Easy Socialising

ED-TB med familj spontangästar hemmet mitt på ljusan dag. Bullarna tas fram och frågan ställs; kaffe eller sällskapsdryck? TB tvekar inte. Korken briserar och barnen jublar!

För ett drygt halvår sedan, i skördetid, var jag på cykelsemester, eller snarare deltog i en rullande herrmiddag, genom Ligurien och Piemonte. Under flera av resdagarna passerade vi vingårdar och vid ett tillfälle frågade jag en vinbonde om jag fick smaka på den mogna moscaton från hans traktorsläp. Och det var som att smaka hans vin, fast utan bubblor. Fasen vad gott det var!

Med den ögonblickbilden i minnet öppnas så 2010 Cascinetta Vietti Moscato d’Asti och händelsen bekräftas.

Upp hälls en klar, småfrizzante och ljusgul champagnelik dryck med kraftig doft. Redan på en armlängds avstånd mellan näsan och glaset har aromerna inga problem what so ever att ta sig fram. Dofter av päron eller snarare piggelin, en handfull näve Ahlgrens bilar, vanilj, några mogna persikor, en hel del fläder och slutligen ett stänk lime. Vilken sommardrink!

Smaken är kraftfull, fyllig och såklart söt, men bärs upp fint av alla sköna bubblor och en gnutta syra. Eftersmaken är enorm för att vara en moscato, och trots (eller tack vare) detta vill man bara fylla på.

Sedan en vecka tillbaka är det vit månad som gäller, vilket tyvärr inte betyder vitt vin. Beräknat nedsläppsdatum för barn #3 är snart passerat och laddning inför Stockholm Marathon pågår för fullt. Några starkare utsvävningar tillåts därför inte men en 5,5% Moscato d’Asti får väl ändå anses vara acceptabelt?

/ TF

2005 Gaja Barolo Dagromis

2005 Gaja Barolo Dagromis sätter standarden inför kvällens provning. Lika mörk som etiketten är vinet i sniffen. Dofter av kvalitetskörsbär, ettriga nypon och nagelborttagningsmedel (eller var det nagellack?) glider in genom näsborren och biter sig fast där. Länge, länge.

Vidare har vi hästsadel, mintchoklad och rosor. Helt ok!

Smaken fyller upp så det räcker och blir över. Jösses, vilket fylligt men ändå lättdrucket vin! Visst, det har loads of tannins, men de tar aldrig över, precis som syran.

Någon som tycker det låter intressant?

/ TF

Utslagningstävling

Inspirerad av helgens finalpass i olika världsmästerskap för inomhus- såväl som utomhussporter, lades sökandet efter helgens Easy Drinking upp som en utslagningstävling. Det begränsade deltagandet gjorde att vi gick på semifinalerna direkt.

Första matchen, ett merlotmättat Bordeauxderby i övre mellanprisklass (159 kr respektive 20 €). I vita tröjor: 2006 Les Hauts de Granget från Saint-Emilion Grand Cru. I gula tröjor: 2007 Les Pélerins de Lafon-Rochet från Château Lafon-Rochet i Saint-Estèphe. Den förstnämnda finns i SB:s ordinarie sortiment, medan den andra införskaffats på utlandsresa. Under uppställningen och överlämnandet av lagvimplarna försöker de gulklädda skrämmas. Varför vet jag dock inte. Ur flaskan kommer en nästan lilasvart brygd, så gott som helt ogenomsiktlig. Så blåser domaren i pipan. De vitklädda anfaller direkt efter avspark/tekning med mörk bärfruktig doft ackompanjerad av kaffe och tobak. De gulklädda småbröderna från Lafon-Rochet hänger inte med. De pustar och flämtar men det doftar inte mycket. En aning plommon kanske. I munnen fortsätter de vita att övertyga, med plommon, örter, blyerts, kaffe, tobak och ett drag av svarta vinbär. Tanninerna sitter där de ska. De gula gör självmål. Det smakar järn, sten och bläck och inte mycket mer. Jo förresten, tanniner och syra. Producenten säger att detta är ett mer easy going vin än storebror. Skämtar de?! Jag undrar om det inte är någon som hällt 2007 Château la Tour de By i flaskan. Den första finalisten är klar.

I den andra matchen ställs två norditalienare mot varandra. Nu i lite lägre prisklass (runt hundringen per helflaska). I vita tröjor med svarta ränder: 2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo. I ljusgula tröjor: 2008 Musella Valpolicella Superiore. Båda finns i SB:s ordinarie sortiment. I sina sportdrickaflaskor har de svartvita en klar mörkröd dryck. De ljusgula drakarnas sportdryck är lite mer blåröd. Domaren blåser igång matchen, och båda lagen är jämna – mycket spel på mittfältet. Båda två erbjuder lite kryddiga, fatiga dofter med tydliga toner av körsbär och mandel. Men precis som att drakarnas tröjfärg är lite blekt, är doften också lite blek. Åtminstone i jämförelse. I munnen blir skillnaden tydligare. Båda vinerna smakar körsbär och har fatkaraktär. Men Muselladraken, med sin blandning av corvina, corvinone, rondinella och barbera, är yngre och mer syradriven – och väldigt kort. Pio’s Langhe är stramare och mer utvecklad i smaken. Här känns inte bara körsbär, utan även toner av mörka blommor och lakrits. För stramt och kärvt tycker V, och jag är beredd att hålla med. 2007:an håller inte samma klass som tidigare årgångar. Men de svartvita utses ändå till segrare efter att ha briljerat tillsammans med ost, valnötter och fikonmarmelad efter middagen.

Så dags för final. Vad säga? Italien gick inte till final i handbolls-VM. Det gjorde däremot Frankrike – och vann. även här vann Frankrike. ”Budgetbordeauxen” med blandning av merlot, cabernet franc och cabernet sauvignon vann med sin balanserade och eleganta men ändå enkla och raka stil överlägset mot den kärva ”budgetnebbiolon”.
 

Jokern i leken

Helgens mesta Easy Drinking gick dock till en tysk uppstickare, som inte ens deltog i matchen. 2008 Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese från Winzerverein Deidesheim i Pfalz fick agera aptitretare och gjorde det med den äran. Lip-smacking good skrev Finare Vinare efter blindprovning av 2005:an för inte länge sedan. Jag känner inte igen mig helt i beskrivningen då jag saknar oljigheten, men 2008:an är även den utsökt balanserad mellan syra och sötma. Och visst känner man smaken av mjukstekta äpplen och päron indränkta i ljus honung.

