Glasklart – klart att glasen avgör!

När fellow Easy Drinkers av olika anledningar väljer att avböja min spontaninbjudan till BlixtBYOB gäller det att snabbt ställa om till rådande situation. Att poppa fyra flaskor själv låter sig inte göras, istället får innehållet ur en flaska presentera sig i fyra, nej faktiskt fem olika typer av glas. Jag har ju gång på gång överraskats av ett glas överlägsenhet gentemot ett annat, ibland även med omvänt resultat.

En av mina nya favoriter, 2008 Domaine Singla Passe Temps, korkas upp och via karaff portioneras vätskan ut i respektive glas. Tasting notes lämnar jag därhän eftersom de redan finns noterade annorstädes.

Vinet, #1, #2, #3, #4...

Från vänster i bild har vi först själva vinet, därefter Orrefors Difference Primeur, följt av samma serie fast istället Mature. Sedan kommer Orrefors Merlot Rödvin och slutligen Iittala Essence Rödvin.

Visst ja! Jag fick ju med mig ett standardiserat vinprovarglas från Gambero Rosso-tillställningen senast, hur nu det gick till. Det är hursomhelst ett Riedelglas av ISO-snitt och får naturligtvis även den sin rättmätiga plats i laguppställningen.

...och slutligen #5.

Först ut är vinglas #1 – Orrefors Difference Primeur. Glaset genererar en mycket tydlig doft som upplevs både kompakt och tät samt bidrar med en varmt fruktig karaktär. Smaken i glaset är behaglig och relativt mjuk. Frukten kommer fram bra.

Vinglas #2 – Orrefors Difference Mature bidrar med en svagare doft än vad Primeuren kunde åstadkomma och alkoholen lyser igenom något, kanske lite för mycket. Vad gäller smaken så är den både mörkare, kryddigare och fylligare än i Primeuren.

Även vinglas #3 - Orrefors Merlot Rödvin väljer att liksom Mature hålla igen på mängden doftextrakt, men ger ett balanserat intryck i näsan. Trean gör att syrligheten blir mer framträdande men smaken tappar också lite kropp jämfört med de övriga. Frukten flödar dock ohämmat.

Vinglas #4 – Iittala Essence Rödvin bjussar på en stjälkighet som inte finns i de övriga glasen. Övriga dofter är satt på sparlåga. Här tar smaken igen allt som glaset förlorat i doft. Den är rejält fruktig och bra men kanske trots allt lite endimensionell.

Ur vinglas #5 – Riedel kommer en relativt svag doft men där ändå frukten är det som är mest framträdande. Det österrikiska glaset gör att smaken blir mjuk och balanserad, men kanske också lite blyg. En antydan till sälta eller mineral tillkommer lite oväntat.

Så – vilket av vinglasen ger då bäst helhetsintryck? Vilket glas vill man luta sig tillbaka med i soffan för att se slutet av hyrfilmen An Education, nominerad till tre Oscar av för mig oförklarliga skäl?

Ja, #1 har bäst doft och en bra smak. Vice versa gäller för #2. #3 är för neutral för att göra vinet rättvisa och #4 var nog det svagaste kortet doftmässigt men överraskade positivt i smakhänseende. #5 var det glas som gav mest olik smak i förhållande till de övriga, vilket överraskade med tanke på att det ska vara ett så kallat "vinprovarglas".

Konklusionen blir att ett grenachebaserat vin från Roussillon anno 2008 gör sig bäst i vinglas #1.

/ TF

Butler, Butler, ständigt denne Butler...

Carl Butler inspirerar åter till nya bruna bjudningar.
Senast handlade det om champinjonindränkt oxfilé/toast. Denna gång en lika brun långpanna i form av Butlers lammlåda.

Endast åtta steg krävs för att fullända denna sjuttiotalsrätt. Gott såklart, vem kunde vänta sig något annat?

Den näst sista flaskan av Viniks Ekovinlåda Vinter får sätta korken till tillsammans med en annan ekologisk frifräsare från Cobières. Prestigelös battle förvisso - men en vinnare ska utses.

2008 Chateau Pech-Latt från Corbières är först ut. Färgen är mörk, riktigt mörk. Genomskinlig, så där kusligt totalfiltrerad. Ungefär som tungt vatten, genomskinligheten påminner om kärnkraftverkskylvatten. Så klart är det. Första sniffen är allt annat än bra. Pelargon? Läge att vaska? Nä, den får vila några timmar och till slut blir släpper blomdoften och blir istället lite lingonsyrlig med mörk röd frukt. Smaken är smal och har en (för) tydlig syra. Den smakar saft av svarta vinbär. Sydfranska örter och pyttelite lakrits finns där. Lättdrucket är det.

2008 Mas des Chimères från Coteaux du Languedoc från Ekovinlådan Vinter tar över totalt. Briljerar. Ett körsbärsfärgat, grumligt vin med vattnig kant och medeldjup färg sätter Pech-Latt på plats. En doft av hallon, mandel, björnbär, vulk och gummi med skönt saftig smak tillsammans med lätta, ivriga, oförargerliga tanniner indikerar att detta är kvällens easy drinking. Vinet har en lättsam syra, men är samtidigt ganska fyllig med lång eftersmak.

