursprung är det läge att poppa en flaska med burgundiskt ursprung. Vilken tur att jag (på inrådan av Tryffelsvinet) inhandlat ett sexpack ekobourgogne.

2008 Domaine Trapet Marsannay är ett ekologiskt, ja till och med biodynamiskt vin från Marsannay, en by i den allra nordligaste delen av Côte de Nuits, alldeles utanför Dijon. Jean och Jean-Louis Trapet och deras Domaine Trapet Père & Fils har funnits på plats sedan 1979, för att återupptäcka (och återuppväcka) vinodling och vinmakning som pågått i byn sedan 600-talet.

Vinet är klart och ljust rött, med en viss dragning åt de blå hållet i kanterna. Efter en dryg timmes luftning sniffar vi på en mycket angenäm doft av hemkokt jordgubbssylt, uppblandad med doftminnen av sommarens utflykt med kaffe och kanelbullar i blåbärsskogen. Såväl jordgubbar som blåbär gör sig påminda i munnen. De samsas nu med ännu fler bär – hallon och lingon. De senare bidrar med en frisk syrlighet, som balanseras fint av frukten och en viss kryddighet. Eftersmaken är lång och mycket elegant, med väl integrerade tanniner. Mums, det här riktigt gott, och godare lär det bli av några års lagring. Den beskedliga alkoholhalten (12,5 %) bidrar också till vinets direkta Easy Drinking-karaktär. Det här är ett vin man vill ha mer av.

Och avslutningsvis, vem var det som sa att ekologiska viner inte håller hög kvalitet? Fram för mer eco drinking!

/ FM

Mot högre höjder

Igår var det kalas. Äldsta dottern fyllde år och det var släktmiddag. Redan vid unga år sätts ribban högt och det bjöds efter uttryckliga önskemål från festföremålet på hjortstek. Denna gång preparerad som tjälknul.

Som aperitif bjöds 2007 Domaine Les Hautes Terres Crémant de Limoux Extra Brut. Gilles Azam på Domaine Les Hautes Terres i bergen nära Carcassonne har gjort ett ljusgult bubbelvin av chardonnay, chenin blanc och mauzac som ingick i Ekovinlådans vinteredition 2010. Vinet är inte så fruktigt, men mineralrikt och framförallt mycket torrt. Åh, vad jag gillar snustorrt bubbel.

Till huvudrätten två olika viner. Egentligen hade jag tänkt hålla mig till Ekovinlådans utbud, men eftersom det bara finns en flaska av varje vin i lådan, och de två rödvinsflaskor som fanns kvar var av helt olika karaktär valde jag en annan strategi. Det fick bli druvornas konung för hela slanten - 100 % Cabernet Sauvignon - dessutom höghöjdsodlade (nåja runt 500-600 m.ö.h.) år 2006 båda två - dock i olika världsdelar. 2006 Altitude 540 från Domaine Laguerre i sydfranska Roussillon öppnar med extremt tydlig doft av svarta vinbär, följt av lite tobak, choklad och ceder. I munnen ringlar vinbär, choklad och kaffe runt. Tanninerna är tydliga men mycket mjuka. 2006 Thelema Cabernet Sauvignon från Thelema Mountain Vineyards i Stellenbosch är klart annorlunda. Inga svarta vinbär i öppningen, men massor av mint och mörk choklad. Detta följs av... plåster! Sist kom bären. I munnen kommer vinbären fram tydligare, tillsammans med kakao, kaffe och för sydafrikanska viner karaktäristisk rökighet. Tanninerna är lite tydligare här.

Båda vinerna passade utmärkt till hjorten. Den lite mer eleganta framtoningen gör dock fransosen till kvällens ED. Förresten, jag undrar om inte ekovinlådan är vinterns Easy Drinking. Attans vilka viner Nik hittar åt oss.

/ FM

Butler, Butler, ständigt denne Butler...

Carl Butler inspirerar åter till nya bruna bjudningar.
Senast handlade det om champinjonindränkt oxfilé/toast. Denna gång en lika brun långpanna i form av Butlers lammlåda.

Endast åtta steg krävs för att fullända denna sjuttiotalsrätt. Gott såklart, vem kunde vänta sig något annat?

Den näst sista flaskan av Viniks Ekovinlåda Vinter får sätta korken till tillsammans med en annan ekologisk frifräsare från Cobières. Prestigelös battle förvisso - men en vinnare ska utses.