Sist men inte minst, som inlägg i debatten om ett vins mervärde, så drar jag slutsatsen att det billigaste vinet var det bästa, och det dyraste vinet det sämsta.

 / FM

Piemontesisk primadonna till pimpad favorit i repris

Till och från lagas det risotto i vårt hem. Innan jul testade vi att dricka chablis till en skalddjursrisotto. Vinet i sig var mycket trevligt, men det visade sig vara lite för tamt i sällskapet. Denna gång hade vi pimpat maten och kompletterade skaldjursrisotton med en örtgratinerad hummer. Väldigt gott.

Om risotton har sitt ursprung i norra Italien, så hämtades även drycken från samma härad denna gång. Inte Milano och Lombardiet, men väl Piemonte. Vilken tur att det även finns vita viner från denna region. Kanske inte det första man tänker på, men så är fallet.

Sagt och gjort. I glaset denna kväll 2009 Langhe Arneis Bricco Cappellina från Agriviticola Gianni Voerzio i byn La Morra. En producent som även lockar med högkvalitativa viner av barbera och nebbiolo. Easy Drinker MG överraskades med ett smakprov av 2007 Barbera d'Alba Ciabot della luna för inte så länge sedan.

Enligt uppgift från den svenska vinagenten är arneis, druvan som kvällens vin är gjort av, en svårodlad druva. Ordet ska till och med vara ett dialektalt uttryck för "svår och krävande person". Vinet är dock inte svårt och krävande, utan bjuder utan motstånd på en nyanserat fruktig doft av blommor, päron, apelsin och lite mandel. Smaken är torr, aningens blommig med toner av apelsin, aprikos och mandel. En gnutta vingummi också. Eftersmaken är lång, med liten trevlig besk eller kanske snarare pepprig ton. Jag börjar osökt tänka på grüner veltliner. Till den pimpade risotton passade vinet utmärkt.

Primadonna är en rätt bra beskrivning av denna mycket positiva bekantskap. Svår och krävande tills den står på scen, där den bjuder på en mästerlig föreställning.

/ FM

Barbie Rescoe & Barol Oh

Vem är du: Barbie Rescoe eller Barol Oh? Amerikansk B-skådis från 50-talets pangpang-filmer eller ungersk svår och tuggtobaksspottande manchesterkostymslyriker 10 år efter Augustpriset.

Vem av dem bär svartkrutsrevolver?

Båda.

Mycket, mycket svårt.

Fast manchesterkostymslogiken slår ju det mesta alltså… Får man ha fluga till?

Logik? Lyrik ska det vara. Vem fan vill ha logik?

Skarf med medaljongmönster (inrökt och lätt svettfärgat) går bra.

Med fluga eller skarf, revolver nedstucken i brallorna, på en poetryslamscen under en naken glödlampa i en svettig källarlokal kan jag tänka mig att vara Barol Oh.

Sa jag att folk är fulla som fan och jublar/stönar efter varje tuggtobaksdreglande lyrikrad?

Vem är du?

Mitt val är lika enkelt, dvs svårt. Jag väljer den glamourglättiga, ständigt leende, svår- fast lättflörtade transatlantiska framgångssagan B. Rescoe.

Med cigarettmunstycke och stor hatt?

Och en handgranat i handväskan?

Ja. Och ja. Och automatinjektor för oväntat besök.

Då måste D’Olcetto vara en liten senig, parfymerad dansbanejuan med pressveck, blanka skor och stilett i fickan. Ses ibland med guldtand och ofta med sliskig inställsam stil.

Ungefär som Ville Vessla? Och Moe Zell, emigrerad redarmiljardär med tveksam gangsterbakgrund. Tidigare känd som sötsliskig pole-dancer på famös strippklubb. Populär bland hamnarbetarna i Hamburg. Och ibland stockholmsakademiker med tveksam arbetsmoral.

Det sistnämnda är ett rent hypotetiskt antagande eftersom gruppen i realiteten inte finns… Men OM den gruppen SKULLE finnas gillar de nog också indiansångerskan Pee-noh Nwahr.

Lilla byn Barolo bland alla vingårdar.

SMS-uppladdningen mellan TF och MG inför kvällens Barolo- och Barbarescoprovning inne i självaste hjärtat av R44, iscensatt av SBs winegeeklegendar Miran, är redan igång.

Klockan är 19 och datumet den 27 april 2010. Miran och hans okände sidekick frågar oss om vi kan ana vilka som är modernister och vilka som är traditionalister. Och vilka som kommer från Barolo respektive Barbaresco?

Samtliga viner har karafferats 50 minuter innan start.

Från mitt gamla provningsprotokoll hittar jag anteckningar över nio olika viner.

#1

Färg: Mörk, tegel/blåröd

Doft: Höstlöv, fruktig, kryddig och jordig

Smak: Mycket torr, mjölig, plommon, syrlig, citrus/grape.

Omdöme: +

2001 Gaja Barolo Conteisa

Pris: 1150 kr

Min gissning: Barbaresco/modernist

Rätt svar: Barolo/modernist

#2

Färg: Mörk, fällning

Doft: Grov, murket, aceton, lakrits

Smak: Relativt lätt, eldigt

Omdöme: + (MGs favorit)

2001 Luciano Sandrone Barolo Le Vigne

Pris: 600 kr

Min gissning: Barolo/traditionalist

Rätt svar: Barolo/modernist

#3

Färg: Mörk, tegelröd

Doft: Lent, fruktigt, salmiak, rosor, nypon, feminina dofter

Smak: Lingon, kort avslut, körsbär, syrligt

Omdöme: +

2004 Poderi Aldo Conterno Barolo Romirasco

Pris: 770 kr

Min gissning: Barbaresco/modernist

Rätt svar: Barolo/modernist

#4

Färg: Medelröd

Doft: Viol, skarp, lakrits, jordgubbe, godis, röda bär, hallon

Smak: Tunn, skarp, romrussin, ekfat

Omdöme: +/-

200? La Spinetta Barbaresco Vigneto Gallina

Pris: 900 kr

Min gissning: Barbaresco/traditionalist

Rätt svar: Barbaresco/modernist

#5

Färg: Plommonröd

Doft: Fruktig

Smak: Balanserat, syra, fylligt, tanninrik

Omdöme: -

2004 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Pris: 600 kr

Min gissning: Barbaresco/modernist

Rätt svar: Barolo/modernist

#6

Färg: Tegelröd

Doft: Lakrits, multna löv, blommigt, renhet, ärlighet

Smak: Mycket nyanserat, behagligt

Omdöme: +

2005 Mario Marengo Barolo Bricco delle Viole

Pris: 395 kr

Min gissning: Barbaresco/modernist

Rätt svar: Barolo/modernist

#7

Färg: Mörk

Doft: Stall, dov

Smak: Fruktigt

Omdöme: + (näst bäst)

