Ovan molnen skiner solen, del 3

Ännu en flygresa, ännu ett vin att prova. Denna gång har jag fått möjlighet att avstå från att resa med det skandinaviska storbolagets "bussflyg" för att istället resa med "sportbilsflyg" till EU:s huvudstad. Dessutom bil hela vägen fram till flygplanet, och bil hela vägen från flygplanet. Och vilket flygplan sen. Snabb som attan och bekvämt. Ingen trängsel, utan åtta fåtöljer i ljust skinn och två soffor att luta sig tillbaka i. Inga stressade flygvärdinnor/värdar som ska hinna servera och sälja mat samt tax-freeprodukter. Bara lugn och ro, och god mat.

Till middag: grönsallad med handskalade räkor kokt ägg och citron, Biff Rydberg med färsk äggula och pepparrotscrème, och avslutningsvis pannacotta med färska bär. Inte dåligt som söndagmiddag när jag var tvungen att lämna familjen innan helgen var slut.

Nåja, nu var det vinet, inte flygplanet eller maten det handlade om. Men även här talar vi om klasskillnad jämfört med de flyg/viner jag provat tidigare i år. Inga miniflaskor med iskallt vin att hälla i plastglas, utan bra tempererat vin serverat i vinglas av kristall. Vad var det då i glaset? Jo, 2009 Seghesio Sonoma Zinfandel, bestående av 90 % zinfandel, 7 % petite sirah och 3 % syrah från familjen Seghesios odlingar i Dry Creek Valley och Alexander Valley i Sonoma County, North Coast, Kalifornien. Nämnda familj har huserat i området sedan slutet av 1800-talet och sägs vara Zinfandelpionjärer.

I glaset ett mörkt blårött vin, lite ljusare i kanterna. Doften av rårörd kompott på björnbär och hallon, kryddad med vitpeppar eukalyptus, choklad och ceder slår emot luktcellerna i näsan med kraft. I munnen smakar det av björnbär, hallon och blåbär, men också av körsbär och mörka plommon samt lite mjölkchoklad, kaffe och peppar. Tanninerna kan anas och alkoholen, som är så hög som 15,5 %, känns väldigt integrerad och stör inte det minsta. Tvärtom bidrar de till en lång och varm eftersmak. Jag måste erkänna att jag är positivt överraskad. Med undantag för champagnen som dracks på förra flygprovningen, så måste jag medge att detta är det bästa flygvinet hittills. Kan faktiskt tänka mig att köpa en flaska eller två av detta Easy Drinking-vin för 179 kronor stycket på SB.  

/ FM

Ett västkustskt Orginal

Hockeyfrilla. Pudelrockman. Det tycks hänga på håret om man ska lyckas som vinmakare på den amerikanska västkusten. Den f.d. rockbandsmanagern Charles Smith följer med sin småkrulliga hårman i de oborstade spåren efter Jim Clendenen och hans Au Bon Climat på resan mot förfining av och succé med amerikanskt ”franskt” vin av Rhône/Saône-snitt. Båda två har av Food & Wine Magazine utsetts till Winemaker of the Year. Medan Jim fick sin utmärkelse först efter nästan 20 års idogt arbete i Santa Barbara County i Kalifornien, dröjde det bara tio år från det att Charles startade sin verksamhet i Walla Walla Valley AVA, Washington State, till dess han fick sin utmärkelse. Mest känd är han kanske för sina syrahviner från K Vintners, vilka anses vara bland de bästa från USA, men sedan 2004 driver han även The Magnificent Wine Co., vars viner görs på druvor från Columbia Valley AVA, och har rykte om sig att vara en av USA:s coolaste nya vinproducenter. ”Ha ha, ännu en marknadsföringsgimmick från excentriska och entreprenörsskolade amerikaner” tänker den skeptiska. Men, MWC har onekligen en tydlig och cool estetik i sin grafiska linje.

Vinerna presenteras under två huvudlinjer: The Standards och The Originals, varav den senare är topplinjen med såväl vita som röda endruveviner (av Syrah, Merlot, Cabernet Sauvignon, Pinot Noir och Riesling). Den förstnämnda omfattar röda och vita viner under etiketterna House Wine, Table Wine och Steak/Fish House, .