2008 Chateau Pech-Latt från Corbières är först ut. Färgen är mörk, riktigt mörk. Genomskinlig, så där kusligt totalfiltrerad. Ungefär som tungt vatten, genomskinligheten påminner om kärnkraftverkskylvatten. Så klart är det. Första sniffen är allt annat än bra. Pelargon? Läge att vaska? Nä, den får vila några timmar och till slut blir släpper blomdoften och blir istället lite lingonsyrlig med mörk röd frukt. Smaken är smal och har en (för) tydlig syra. Den smakar saft av svarta vinbär. Sydfranska örter och pyttelite lakrits finns där. Lättdrucket är det.

2008 Mas des Chimères från Coteaux du Languedoc från Ekovinlådan Vinter tar över totalt. Briljerar. Ett körsbärsfärgat, grumligt vin med vattnig kant och medeldjup färg sätter Pech-Latt på plats. En doft av hallon, mandel, björnbär, vulk och gummi med skönt saftig smak tillsammans med lätta, ivriga, oförargerliga tanniner indikerar att detta är kvällens easy drinking. Vinet har en lättsam syra, men är samtidigt ganska fyllig med lång eftersmak.

Vinerna har ungefär samma sammansättning med Syrah, Grenache, Mourvèdre och Carignan. Ändå är de så olika. Pech-Latt är lätt och saftig, Mas des Chimères är fyllig och komplex. Tvivelsutan är den senare den bättre.

Och Butler - han regerar!

/ TF

Från Toast de Paris till Biff Butler

Butare, Rwanda 1 oktober 2007.

På väg till Nyungwe National Park från Kigali stannar vi i universitetsstaden Butare för ett lunchbreak.

Butare är som de flesta andra städer (eller snarare byar) i Rwanda, allt annat än det vi är vana vid från Europa. Lite vilda västern med salooner längs en huvudgata skulle man kunna likna dem vid. I änden av gatan finns ett torg där tusentals invånare kränger varor eller väntar på nästa buss till huvudstaden. Vi glider i sakta mak genom staden i våra värdars vita Nissan Patrol, vilken trots sin storlek inte väcker någon särskild uppmärksamhet. Något ställe att äta på hittar vi inte förrän vi kommer till Hotel Faucon.

Tillräckligt ok för en snabb lunch tänker vi och sätter oss hungriga på deras uteservering. Vi beställer var sin Coke och Toast de Paris, vad nu det kan vara. Efter en lite för lång stund kommer servitören till slut med tallrikar fyllda med orostat bröd dränkta med pulversås (?) av burkchampinjoner och ketchup. Doften är knappt hanterbar och konsistensen är fruktansvärd. Smaken är vidrig. Med tanke på att Rwanda saknar McDs och liknande sätter vi i oss tillräckligt tills vi börjar må illa. Därefter drar vi snabbt vidare mot Cyangugu på gränsen mot Democratic Republic of Congo.

Stockholm, Sverige 22 januari 2011.

Dryga tre år senare har vi våra värdar på middag. Som en pendang till Faucons Toast de Paris hittar vi i Carl Butlers monokulörta (brun) kokbok Biff Butler.

Såsen är här något mer brun och toasten är utbytt mot kött. Vi slår på stort och ersätter biffen med oxfilé för att få maximal kontrast – trots den uppenbara visuella likheten. Doft, konsistens och smak är lyckligtvis klart bättre denna gång.

Till maten får 2008 Domaine Singla Passe Temps från Ekovinlådan Vinter battla mot en rekommendation från importören Nik själv, 2008 Domaine Lecroix-Vanel Fine Amor. Den senare är ljus och genomsiktlig med lite fällning och har dofter av bläck, jord, lakrits och blåbär. Riktigt god varm smak som är relativt alkoholstark med bra spets om än med lite för tunn kropp. Men den står inte upp mot Singlas representant. Passe Temps är har en fylligt röd, något grumlig kulör. Doften osar mörk körsbärsfrukt, stall, jord, åker, ja helt enkelt bondgård. Bra syra och mjuka sköna tanniner med ett tryck i eftersmaken. Riktiga kärnsmaker. Finns det inte lite tång också? Sa jag jord och grus? En slags ökenkänsla infinner sig från sandigheten och värmen. Den är både grövre och bättre än Fine Amor. Ungefär som att jämföra en bonde med en ballerina.

Ekovinlådan fick släppa till ytterligare två intressanta viner. Till förrätten poppades NV Crémant de Limoux Extra Brut. Ett mousserande vin, granne med de röda huvudrättsvinerna, baserat på Chardonnay, Chenin Blanc och Mauzac. Vinet är friskt med massor av spritsiga bubblor. Grapefrukt och gröna äpplen är tydliga doftmarkörer tillsammans med en gnutta sälta (!). Den är lätt men ändå smakrik. Helt klart ett intressant vin om än inte i klass med the real stuff från Champagne.