2004 Vietti Barolo Rocche

Pris: 800 kr

Min gissning: Barolo/traditionalist

Rätt svar: Barolo/traditionalist

#8

Färg: Tegelröd/mörk

Doft: Aceton, fruktig

Smak: Fruktig, nyanserad, tryffel

Omdöme: +

2004 Conterno Fantino Barolo Mosconi

Pris: 470 kr

Min gissning:Barbaresco/?

Rätt svar: Barolo/?

Not: Bör ligga några år till i källaren.

#9

Färg: Mörk

Doft: Lätt men skarp, ”unket”

Smak: Eldigt, mullrande frukt, V8, Karl-Johansvamp, tryffel, lakrits

Omdöme: + (mest karaktärsfull och min favorit)

2004 Luigi Pira Barolo Vigna Rionda

Pris: 650 kr

Min gissning: Barolo/?

Rätt svar: Barolo/?

Not: Vänta 10 år. Kommer från Serralunga.

Kursiva doft- och smakangivelser ovan är Mirans.

Vilka viner! Och vilka årgångar (nästan idel 01or och 04or)!

Vad skiljer sig då modernisternas viner från traditionalisternas? I första hand ersattes de gigantiska botti med de avsevärt mindre barriquerna för fatlagringen. På så sätt kan vinet mogna snabbare, men blir å andra sidan mer påverkat av eken. Det som även skiljer är att modernisternas viner oftare har silkeslena, något söta tanniner till skillnad från traditionalisternas träiga och vresiga diton.

Slutligen gav Miran oss en behändig årgångslista med hans egna betyg:

-96  5+

-97  5

-98  4½

-99  5

-00  5+

-01  5!

-02  - (dåligt)

-03  - (dåligt)

-04  5!

-05  4½

-06  5!

-07  5!

-08  5!

/ TF

Bumbibärssaft till Bambi

Förra årets sista dag bjöd på idel solsken. Så vad var bättre än att ladda för kvällens fyrverkeri med lite utförsåkning. Det fick bli Flottsbro - Stockholms Alpina Centrum. Ha ha. Så värst alpint är det inte, men det duger gott när man är kvar i stan och har en hel hord åksugna ungar att sysselsätta.

Väl hemma fick vi skynda att byta om för kvällens middag, som inleddes med att ett dussin ostron sköljdes ned av bara farten med en flaska bubbel från Moët & Chandon Brut Impérial NV. Gott men ganska ordinärt. Till mellanrätten - en morotssoppa med apelsin och chili - höjdes champagneribban en aning och en flaska Louis Roederer Brut Premium NV poppades. Ingen sabrering här inte. Bubblorna fick oss verkligen på gott humör. Det liksom hoppar i kroppen och man känner sig på topp. Lite som när Bumbibjörnarna druckit sin bumbibärssaft och börjar studsa.

För den som inte vet vad vi talar om så är Bumbibjörnarna Disneys första tecknade tv-serie (1985-1990). Den utspelar sig i det medeltida kungariket Dunwyn, och i handlingens centrum står en grupp av sex (senare sju) bumbibjörnar, färggranna varelser med mänskliga drag, som bor i det underjordiska Bumbibo. Genom att dricka bumbibärssaft får de en fantastisk förmåga att studsa, något som kommer väl till pass då Dunwyn ständigt hotas av onda makter. Bumbibärssaften görs på bumbibären som bumbibjörnarna plockar utanför sin stubbe. Bumbibären som saften görs på är oftast röda i skördetid, men kan även ha en svag nyans av lila. Som omogna är de gröna, och bumbibärsblomman är vit. När en bumbibjörn dricker av saften får han/hon en otrolig studsförmåga som gör det möjligt att klara av mycket svåra uppgifter. Om en människa dricker av saften ger den istället övermänsklig superstyrka dock max en gång per dag, en egenskap som Hertig Torulf mer än gärna skulle vilja komma i besittning av för att ta makten över riket.

Även om champagnen fick oss på gott humör så tror jag att de röda dryckerna som serverades till varmrätten - stek gjord på mjällaste rådjur - som var kvällens verkliga bumbibärssaft. Dessa drycker gav oss övermänsklig superstyrka.

I det ena glaset bjöds 2006 Barbera d'Asti La Crena signerad Vietti. Vinet är gjort på Barberadruvor från 70-åriga vinstockar från vingården La Crena i byn Agliano d'Asti i Piemonte. Det är djupt vinrött, åt det lila hållet, och aningen grumligt. Efter några timmars luftning i Decantern strömmar en koncentrerad doft av björnbär, hallon, körsbär, grafit, mjölkchoklad, lakrits, kryddor och lite rostat ekfat. I munnen öppnar det stort och en aning alkoholvarmt. Jag hittar toner av mörk choklad, mörka bär, violer, grafit, lakrits, örtkryddor och ekfat. Syran är tydlig men mycket balanserad och mindre framträdande än vad man väntar sig av en barbera. På ett motsvarande sätt är tanninerna kraftigare än man väntar sig. Eftersmaken är otroligt lång och välpolerad. Det hela får mig att tänka på Barolo men även cabernet sauvignon och supertoscanare. La Crena är definitivt ingen vanlig barbera. Vilken tur att jag har en flaska kvar i garderoben. Det här måste jag dricka igen.

I det andra glaset hällde vi 2008 Ca' Marcanda Promis signerad Angelo Gaja från hans vingårdar i Bolgheri, Toscana. Vinet är gjort på drygt hälften merlot, en tredjedel syrah och resten sangiovese och är intensivt granatrött i karaff och glas. Doften är lite rökig men framförallt mörkfruktig (jag hittar körsbär och björnbär), med tydliga inslag av kaffe, choklad, örtkryddor och en aning mint. Smaken är rik och nyanserad, med tydliga toner av körsbär, björnbär, örter, kaffe och choklad. Mjuka men tydliga tanniner och en lång varmfruktig eftersmak fullbordade vinet.  