Undrar om vinerna smakar lika bra som de ser ut att göra? För att få svar på frågan fick en flaska 2007 The Originals Pinot Noir släppa till och ackompanjera lördagens middag, som till barnens glädje bjöd på vildsvin med potatis- och jordärtskockspuré. En snabb sniff när korken dragits ur flaskan antyder att vinet inte behöver karafferas. Det doftar härligt av örter och nykokt jordgubbssylt. I glasen hälls ett ljust tegelrött vin. Doften av örter och jordgubbar utvecklas och följs av svettigt läder och framförallt pepprig svamp. Även i munnen är närvaron av bär och skog påtaglig. Men nu anas även lite choklad och ek, samt tyvärr en lite för framträdande alkoholstyrka som inte faller mig på läppen. Vinet är i övrigt balanserat och mycket mjukt. Det känns som om vinet nått full mognad. På det hela taget ett bra vin, även om jag tror att jag föredrar de kaliforniska varianterna av bourgognevin (om de kommer från USA).

/ FM

Glasklart – klart att glasen avgör!

När fellow Easy Drinkers av olika anledningar väljer att avböja min spontaninbjudan till BlixtBYOB gäller det att snabbt ställa om till rådande situation. Att poppa fyra flaskor själv låter sig inte göras, istället får innehållet ur en flaska presentera sig i fyra, nej faktiskt fem olika typer av glas. Jag har ju gång på gång överraskats av ett glas överlägsenhet gentemot ett annat, ibland även med omvänt resultat.

En av mina nya favoriter, 2008 Domaine Singla Passe Temps, korkas upp och via karaff portioneras vätskan ut i respektive glas. Tasting notes lämnar jag därhän eftersom de redan finns noterade annorstädes.

Vinet, #1, #2, #3, #4...

Från vänster i bild har vi först själva vinet, därefter Orrefors Difference Primeur, följt av samma serie fast istället Mature. Sedan kommer Orrefors Merlot Rödvin och slutligen Iittala Essence Rödvin.

Visst ja! Jag fick ju med mig ett standardiserat vinprovarglas från Gambero Rosso-tillställningen senast, hur nu det gick till. Det är hursomhelst ett Riedelglas av ISO-snitt och får naturligtvis även den sin rättmätiga plats i laguppställningen.

...och slutligen #5.

Först ut är vinglas #1 – Orrefors Difference Primeur. Glaset genererar en mycket tydlig doft som upplevs både kompakt och tät samt bidrar med en varmt fruktig karaktär. Smaken i glaset är behaglig och relativt mjuk. Frukten kommer fram bra.

Vinglas #2 – Orrefors Difference Mature bidrar med en svagare doft än vad Primeuren kunde åstadkomma och alkoholen lyser igenom något, kanske lite för mycket. Vad gäller smaken så är den både mörkare, kryddigare och fylligare än i Primeuren.

Även vinglas #3 - Orrefors Merlot Rödvin väljer att liksom Mature hålla igen på mängden doftextrakt, men ger ett balanserat intryck i näsan. Trean gör att syrligheten blir mer framträdande men smaken tappar också lite kropp jämfört med de övriga. Frukten flödar dock ohämmat.

Vinglas #4 – Iittala Essence Rödvin bjussar på en stjälkighet som inte finns i de övriga glasen. Övriga dofter är satt på sparlåga. Här tar smaken igen allt som glaset förlorat i doft. Den är rejält fruktig och bra men kanske trots allt lite endimensionell.

Ur vinglas #5 – Riedel kommer en relativt svag doft men där ändå frukten är det som är mest framträdande. Det österrikiska glaset gör att smaken blir mjuk och balanserad, men kanske också lite blyg. En antydan till sälta eller mineral tillkommer lite oväntat.

Så – vilket av vinglasen ger då bäst helhetsintryck? Vilket glas vill man luta sig tillbaka med i soffan för att se slutet av hyrfilmen An Education, nominerad till tre Oscar av för mig oförklarliga skäl?

Ja, #1 har bäst doft och en bra smak. Vice versa gäller för #2. #3 är för neutral för att göra vinet rättvisa och #4 var nog det svagaste kortet doftmässigt men överraskade positivt i smakhänseende. #5 var det glas som gav mest olik smak i förhållande till de övriga, vilket överraskade med tanke på att det ska vara ett så kallat "vinprovarglas".

Konklusionen blir att ett grenachebaserat vin från Roussillon anno 2008 gör sig bäst i vinglas #1.