Till efterrätten serverades låddans söta vin från Coteaux du Layon (Anjou), 2007 Domaine du Pas Saint Martin Les Mille Rocs. 100% Chenin Blanc och det märks. En blöt hund samsas med honung, (över)mogna bruna päron och lite ananas. Smaken är rund och mjuk och kompletteras med lite beska i all sötma. Gott, kort och gott.

Nu väntar vi både på våren och Ekovinlådan Vår!

/ TF

Short Report on Smör Inc.

Till oj-vad-ungarna-är-hungriga-är-det-inte-snart-middag vankas ugnsstekt lax m.tbh utan att någon dryck står på bordet, och insikten att här finns ingen tid för någon luftning går som en ilning efter ryggraden. En snabb vända ner i källaren efter något som lämpar sig för såväl pop’n’pour som mat och sällskap resulterar i en källarkall 2007 Bonterra Chardonnay (på SB finns nu 2008:an). Bonterra - den amerikanske vinproducenten Fetzers ekologiska serie. Upp igen, korken ur, och en svagt gul vätska får porla ned i karaffen.

En snabb sniff medan jag försöker hålla treåringen kvar på plats på sin stol ger ett första intryck av fräsch fruktighet och en ton av äpple mer än citrus, men framförallt av rostade fat. Vinet är ännu rätt kallt, men håller trots det en bra syra och med en behaglig fyllighet. Faten är framträdande i eftersmaken, kanske lite för mycket för min smak men inte så det tar över. Jahapp, detta funkar, tänker jag. Rensar gommen bra och känns friskt och fräscht. Oj, vad gott säger hustrun och det är ju bra för då kan man kanske berätta att det ligger några till nere i källaren.

Så inträder till sist lugnet vid bordet och vinet kan ägnas ett mer koncentrerat intresse. Nu har det hunnit bli lite varmare också, och i både doft och smak börjar det alltmer påminna om…smör?! En smörig ton börjar lyfta ur glaset, och ut kliver efter ett tag en leende figur och börjar sjunga en smäktande smörsångarballad. 



And now, folks, time for my personal favorite "Bonterra Chardonnay"



I smaken fyller det ut kostymen ett snäpp till. De rostade ektonerna finns kvar men är inte lika påträngande. Inte oangenämt, utan mer en ren definition av en fyllig, smörig chardonnay från nya världen. Rätt gott faktiskt. Vilken karaktär det fick när det blev än varmare vet jag inte, för när jag tassade tillbaka till bordet efter att ha gjort ungarna klara för natten var det märkligt tomt i karaffen. Tomten? Äh, lika bra att gå och lägga sig. Kl. 21.00 en lördagskväll.

2007 Bonterra Chardonnay

På måndagskvällssvängen - andra refrängen.
Se på tusan - låg det inte en flaskskvätt undanstoppad med korken i, längst in nere i kylskåpet! Vad man kan belönas för att man böjer sig ned ibland. Denna måndagskväll har skvätten alltså fått två dygns luft bakom kork, och en kylskåpskall sniffosipp ger intryck av…päronsaft? Är det för att jag har läst om ”mogna päron” på såväl flaska som producenthemsida, eller…? Visst blir man påverkad av sådant? (Sensmoral: läs aldrig vinbloggar eller annat före ni har testat själva, läs bara vinknasblogginlägg som det här.) Nej, balansen är bättre nu, smörtonerna i doft och smak är klart mer i bakgrunden, liksom den rostade eken. Smörsångaren har tydligen tappat rösten och fått päronröv efter en stunds kylig vila i lättkorkat glas.

Det är inte oangenämt nu heller, men denna rätt billiga FCUS(E) (Fatlagrad Charrdo från USA (Ekologisk)) drar helt klart mer mot äpplen och päron än citrus. Ett fylligt, matorienterat FC-alternativ till fyllig vit citrus-bourgogne (vars kurva alltid börjar på +100) om man (tillfälligt) skulle ledsna på det (och det gör man ju inte men man kan ju variera sig lite ändå). Jag misstänker att det kan bli kvalmig päronsaft av det här och låter ett glas stå framme några timmar för att bli rumsvarmt. Men ännu efter två timmar håller det stilen med fruktighet, nu avrundade och mjuka syror och rostade fat och måste sägas ge big bang for the buck. Och, tja, visst är det easy drinking…speciellt kylskåpskallt en måndagskväll.

/ MG