Båda vinerna överraskade positivt. Toscanaren genom att vara så lättillgänglig redan vid så unga år. Jag hade trott att den skulle kräva några år till på rygg, men det behövs absolut inte. Är det månne så att Gaja öppnat filial i Toscana för att rida på den kommersiellt lockande supertoscanska vågen? Viettis barbera genom att visa att det går att trolla med knäna. Kvällens Easy Drinking (bortsett från champagnen, som per definition är easy drinking) var definitivt La Crena. Vilket elegant vin.

Till sist. Vad Bambi beträffar låg han tryggt på våra tallrikar, och därefter i våra magar. Ingen hal is här inte.

/ FM

Fyra små rödvinsmysterier

Visst är det kul att fylla år när en gammal väns fru och döttrar uppvaktar en med en flaska 2006 Sori' Paitin och en atlante delle etichette över alla producenter av Barbaresco? Gamle vännen själv, Easy Drinker TF, överräcker resolut en SB-påse med fyra små Emergency Bottles, omsorgsfullt avidentifierade och märkta A, B, C respektive D. Angenämt! Mystisk vinprovning i present, man tackar! – Jag vill ha druva/druvor, region, appellation, producent, årgång, allt, säger han med krav i rösten, – Pronto!

Aj då. Första åtgärden blir att desperat inventera minnet över vilka röda inköp TF har gjort det senaste året. Det blir systemöverhettning direkt och det bara flimrar av minnesbilder en masse av TF och flaskor i vinkällardelen på R44, men jag får några dagars respit. Det här fixar man nog som med allt annat lätt med lite googlande, tänker jag då. Prova vin är väl inte så krångligt?

Det här ska bli spännande, säger TF!
Av tidigare blindprovningar har flaskformen och ibland även korken avslöjat alldeles för mycket innan innehållet ens har analyserats. Det får inte ske igen, därav dessa emergency bottles. Ytterligare en anledning till dessa är att jag själv på kammaren, efter överlämnandet (och med facit i hand) kunnat dra mina egna analyser av sniffochsippx4, eftersom jag då ju har hälften kvar.
OK, MG – lycka till!

I koncentrerad ensamhet i köket några dagar senare börjar jag med rödvinsmysterium A, som sig bör. Vinet är transparent mörkrött (kanske vinrött?) med en ljus kant. En god, generös doft av mörka, söta bär med dragning åt en liten unknad känns inte speciellt mystisk utan känns igen på något sätt. Kanske en liten, liten pust lakrits och salmiak också? Det här är ett bra sniffe-sniff-vin. Easy Sniffing, om man så säger. Slankt och nästan lätt i munnen. Vidare en tydlig plommon- och körsbärsartad frisk syrlighet och tydliga men milda, sandiga tanniner. Avslutet har en viss eldighet som inte tidigare märkts. Det hela känns väldigt 07-sydfranskt, men kanske ändå inte? Det är lite för slankt och syrligt för det. Jag gissar först på en chianti med några år på nacken men just ja! Fort till datorn! Jag googlar ”transparent mörkrött ljus kant mörka söta bär lakrits unknad slankt friskt syror plommon tydliga sandiga tanniner” och första träffen blir nån slags vinbloggare som skriver om 2007 Bosquet des Papes Cuvée Tradition. Ha! Jag visste det! Nu känner jag igen vinet, och jag måste säga att det tjänat på all luft TF blåst i det. Touché! Eller…eeeh?

Bra inledning! Rätt årtal och rätt land. Men… sen är det fel, fel, fel och fel. Fel druva, fel region, fel appellation och fel producent. Du noterar, helt riktigt, att vinet är slankt och nästan lätt i munnen. Men hur får du då det till ett sjörövarvin á la Bosquet des Papes? Ledtråd #1: Detta vin är kanske inte en typisk representant för dess ursprung, men om du hittar nyckeln så är du i mål. Och nyckeln är närmre än du tror.

Fel? Hur kan jag som har så rätt ha så fel? Och 2007 Bosq dPCV har jag vid två tillfällen tidigare tyckt varit  rätt slankt och lätt. Men okej då, Frankrike, 2007, ett nyckelmysterium och alltså inget från Côtes-du-Rhône. Jag får helt enkelt gå en rond till. Det är mycket gott tycker jag, både i doft och smak, och nu tycker jag mig hitta även violer och blomaromer i doften (Mmmm!). Är det norra Rhône i det här mysteriet, västra stranden, kanske Côte Rôtie - syrah med en del viognier?

Bra där! Men du gräver i stort sett redan där du står. Och glöm Syrah – det är nämligen fel druva. Ledtråd #2: Lyft blicken och följ floden, men växla spår innan det är för sent!

Aha. Som en glad lax simmar jag då vidare uppströms, från Rhône in i Saône. Stack upp näsan ovanför ytan i söndags morse och tog en liten sniffosipp av en skvätt som stått och tittat på utsikten från ett glas hela natten. Den djupröda transparensen, rent av mörkmulliga bär och blomaromer i näsan, fortfarande frisk, bärig syra i smaken, och tiden i fria luften tillsammans med ledtrådarna - cries a Cru.  Om inte detta är Beaujolais Cru från någon av de tyngre appellationerna Chénas, Juliénas, Morgon och Moulin-à-Vent, och flaskan från en färgglad kartong med signum George Duboeuf 2007, så sätt på mig en rolig hatt och kalla mig dummerjöns. Då gömmer jag mig i floden igen och simmar vidare mot Premier:s och Grand:s. Frågan är hur långt uppströms jag ska simma innan jag kravlar upp på västra stranden igen. Men om det är vad jag tror: kalla mig hooked on Beaujolais Cru. Mycket gott.

Visst är det gott! Och typiskt, fast ändå otypiskt Beaujolais. Din gåva till mig och sen tillbaka igen. Kul idé, va? Visst är det den kraftigaste Crun av dem alla, Moulin-á-Vent, lite grand för att ställa till det för dig. Rätt region, rätt appellation, rätt producent och rätt årtal. Bra gjort! Och nyckeln? Skumbananer såklart. Men druvan då? Ja, det finns ju inte så många att välja på så jag bjuder på den – Gamay.