/ TF

I die for Aydie

Jopp, hej-di, Aydie, hej-da! Upp från källaren bara! Ur med korken bara! Ner i karaffen bara! 2007 Château Aydie från familjen Laplace i Madiran, 100% tannat. SB:s klockor för detta vin står alla i 10-11-området, full fräs på alla fronter alltså. Andra omdömen om vinet är späckade med ord som ”kraftfullt, tufft, eldigt, stramt, bör lagras…” Men fyllighet: 11? Och tufft? Bör lagras? Så fasen heller! Det är slankt och läskande syrligt men ändå med tryck. Som en pålandsbris om våren, när isarna just släppt och ungdomskänslorna vaknar. Låt brisen blåsa in en ny vår! Jopp, Aydie, Aydie, hej-da!

























Halva flaskan gick åt i ett nafs innan maten ens kom på bordet. Det gick bara inte att sluta sniffosippa – riktig easy drinking alltså. Eller så var rödvinssuget enormt denna fredag. Hursomhelst hjälper ju hustrun gärna till på ett hörn nu när ammandet närmar sig sitt slut. Den emergency bottle-halvflaska som enligt småbarnsföräldrarutinen fylldes samtidigt som karaffen åker snabbt fram igen. Upp och blås, lille vän!

Färgen kan snarast sägas vara anarkistiskt svart-röd-lila med en tät, mörkt rödlila kant – det ser tufft ut, men det är som med musik: det finns mycket svartklätt som inte är så kärvt eller mullrande tungtufft. Doften – aaah! - en djup, fruktstinn, uppfriskande och ärligt rödsur doft helt utan kladdiga, parfymerade drag . Mycket ung doft av frisk, syrlig frukt med en underton av det mörkare, mogna slaget, plommon, moreller. (Plommoreller kanske, som en pendang till plorsbär?) Smaken är vad doften lovat – slank, frisk, fruktig, kryddig och alkoholen (14,5%) märks just inte alls. Inte i munnen i alla fall.

Och givetvis finns tanninerna där, men inte av den träiga, torra sorten som kastar sig på tänder och tunga direkt utan av den sandiga sorten som ger vinet kropp och sen kommer fram på mest slutet. Sandiga tanniner med druvursprung, det går bra att missa dem helt i klunken, och jag undrar var de femtio procenten nya, franska fat har tagit vägen – helt integrerade. Tanninerna i korn 120-området (och kanske alkoholen också) kallar dock till sist på lite mat, och vinet passar bra för att friska upp, kratta och krydda manegen (gommen) mellan tuggorna av katrinplommonspäckad älgköttfärslimpa (med brunsås). Gott, men - eeeh, förlåt kära hustru - en maträtt som skulle kunna kvala in hos familjen Bruun, och som verkligen kräver frisk syrlighet i nån annan måltidsingrediens…

Besvärj med tannat...



Efter en timme i karaffen kommer till sist ekfaten fram som en ton av lakritskryddighet, men i smaken ger sig några träiga ekfatstanniner fortfarande inte tillkänna. Kanske kommer de visa sig om vinet får bli än varmare, men – hupp! – det är ju alldeles tomt i karaffen! Donnerwetter! Jag som precis hade plockat fram lite ost. Nåväl, denna friska sydvästfransos var något annat än den tråktorra tannatsoppan från Château Bouscassé som dracks häromsistens.

Om denna flaska 2007 Château Aydie gav mig tannatdruvans nakna, obeslöjat sanna väsen är jag från och med nu detta väsens främsta tillbedjare. Amen. Men, vinet är mycket ungdomligt friskt och fruktigt, så framtiden får utvisa i vad år i soffläge kan utmynna. Det kanske inte är intressant längre då. Någon sparad EB för lite snabbmognad så som det brukar bli blev det ju inte heller denna gång. Det börjar bli allt färre av dessa. Är det en ny vår som nalkas? Jopp, aj då. Hejdå!