2007 Georges Duboeuf Moulin-à-Vent 

Beaujolais Cru 

Kulören på vinet avslöjar inget om Beaujolais per def, snarare tvärt om. Den är mörk, ogenomsiktlig och snarare hallonröd än blåröd. 
Doften har däremot mer att avslöja. Om han hittar de karaktäristiska skumbananerna – som förvisso är tydliga men å andra sidan sakta men säkert försvinner ju längre tiden lider – så är han i mål. Hallon, plommon och en hel del lakrits tar istället snabbt över. 
Smaken följer doften och har bra syra och mjuka tanniner. Den har även en kryddig ton och är riktigt lång. Pinot Noir kommer han nog att tänka, men kommer samtidigt att förvirras av all lakrits, kanske så mycket att han går vilse och hamnar i Crozes-Hermitage? 
2007 Georges Duboeuf Moulin-à-Vent är en mogen och fyllig Beaujolais. Den kraftigaste av alla gamaybaserade viner. Den är ändå ingen tungviktare sett i ett större sammanhang utan skulle kunna vara ett intressant alternativ till en pinot noir från Bgn.

Mysterievin B är något mörkare rött och inte lika transparent som det förra. Doften bara skriker mogen Pinot Noir och jag är direkt tillbaka i en gammal skolgymnastiksal med insvettat läder på redskapen. Jag häller över från mitt gamla provningsglas m/80-tal till min gamla konjakskupa för Pinot-bruk, och doften vrickar sig från det lätt oangenämt svettiga till det angenämt unkna och höstiga. Märkligt det där, men doften måste väl ha mer luft i kupan att blanda sig med för att komma till sin rätt. Men är det mogen PN eller långluftad PN? Att det senare kan påminna om det förra visade ju sig när ED samlades senast och TF bjöd på 12-timmarsluftad 2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder. Och att en 1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis visade en hel del frukt och syra blev ju tydligt vid en trevlig middag hos TF. I munnen ger vinet ett fylligt intryck och en ungdomlig syrlighet med röda bär simmandes omkring. En flash av milda, sandiga tanniner finns även här, och med lite runtmumsande i munnen bosätter sig tanninerna ordentligt i munhålan. Jag skiter i att googla och bestämmer mig för att det är en bourgognsk Pinot Noir eller en tysk Spätburgunder, antingen en mogen med vital syra kvar, eller en yngre, långluftad, för vilket jag vet att TF har en viss faiblesse.

Jaha, där har vi en 1X2-gardering verkar det som. Eller kanske bara en halvgardering om Bourgogne är 1, och Tyskland är 2, med resten av världen som X? Nåväl, Pinot Noir är fel hursomhelst. Och få se nu; milda, sandiga tanniner – de finns även i mitt anteckningsblock. Ledtråd #1: Vinet består av endast en druvsort. Den typen av druva finns i viner från såväl nya som gamla världen.

Inte PN? Men doften? Det skriker ju...skriker ju...Touriga Nacional kanske? De där portugisiska druvorna ligger lite åt detta svettiga håll i doften och brukar vara ofta vara endruvsviner. Klart det är Touriga Nacional från Sydafrika. En Allesverloren? Hursomhelst inget jag skulle öppna en flaska till av.

Allt är (ännu inte) förlorat. Nä, hade jag tagit med en sydafrikan hade nog deras nationaldruva fått representera rök och kött. För visst är det väl ändå en hel del rök och kött i detta vin? Kanske en rökt korv? Ledtråd #2: Sista vinet från detta område för dig? Skulle inte tro det.

Dra mig baklänges. Och då menar jag att jag vill backa lite, för vad är ett äkta mysterium om det inte har lite felspår som man luras av och kommer tillfälligt off-(and on)-Tour(iga). Detta vin är fortfarande ett mysterium så nu gäller det att nollställa minnena och öppna sinnena och sakta sniffa och sippa sig framåt igen. Jag blundar, sniffar, och orienterar mig förbi ett mentalt skenmål i form av sparris inlindad i en svettig strumpa och fokuserar på en rökt korv istället…Nä, dra mig baklänges igen! Fast på en liten slakterivagn den här gången, för nu kommer det råa köttet tydligt fram tillsammans med en ypperlig, fruktig rödbärston. Och i sippen kommer den förväntade lingonsyrligheten. Kommer du ihåg att jag vid en annan blindprovning misstagit Periquita för Syrah? Jag tycker det finns en likhet mellan många portugiser och Rhônsk Syrah, vilket återigen spökade. Där ser man; man ska inte mållåsa för tidigt. Rhône-syrah anno 2007 alltså, men vilken appellation? Lingonsyran skrämmer bort all pepprighet, så jag gissar på Crozes-Hermitage och unge Graillots 2007 Domaine des Lises. Den har lurats förr, minns du det? 

Periquita och Syrah? Du? Det har jag (antagligen för din skull) glömt. Men det förklarar en del av ditt resonemang. Och visst har jag lurats med C-H DdL tidigare. Varför tror du jag valde den igen…? Det här går ju som på räls nu. Rätt land, rätt region, rätt appellation, rätt druva, rätt producent och rätt årtal. Bra!

2007 Domaine des Lises Crozes-Hermitage 

Crozes-Hermitage

Ogenomsiktlig och typiskt vinröd kulör. Avslöjar väldigt lite egentligen.
Doften kan sammanfattas i form av korv. Prickig korv, rökt korv, korv under produktion. Viol, lakrits och en del mörka bär finns även där, men det är köttet som märks tydligast. MG gillar ju både korv och C-H så här borde det klicka!
Tydlig syra, kanske en aning för tydlig. Tanninerna är snälla och gömmer sig bakom nämnda syra. Ändå lättdrucket och relativt slankt med ganska kort eftersmak. Har bättrat på sig sedan premiären förra året, då den både var kärvare och kantigare.
2007 Domaine des Lizes Crozes-Hermitage är faktiskt rätt angenäm, men utan att göra något väsen av sig. Easy drinking per def?