/ MG

Själfulla producenter, själfulla drycker

Triggad av en mindre insiktsfull artikel om kvaliteten på ekologiska viner i DN Söndag den 6 februari har diskussionen om ekologiska och biodynamiska viner och deras eventuella högre eller lägre kvalitet gått het på olika vinbloggar. Ganska snabbt konstaterades att den kritik som riktades mot ekologiska viner i bakgrundsartikeln var bristfällig och baserat på ett urval av ekologiska bulkviner i SB:s sortiment. Utbudet av högkvalitativa viner framställda med ekologiska eller biodynamiska metoder är betydligt större än så. Till och med upphovsmannen till diskussionen kröp till korset och erkände i tisdagens DN Ekonomi (15/2) att det finns riktigt bra ekologiska viner, ibland även tillverkade av världens riktiga top-notchproducenter (t.ex. DRC). Ekologiska och biodynamiska viner kan alltså hålla lika hög kvalitet som icke-ekologiska viner. Den insiktsfulle vet förstås att det handlar om hantverket, inte om huruvida de är ekologiska/biodynamiska eller ej. Ett vin som gjorts av en vinmakare som lagt ner sin själ och all tid i världen på sitt vin är bättre än industritillverkad plonk.

Nu är det inte bara själfulla vinmakare som levererar högklassiga drycker. Det finns även själfulla ölmakare. Hantverkare som lägger ner sin själ och hänger sig till att utveckla och förfina öl av olika sorter till perfektion. (En del är ekologiska, andra inte). Jag har skrivit om ett av dessa hantverksbryggerier och några av deras öl förr. Och jag kommer att fortsätta skriva om dem till och från. Det finns en del ”gamla” drycker som jag inte provat, och det kommer regelbundet nya sorter i små uppsättningar. Ölentreprenörerna på BrewDog ligger inte på latsidan.

Försökte för ett tag sedan lägga tassarna på en laddning av ett av deras senaste tillskott, 5 A.M. Saint, som sedan 1 februari finns i BS. Allt om öl beskrev det som kanske livets godaste öl hittills. Det vill man ju prova. Dessvärre var de redan slut hos importören Cask Sweden. Hmmm. Men lycklig är den som åkte till London för att jobba och bara råkade ramla på en bar helt inriktad på hantverksöl, med såväl 5 A.M. Saint som en annan BrewDog-favorit (Punk IPA) på fat.

Mjuk, fruktig och lagom besk punköl

5 A.M. Saint är en amber ale, vackert bärnstensfärgad med fast gräddvitt skum. Doften är enorm. Ett helt fruktfat letar sig in i näsan – apelsin, grapefrukt, pomerans, ananas, passionsfrukt, kokos, litchi. Detta följs av toffeekola. I munnen balanseras frukten, som nu är tydligare citrusorienterad, med toffee och en mycket tydlig och lång humlebeska.

På det hela taget ett mycket bra öl, men inte det bästa jag druckit. Punk IPA är enligt mitt tycke bättre, men så gillar jag öl med tydligare beska. Jag vill dock påstå att 5 A.M. Saint är mer Easy Drinking än Punk IPA. Två öl som knappast lär vara Easy Drinking, men väl så själfulla, är Tactical Nuclear Penguin och Sink the Bismarck!. Med tanke på deras alkoholstyrka lär man bli rätt själfull själv. Lyckades under Londonbesöket lägga tassarna på en flaska vardera av dessa extremöl. Provningsrapport kommer på denna blogg när jag hittat en handfull personer att dela dem med. Om BrewDogs AB:04, som provats både en och två gånger i vintras, kan delas på 2-4 personer, lär en flaska av pingvinen eller missilen att sänka skepp med räcka till 6-8 personer.

Själfull och extrem punköl

/ FM

Ovan molnen skiner solen, del 2

Ännu ett internationellt uppdrag, ännu en flygresa, ännu en vinprovning. Denna söndageftermiddag skiner solen för fullt ovan molnen och den kallrökta laxen väntar på något att sköljas ned med. Efter att ha provat röda och vita viner har turen kommit till champagnen, närmare bestämt NV Nicolas Feuillatte Blue Label Brut, som består av 1/5 chardonnay och 2/5 vardera av pinot noir och pinot meunier.

Att detta är en annan dryck än övriga viner som serveras på SAS flygningar markeras inledningsvis av att man får dricka i riktiga glas istället för plastglas. Väl i glaset spritter det av små fina bubblor. Just idag förstärks den guldgula färgen av solljuset så att det fullkomligt strålar och man nästan blir bländad. Vid första sniffen möts man av en tydlig citrusdoft, som följs av grågröna päron, äpplen, mandel och hasselnötter. I munnen en torr och rejält syradriven men ändå balanserad skumpa med smak av grapefrukt, päron, nötter och en lång grusig/dammig mineralisk avslutning.

Det funkar utmärkt till laxen, och lika bra till den avslutande ostbiten med fikonmarmelad. Det står helt klart att den ”blå etiketten” är SAS-flygens mesta Easy Drinking. Men vem hade trott något annat än att champagne skulle ta hem Easy Drinking-titeln, särskilt när den ackompanjeras av strålande sol?

/ FM

BOB - billigt och bra

Om Crozes-Hermitage är lingonsaft så är väl Cabernet Sauvignon i så fall svartvinbärssaft?

Robert Parkers egna märke

Sagt och gjort! Domaine Laguerres 2006 Altitude 540 innehåller 100% Cabernet Sauvignon och får förväntansfullt bli kvällens försökskanin i forskningens tjänst. Visst, faten finns där med ceder som tydligaste association, men är obetydliga i jämförelse med armén av alla svartvinbär på marsch över Pyrenéerna. En helt annan grej än bärlösa 2007 La Tour de By skulle man kunna säga om man är road av understatements. Syran är mycket framträdande och lyfter saften till något extraordinärt, långt över BOBs vanliga svartvinbärssaft. För det här är riktigt bra - ingen BIB direkt, utan ett praktexemplar av vad kungen av druvor kan åstadkomma. Att det sen är eko tycker väl alla (utom möjligtvis BGK) är positivt. Och jag undrar om även farbror Bob gillar så här bra saft?

M menar dock att vinet är rätt menlöst, vilket förvånar mig lite. Å andra sidan sniffar hon ur ett Iittalaglas och jag ur ett Matureglas, fråga mig inte varför. Vid kollationeringen bekräftades min tes - svenska glas är bättre än finska.

Sve - Fin 1-0

Även ED-FM har druckit vinet. Mer ur vilket glas?

/ TF

Eco Drinking

Lördag kväll och på middagsbordet en boeuf bourguignon baserad på hjort. Ekologiskt kött kräver ekologisk dryck. Och med tanke på rättens ursprung är det läge att poppa en flaska med burgundiskt ursprung. Vilken tur att jag (på inrådan av Tryffelsvinet) inhandlat ett sexpack ekobourgogne.

2008 Domaine Trapet Marsannay är ett ekologiskt, ja till och med biodynamiskt vin från Marsannay, en by i den allra nordligaste delen av Côte de Nuits, alldeles utanför Dijon. Jean och Jean-Louis Trapet och deras Domaine Trapet Père & Fils har funnits på plats sedan 1979, för att återupptäcka (och återuppväcka) vinodling och vinmakning som pågått i byn sedan 600-talet.

Vinet är klart och ljust rött, med en viss dragning åt de blå hållet i kanterna. Efter en dryg timmes luftning sniffar vi på en mycket angenäm doft av hemkokt jordgubbssylt, uppblandad med doftminnen av sommarens utflykt med kaffe och kanelbullar i blåbärsskogen. Såväl jordgubbar som blåbär gör sig påminda i munnen. De samsas nu med ännu fler bär – hallon och lingon. De senare bidrar med en frisk syrlighet, som balanseras fint av frukten och en viss kryddighet. Eftersmaken är lång och mycket elegant, med väl integrerade tanniner. Mums, det här riktigt gott, och godare lär det bli av några års lagring. Den beskedliga alkoholhalten (12,5 %) bidrar också till vinets direkta Easy Drinking-karaktär. Det här är ett vin man vill ha mer av.

Och avslutningsvis, vem var det som sa att ekologiska viner inte håller hög kvalitet? Fram för mer eco drinking!

/ FM

10 000-metersklubben

Jakten på flygplansvinernas innersta väsen gick vidare igår. Denna gång på flyget mellan Stockholm och Oslo, och tillbaka. Allt avklarat på en och samma dag. Äntligen(?) en chans att testa något annat vitt flygplansvin än 2009 Villa Anitan.

Inget vin på morgonflyget, däremot på hemresan. Den norska och lite barska flygvärdinnan hivade fram en kartong med mat – bulgursallad med pepprig laxbit. Till det valde jag en kvartsflaska 2009 Réserve Speciale Chardonnay, signerad Gérard Bertrand, som nog är mer känd för viner som Château l’Hospitalet och Cigalus. Detta sydfranska vin, klassat som Vin de Pays d'Oc, har en vitgul färg och doftar inledningsvis fruktig av citron och citronblommor, följt av äpplen och päron och en aning ylle. I munnen en behaglig, torr och aningen fruktig smak, med viss mineralkänsla. Lite åt chablishållet.  