Så till mysterievin C, som är ungdomligt, ogenomskinligt mörkrött med röd färg ända ut i kanten. Doften visar en grönstjälkighet som jag hittar innan näsan ens kommer nära glaset eftersom jag inte är så förtjust i dylikt. Doften är fylligt fruktig, men inte av mörk frukt utan snarare av en överladdning av röda bär. I munnen fylligt med frisk syra och en kryddighet som gör detta vin...mystiskt. Alkoholen känns knappt. Gott om tanniner, dock av yttersta mjukhet i 300-området och som man bara känner om man mumsar runt ordentligt. Vad ända in i norden kan detta vara? Grönstjälkigheten och den fylliga, kryddiga rödbärigheten gör att jag tycker mig känna igen en viss Greg Brewer från en ED-provning med Sidewaystema i höstas, och visst skulle det kunna gå som kalifornisk Pinot Noir? Jag är nu lite för dragen för att googla och häller istället över i konjakskupan. Detta gör att jag bättre kommer överens med gröntonerna som faktiskt drar sig tillbaka till förmån för en ung, rödbärig doft och vinet visar en elegant balans, om än bärigt ungdomlig. Detta skulle nog tjäna på vidare lagring och visst är det en 2008 Melville Estate Pinot Noir? Det är hursomhelst ingen europé, tror jag...

Din analys av drycken är klockren. På pricken! Men vi är inte i Sta Barbara och det är inte Greg, Chad eller någon annan pudelrockare som tillverkat detta vin. Inte heller är det Pinot Noir i flaskan. Ledtråd #1: Gå tillbaka till din analys och analysera den utifrån ett utanförperspektiv.

"Analysera utifrån ett utanförperspektiv". Vad i hela norden....Norden! Gröntoner! Kryddighet, syror och tanniner! Kan det vara Cabernet Franc från Loire? Betydligt bättre i smak än i doft, tycker jag.

OK. Det blev kanske lite för mycket forskningshandledningssvenska av utanförperspektivet. Och ungdomligt är kanske inte helt korrekt, även om viner från detta område kan bli rätt skäggiga och långlivade. Nu har du noterat rätt land, men tyvärr fel region. Ledtråd #2: Cabernet Franc är visserligen rätt druva, men endast till 10 % ungefär.

Hmm…Cab F till 10% ungefär… Hooah! Geronimo! Ingen minns en fegis! Detta är 2004 Château Rollan de By Cru Bourgeois! Det finns de med små, oförstörda näsor som inte heller gillar doften, och den påminner ju om Pinot Noir från Nya Världen, eller hur? Men att 70% Merlot kan bli så grönstjälkig och rödbärig? Var 2004 ett kallt år i Bdx? Varför ger du mig denna omdragna halvflaska förresten? Ska du inte ha denna dyring själv?

Ha, ha! Och grattis! Rätt region, rätt årtal och rätt producent ger per automatik rätt appellation – Médoc, och rätt druvkombination – Merlot, Cab F, Cab S och Petit Verdot. Bra att du hittade kopplingen till NZ Pinot Noir – allt för att förvirra såklart eller kanske för att hjälpa till – du väljer. Men inte enbart därför, jag skulle ju böta en halvflaska till dig vilket nu också är utfört. Visst är det en kameleont detta vin och även mystiskt. Nu fick du min sista flaska, men det gör inget för nu ska jag sikta mot nya bordeauxäventyr istället.

2004 Chateau Rollan de By Cru Bourgeois 

Médoc 
Eftersom det var min sista halvflaska som lyfts över till tom halvflaska hade jag inget kvar för egna analyser av vinet. Hänvisar istället hit.

Mysterievin D är en mörkt blålila uppenbarelse där till och med enstaka droppar på glasets insida visar en hel del färg. Doften – ja übersötfruktmörkmullig är väl ordet. Som en skål med söt plommonkräm som lämnats i solljus i ett varmt, instängt rum. Det är svårt att hitta något annat i doften som känns ganska endimensionell. I munnen söt druvsaft med en hyfsad syra men en god kryddighet och eldighet som gör att man inte ger det här till ungarna av misstag. Helt bortskrämda tanniner som måste lockas fram med rejält gomarbete. Jag provar en skvätt i konjakskupan men doftmässigt inget nytt under kökslampan, och smaken påminner mer om ett annorlunda slags eldig blåbärssaft än vin. Helt oävet är det dock inte men inget man sörjer när det är uppdrucket. För några månader sedan bjöd jag en granne på middag, och han kom dragandes med en flaska argentinsk Malbec som är det närmaste jag kommer som referens, så jag tror nog att det här är argentinsk Malbec. Det är väl för Guds skull inte BiB, skämtar-TF där? Säg att det inte är BiB!

Mulligt – ja. Plommon – ja. Kryddighet – ja. Tannin- och syrasvagt – ja. Eldighet – ja. De första fyra är korrekta och typiska för detta vin. Den sista kan jag redan nu avslöja är inte typiskt för vinet – i alla fall inte i dessa mängder. Aceton har jag själv i mitt protokoll men det hjälper dig tyvärr inte. Och visst är det inte BiB. Vad tror du om mig? Mig veterligen tror jag inte du har druckit denna typ av vin, men om du har gjort det skulle du nog känna igen dig. Ledtråd #1: Vi är i Europa, men inte i Frankrike.

Puh, skönt att det inte var BiB, för isåfall hade man varit tvungen att tuta iväg och köpa en pall. För nu i andra ronden visar vinet helt andra egenskaper; en hel del tanniner har nu krupit fram och ger sig tillkänna direkt. Märkligt, eftersom de var så totalt frånvarande i förra ronden. Kryddigheten är också riktigt angenäm, men sötfruktigheten finns kvar. Jag släpper Malbec till förmån för Merlot, och eftersom vi inte är i Fraaaance gissar jag på en merlotdominerad blend från Italien, företrädelsevis med en del Cabernet Sauvignon för att förklara tanninerna. Detta är nu helt klart favoriten tillsammans med vin A. En Sito Moresco kanske? Men "Vi är i Europa, men inte i Frankrike", vad är det för en ledtråd?

Bra analyserat, Sherlock! För du är nu i rätt land. Men Merlot? Vad tror du om mig? Gaja var en kvalificerad gissning, men i närheten av hans annex i Toscana är vi inte och det här vinet innehåller bara en druvsort. Har du noterat eken? Ledtråd #2: Druvan har haft ett ganska dåligt rykte, men numera görs även toppviner av densamma. Inte bara i Italien.