Undrar hur det står sig i jämförelse med Michel Laroches ”L” Chardonnay VdP d'Oc från samma år? Ett vin som ingick i Munskänkarnas praktiska 3-betygsprov häromsistens, och gav FV-T viss mersmak. Det torde ligga i ungefär samma prisklass, kanske lite dyrare, men det finns inte på SB eller i BS.

Det här är definitivt bättre, och mer Easy Drinking än Villa Anitan, det andra vita vin som SAS erbjuder sina resenärer.
Hursomhelst är det inte lika exklusivt som vitvinerna i affärsklass på Air Frances långdistansflygningar, något man fått pris för. Där får man bland annat Cigalus Blanc (som går loss på 299 pix per helflaska i BS).

Så avslutningsvis till frågan om flygplansvinernas innersta väsen. I senaste numret av SAS-magasinet Scanorama informerar man under rubriken The 10 000 meter wine club om att det är en ny vinsäsong på SAS-flygen. Man anger stolt att man tagit hjälp av Oz Clarke för att välja lämpliga viner. Bland de nya vinerna nämns, föga förvånande, Villa Anitan och Tarapaca Cabernet Sauvignon, som jag skrivit om här och här. Av större betydelse är dock följande skrivning:

Much of a wine's subtlety is lost at a height of 10 000 meters because the air onboard is dry and the palate needs moist air to function perfectly. So the wines onboard need to have quite a pronounced bouquet.

Pang på med frukten på en gång alltså. Och det stämmer. De två röda viner och de två vita viner jag provat på SAS är alla rätt fruktstinna i doften, även om de tappar en del efter ett tag. Men vad gör det. Flaskorna är så små att det bara är att beställa in en till.

/ FM

Hur mycket Easy Drinking är 100 RP-poäng?

Med en tokhöjning av insatsen, i form av 2007 Domaine du Pegau Cuvée Da Capo, så fick undertecknad hedersuppdraget att rapportera från 2011 års första samkväm. Fyra förväntansfulla fyrar sammanstrålade kvällen 4 februari på gammal vanlig plats, denna gång för att uppleva 100 Robert Parker - poäng. Jaja, det här med poäng får man väl ta med en nypa salt men spänningen var ändå stor, hur mycket Easy Drinking är egentligen 100 p?

I förhandssnacket var vi inne på att låta Da Capon sjunga i ensamt majestät. Till slut blev det helt tvärtom.

Värden, ED-TF, som vanligt generös bjussade på diverse slattar från avdragsgill förfest bl.a.: 2007 Domaine Santa Duc Cuvée Tradition, 2004 Finca el Puig, 2008 Château de la Negly La Falaise, 2005 Gaja Barolo Dagromis. Vi högg direkt på de sista dropparna Dagromis, hyllat februari-släpp. Smakade lika bra som Rieslingens ärkettyska etikett såg ut (tyvärr ingen slatt kvar där). Sannerligen inga dåliga slattar men svårt att fokusera på något annat än flaskan med rödsvart etikett vi alla kommit för. Lite billigt utseende men respektingivande och ond på något vis.



ED-FM hivade så upp en 2007 Domaine du Pegau Cuvée Reservée och ett oväntat besök i form av Brewdog Abstrakt 04. Dessutom 2008 Deidesheimer Herrgottsacker Riesling som fördrink. ED-MG favoritlakritsrem 2007 Mas de Boislauzon utgjorde det fjärde hjulet under huvudvagnen.

2007 Domaine du Pegau Cuvée Da Capo åkte i glasen utan karaffering. Lite knuten från början men öppnade sig gradvis under kvällen men vinet kunde nog vunnit på ännu längre luftning. Blod och hängmörat kött var första associationer, sedan kom tång, örter, lösningsmedel, billigt fuskbilläder, grönstjälkighet och kaffe. I munnen otroligt tät och varm med mycket lång eftersmak. Lakrits men inte så mycket frukt. Bra tanniner. Ett alltigenom imponerande vin, som en seriös dramatenpjäs, tjocka, tunga, mörka sammetsgardiner som fladdrar av inbillade damer i rörelse bakom. Ett vin utan skratt men tungt, mycket tungt, som ett spegelblankt hav eller Sagan om ringen. Åtminstone jag inbillade mig att jag utan tvivel skulle känna igen vinet om jag fick prova det igen. Tyvärr hade vi inget klaviatur på plats för att som hyllning spela Miniature for Pegau, därmot lite TP light om de 13 druvsorterna i Chateauneuf-de-Pape.