Jaså det var ektanniner som hade vaknat. Ja, de är faktiskt mer träiga än sandiga och mer direkt på tänderna. Och ett varietalvin av en druva med tidigare dåligt rykte? Och producenter i kanske...Piemonte?, som vill upprätta druvans rykte och därför vill experimentera med druvan i sin ensamhet mer än att trolla bort den i blandningar? Och mer alkofräs än brukligt? Men vad säger italienska socialstyrelsen om denna utveckling? Ska man fortsättningsvis än mer undvika att köpa en Fiat tillverkad efter lunch? Eller blir det nu statlig kampanj mot ”Another day - another dolcetto”?

Tredje gången gillt för alla fyra? Nä, nä! Den sista är också den svåraste. Jag räknar inte med att du känner till producenten, men du får gärna gissa, det ger ju extrapoäng! Rätt land och rätt region är du härmed klar med, men druvan är fortfarande fel. Ledtråd #3: Skäggtrollet kallas du av barnen, men vad kan detta vin kallas?

Skäggtrolla mig hit, och skäggtrolla mig dit. När Merlot fulat ut sig även här, och Italien, endruvsvin och dåligt rykte stod klart var Barbera det första jag kom att tänka på p.g.a. vinets blålila färg. Men de Barbera jag druckit hittills har förutom en fruktig bärighet alltid haft en hög, tydlig och uppfriskande syra, vilket också är druvans typiska drag, så detta lågsyrade vin kan inte vara Barbera, tänkte jag. Det kändes inte farligt för skägget heller och visade sig vara riktig Easy Drinking, så därför låg Dolcetto närmast till hands. Men där hade jag fel minsann! Utifrån ledtråden finns bara Barbera kvar som alternativ, och efter lite självutbildning på da Interweb har jag lärt mig att koppla samman ord som "barbera", "malolaktisk jäsning" och "ekfatslagring". Mjuk syra och fint träiga (och behagliga) ekfatstanniner är också något som  vinet visar hela tiden nu. Jag fattar inte varför de var som helt bortblåsta vid första ronden. Men producent? Heliga Maria och alla små änglar i himmelen! Du vet att jag är vilse i Piemonte; där är ju du min Vergilius. Det får bli ett skott ut i mörkret. Pass på! Hupp! Producent: Braida di Bologna Giacomo. Jag tycker nog det är en 2008:a också.

Så där ja! Nu har vi alla på plats. Italien är rätt land, Barbera är rätt druva och Piemonte är rätt region, men någon DOC kan jag inte hitta, vare sig skrivet eller mellan raderna. Piemontesisk Barbera kommer främst från Asti eller Alba och denna från den senare, men det krävs antagligen en italienare för att kunna skilja dem blint åt så du får rätt ändå. Barbera har helt riktigt en trevlig och mjuk syra, men är sällan påträngande utan finns där endast som ett positivt tillskott. Om du läst vidare i artikeln på da Interweb hade du hittat helt rätt svar. Men bonuspoängen blir det tji på den här gången.

2007 Gianni Voerzio Barbera d’Alba Ciabot della Luna 

Barbera d’Alba

Den mörkt blåröda barberan är nog ny mark för vår premier frankofil i sällskapet. Ska han lyckas plocka upp de karaktäristiska mjuka och fruktiga kännetecknen? 
Doften avslöjar druvan direkt, även om den är något örtigare än ”vanligt”. En släng av aceton och alkohol finns och fatlagringen representeras av lite vanilj, choklad och rök, men inte så det stör eller tar över. Av frukten är plommonen tydligast men körsbären kommer inte långt därefter. 
Smaken är ganska lång men samtidigt relativt slank. Tanninerna och syran finns där och är båda mjuka som sig bör. 
2007 Gianni Voerzio Barbera d’Alba Ciabot della Luna är ett bra vin, men lite fylligare skulle den gärna kunnat vara.

Well, that’s all folks! 

Rafflande och med ett lyckligt slut.

Så var det då dags att summera poängen och det som krävs för 5 poäng/flaska är att man träffar rätt i första gissningen på rätt region/appellation och rätt druva/or. En poängs avdrag för varje ledtråd som ges. Sen kan man få bonuspoäng för rätt producent och år.

För flaska A blev det således 5-1-1+1+1=5p. Mycket bra!
För flaska B fick MG ihop 5-1-1+1+1=5p. Bravo!
Och för flaska C kammades det ihop 5-1-1+1+1=5p. Härligt!
Slutligen flaska D: 5-1-1-1=2p. Ehh... helt ok!
Totalt 17 poäng.

Enligt betygsskalan nedan kan vi konstatera att MG får MVG. Grattis och bra jobbat!
0-5p = IG
6-10p = G
11-15p = VG
16-20p = MVG

MG, har du några avslutande ord?

Det här var roligt minsann! Och vilken undfägnad med goda små rödvinsmysterier. Hustrun och jag sitter just nu och utrönar vilket av vinerna som passar bäst till en bit Gruyère. Och så måste du ju få tillbaka dina småflaskor för nya emergencies.

Att vin A kunde vara en Beaujolais var inledningsvis helt utanför mina referenser, för några skumbananer hittade jag inte alls flytandes i vinet (och så är jag ingen skumbanankille heller). Först tänkte jag simma ända upp till Beaune-trakten, men när jag var i höjd med Beaujolais ringde en klocka och vinets aromatiska blomaromer ledde tankarna till en producent med blommiga etiketter. Men det överraskade att väderkvarnar smakar så. Det blir nog fler.

När det gäller lingonsyran - vin B - studsade jag inledningsvis så på doften att jag inte kunde tränga undan minnet av svettig Meyer-Näkel-Spätburgunder och mållåste helt klart för tidigt på Pinot Noir. Men när väl hjärnspöket försvunnit och jag åter kunnat möta verkligheten som ett oskyldigt troende litet barn - okej, lite hjälp från ledtrådar också - framstod allt i klar dager. Och visst är det easy drinking - bara att tänka "lingonsaft", sen är det bara att klunka.

Vin C - den rullande byn kan gärna få rulla vidare. Grönstjälkighet är inte min grej, och om den är europeisk finns inte så många alternativ. Inte heller så man tänker "Hurra! Bordeaux!" precis. Och jag tror nog vi delar uppfattning. Första steget i vår gemensamma pilgrimsvandring mot Bordeaux. Nästa steg kan jag stå för, jag har nästa vandringssträcka i källaren.

Den stora överraskningen stod emellertid Barberan för - liksom för det stora mysteriet! Det som till en början framstod som BiB-ig, syralös, söt blåbärssaft bara växte och växte för varje rond, och är nu den klara favoriten av de fyra. Barbera d'Alba brukar vara mitt pizzavin, men detta är något helt annat. Har funderat en hel del varför det framstod som så totalt tanninlöst vid första provtillfället, för att sedan visa sådana direkta och milt träiga ektanniner. Hur som helst - mycket gott. Som gjort för en stund med en bit ost framför brasan.

Nåväl, mysterierna lösta, flaskorna tömda, kunskaperna utökade. Detta var mycket trevligt och jag tackar och bugar för presenten. Konceptet med vinmysterier på småflaska bär jag med mig till kommande bemärkelsedagar.

Provningens parhästar - MG resp. TF

/ MG + TF

Sjörövarvin till ett vildsvin

Avspänd, med en inbjudande doft av kött, kryddor och jord. Lite försiktig, men ändå tydlig. Smaken däremot, den mullrar fram som en ångvält. Att Sjörövar-Fabbe puffar på sin lakritspipa känner jag vid nästa sipp, men inte vid sniffen, för där finns nämligen bara tobaken. Lite underligt kan tyckas. Fabbe är stark och luktar alkohol. Eftersmaken är lååång och riktigt bra, bättre än den direkt-i-munnen.

Nä, nu får du vila din gamle sjörövare säger jag släpper ner honom i karaffen. Många skidlöparkilometer senare och när vildsvinet väl landat på tallrikarna kommer han fram igen. Eller inte. Var är han undrar jag och gästerna. Vet inte om det är min Decanter det är något knasigt med men ganska ofta tappar unga viner oväntat i kraft när de får skvalpa några timmar däri. I glasen har vi nu en avsevärt tamare sjöman, en matros som saknar Fabbes tjocka buk. Istället en rätt smal Jocke med kniven men inte utan självförtroende (som synes nedan).

C9dP till vänster i bild.

2007 Bosquet des Papes Cuvée Tradition från C9dP har bra med kryddor men för lite rondör. I alla fall till kvällens rätt. Rätt eller fel – vi fortsätter på samma tema för att förvirra sällskapet. En 2005 Le Cigare Volant från världens skönaste vinnörd – Randall Grahm från Boony Doon Vineyard – luftas snabbt och plockas fram blint. Det här är ju samma sak fast bättre säger en, och fylligare tillägger en annan. Balanserat påstår jag. Kryddorna, örterna och köttet är där men inte alkoholen som tur är. 13,5% får man väl anse vara lågt i sammanhanget. Läskande gott med bra syra. I like it!

Nu är vi igång och till Cheddarn plockas en 2007 La Bastide Blanche fram. Det sydfranska artilleriet levererar ett understöd till osten som heter duga. Mörkröda körsbär, kött (igen) och bläck. Fransoserna bjussar på hög alkohol som vanligt i södern, hela 15%, och hade inte C9dParn hela 15,5%? Det här vinet är mycket mer tanninrikt än tidigare sjöbusar, kanske korn 80?

Nu lugnar vi ner oss med något sött föreslår jag när fruktsalladen dukas fram och varför inte lite frizzante? Åter på min gata får 2009 Nivole, baserat på Moscato från Piemonte, avsluta middagen. Istället för smågodis, för det är det nämligen fullt av i flaskan.

/ TF 

Pulka och Pyssel i Piemonte

Traditionsenligt var det så dags för familjerna TF och FMs årligt återkommande pulka- och pysseldag. Förra årets drabbning i Tantobacken fick nu sin motsvarighet i Gärdets branter. Nyhet för året var att TB med familj anslöt, lagom till pysseldags.

Så mycket pyssel för TF blev det visserligen inte, däremot hade det funderats i dagar över vilket tema på vinerna som skulle bjudas under kvällen. P, P och…. P såklart! P som i Piemonte. En druvren basbarolo fick agera referens, och två flaskor med oväntade blandningar skulle överraska.

Simultant med pysslandet tillagades lammstekar på löpande band med vitlökssky och pinjenötparmesanpotatispuré (pppp). CFO kräver alltid sallad och så även denna dag. Spenat fick det bli.

Åter till dryckerna.

FM kunde bara efter ett par sniff lista ut temat för kvällen och TB nickade instämmande så det blev till att visa upp flaskorna tidigare än väntat.

Gajas blandning av 35% nebbiolo, 35% merlot och 30% cabernet sauvignon kan tyckas vara en unholy alliance, men också mycket intressant. 2008 Sito Moresco var som vår katt med sin gracila gång, sin mjuka päls och sitt sköna klös. Mycket bra balans i en merlot-blandning för en gångs skull. Att man skulle behöva ta sig till Italien för att uppleva detta!

Ytterligare en nebbioloblanding hade Conterno Fantinos 2007 Mon Prá med sina 45% nebbiolo, 45% barbera och 10% cabernet sauvignon. Fyllig, köttig och kärnbärig med massor av körsbärsfrukt. Ändå läskande att dricka, sannolikt tack vare nebbiolon. Störtskön! Kanhända en holy alliance?

Slutligen fick Barolos kvantitativa gigant Fontanafredda representera 100% nebbiolo med sin 2005 Barolo Serralunga d’Alba. I jämföresle med ovanstående fick den spela andra-, eller snarare tredjefiolen trots sin rena och kraftfulla attityd. En basbarolo helt enkelt, snarare än en violin.

Dags för formaggio!

En 54 månaders Parmigiano Reggiano och en avsevärt yngre mix av ko-, get- och fårost fick undertecknad att springa ner till källaren för att hämta upp en Amarone, denna gång en 2006 A, kort och gott, från Alpha Zeta. TB gick i spinn direkt och utnämnde den till kvällens dryck. Själv var jag kanske inte lika entusiastisk, men den gjorde sitt jobb.

Slutligen: kvällen inleddes med en gåva från TB, Farmor Ediths Gyllenxxxxx, baserad på rönnbär och enbär, dessutom alkoholfri. Bäst hittills av dessa underliga drycker. Fett ägigt skulle A sannolikt ha sagt om han hade smakat. Kanske något även för MG?

/ TF

PS.
MG, försmäkta inte – har redan en flight klar för motsvarande upplägg med er! Men då ersätter vi pulka och pyssel med längdåkning, lull-lull och Langh… ähh..., du får se!
DS.