Det var intressant att jämföra Da Capon med 2007 Domaine du Pegau Cuvée Reservée inte minst eftersom man får fyra flaskor för samma pris. Visst var det skillnad, och ED-FM lyckades med ett blindprov skilja flaskorna åt. Smaken något mjukare och inte lika fyllig men väldigt lik Da Capon. Superbra m.a.o. och tänker man överhuvudtaget i termer av pris kontra kvalitet (BK fanclub) så är valet mellan de två lätt. 

De båda seriösa super-Pegauerna, ackompanjerade av en allt längre och åtminstone för vissa ED mycket angenäma lakritsrem ur flaskan med 2007 Mas de Boislauzon, inspirerade helt logiskt till engagerade samhällsdiskussioner framåt småtimmarna, med inbillade fladdrande sammetsdraperier i bakgrunden. Så slutsats måste ändå bli: 100p är nog trots allt inte Easy Drinking. 

TB

2005 Gaja Barolo Dagromis

2005 Gaja Barolo Dagromis sätter standarden inför kvällens provning. Lika mörk som etiketten är vinet i sniffen. Dofter av kvalitetskörsbär, ettriga nypon och nagelborttagningsmedel (eller var det nagellack?) glider in genom näsborren och biter sig fast där. Länge, länge.

Vidare har vi hästsadel, mintchoklad och rosor. Helt ok!

Smaken fyller upp så det räcker och blir över. Jösses, vilket fylligt men ändå lättdrucket vin! Visst, det har loads of tannins, men de tar aldrig över, precis som syran.

Någon som tycker det låter intressant?

/ TF

Mot högre höjder

Igår var det kalas. Äldsta dottern fyllde år och det var släktmiddag. Redan vid unga år sätts ribban högt och det bjöds efter uttryckliga önskemål från festföremålet på hjortstek. Denna gång preparerad som tjälknul.

Som aperitif bjöds 2007 Domaine Les Hautes Terres Crémant de Limoux Extra Brut. Gilles Azam på Domaine Les Hautes Terres i bergen nära Carcassonne har gjort ett ljusgult bubbelvin av chardonnay, chenin blanc och mauzac som ingick i Ekovinlådans vinteredition 2010. Vinet är inte så fruktigt, men mineralrikt och framförallt mycket torrt. Åh, vad jag gillar snustorrt bubbel.

Till huvudrätten två olika viner. Egentligen hade jag tänkt hålla mig till Ekovinlådans utbud, men eftersom det bara finns en flaska av varje vin i lådan, och de två rödvinsflaskor som fanns kvar var av helt olika karaktär valde jag en annan strategi. Det fick bli druvornas konung för hela slanten - 100 % Cabernet Sauvignon - dessutom höghöjdsodlade (nåja runt 500-600 m.ö.h.) år 2006 båda två - dock i olika världsdelar. 2006 Altitude 540 från Domaine Laguerre i sydfranska Roussillon öppnar med extremt tydlig doft av svarta vinbär, följt av lite tobak, choklad och ceder. I munnen ringlar vinbär, choklad och kaffe runt. Tanninerna är tydliga men mycket mjuka. 2006 Thelema Cabernet Sauvignon från Thelema Mountain Vineyards i Stellenbosch är klart annorlunda. Inga svarta vinbär i öppningen, men massor av mint och mörk choklad. Detta följs av... plåster! Sist kom bären. I munnen kommer vinbären fram tydligare, tillsammans med kakao, kaffe och för sydafrikanska viner karaktäristisk rökighet. Tanninerna är lite tydligare här.

Båda vinerna passade utmärkt till hjorten. Den lite mer eleganta framtoningen gör dock fransosen till kvällens ED. Förresten, jag undrar om inte ekovinlådan är vinterns Easy Drinking. Attans vilka viner Nik hittar åt oss.

/ FM