Vinerna har ungefär samma sammansättning med Syrah, Grenache, Mourvèdre och Carignan. Ändå är de så olika. Pech-Latt är lätt och saftig, Mas des Chimères är fyllig och komplex. Tvivelsutan är den senare den bättre.

Och Butler - han regerar!

/ TF

Från Toast de Paris till Biff Butler

Butare, Rwanda 1 oktober 2007.

På väg till Nyungwe National Park från Kigali stannar vi i universitetsstaden Butare för ett lunchbreak.

Butare är som de flesta andra städer (eller snarare byar) i Rwanda, allt annat än det vi är vana vid från Europa. Lite vilda västern med salooner längs en huvudgata skulle man kunna likna dem vid. I änden av gatan finns ett torg där tusentals invånare kränger varor eller väntar på nästa buss till huvudstaden. Vi glider i sakta mak genom staden i våra värdars vita Nissan Patrol, vilken trots sin storlek inte väcker någon särskild uppmärksamhet. Något ställe att äta på hittar vi inte förrän vi kommer till Hotel Faucon.

Tillräckligt ok för en snabb lunch tänker vi och sätter oss hungriga på deras uteservering. Vi beställer var sin Coke och Toast de Paris, vad nu det kan vara. Efter en lite för lång stund kommer servitören till slut med tallrikar fyllda med orostat bröd dränkta med pulversås (?) av burkchampinjoner och ketchup. Doften är knappt hanterbar och konsistensen är fruktansvärd. Smaken är vidrig. Med tanke på att Rwanda saknar McDs och liknande sätter vi i oss tillräckligt tills vi börjar må illa. Därefter drar vi snabbt vidare mot Cyangugu på gränsen mot Democratic Republic of Congo.

Stockholm, Sverige 22 januari 2011.

Dryga tre år senare har vi våra värdar på middag. Som en pendang till Faucons Toast de Paris hittar vi i Carl Butlers monokulörta (brun) kokbok Biff Butler.

Såsen är här något mer brun och toasten är utbytt mot kött. Vi slår på stort och ersätter biffen med oxfilé för att få maximal kontrast – trots den uppenbara visuella likheten. Doft, konsistens och smak är lyckligtvis klart bättre denna gång.

Till maten får 2008 Domaine Singla Passe Temps från Ekovinlådan Vinter battla mot en rekommendation från importören Nik själv, 2008 Domaine Lecroix-Vanel Fine Amor. Den senare är ljus och genomsiktlig med lite fällning och har dofter av bläck, jord, lakrits och blåbär. Riktigt god varm smak som är relativt alkoholstark med bra spets om än med lite för tunn kropp. Men den står inte upp mot Singlas representant. Passe Temps är har en fylligt röd, något grumlig kulör. Doften osar mörk körsbärsfrukt, stall, jord, åker, ja helt enkelt bondgård. Bra syra och mjuka sköna tanniner med ett tryck i eftersmaken. Riktiga kärnsmaker. Finns det inte lite tång också? Sa jag jord och grus? En slags ökenkänsla infinner sig från sandigheten och värmen. Den är både grövre och bättre än Fine Amor. Ungefär som att jämföra en bonde med en ballerina.

Ekovinlådan fick släppa till ytterligare två intressanta viner. Till förrätten poppades NV Crémant de Limoux Extra Brut. Ett mousserande vin, granne med de röda huvudrättsvinerna, baserat på Chardonnay, Chenin Blanc och Mauzac. Vinet är friskt med massor av spritsiga bubblor. Grapefrukt och gröna äpplen är tydliga doftmarkörer tillsammans med en gnutta sälta (!). Den är lätt men ändå smakrik. Helt klart ett intressant vin om än inte i klass med the real stuff från Champagne.

Till efterrätten serverades låddans söta vin från Coteaux du Layon (Anjou), 2007 Domaine du Pas Saint Martin Les Mille Rocs. 100% Chenin Blanc och det märks. En blöt hund samsas med honung, (över)mogna bruna päron och lite ananas. Smaken är rund och mjuk och kompletteras med lite beska i all sötma. Gott, kort och gott.

Nu väntar vi både på våren och Ekovinlådan Vår!

/ TF

Renjägarna från Rhônedalen

Lördag. Ikväll vankas renstek, och i många rensteksrecept som också innehåller vintips är det oftast pepprig syrah eller annat kryddigt vin - företrädelsevis från Rhônedalen - som rekommenderas. Blaha, blaha tänker jag som vanligt om vintips i recept, men denna gång väcker vintipsen en fragmenterad tanke – en aning som inte riktigt vill låta sig dras fram som en klar tanke. Äh, strunt samma, ner till källaren där jag istället bereder mig på att dra fram en italienare just for the sake of it.

Men nere i källarkylan kopplar tankefragmenten plötsligt och oväntat samman, och bryter fram som en tydlig och självklar helhet: Renstek! - Rhônedalen! - Kyla! - Istiden! - Solutréen! - Magdalénien! - Mer än 90% ren i det arkeologiska benmaterialet! Ha! Självklart ska det vara kryddigt vin från Rhônedalen till renstek, men inte på grund av något vintips eller för att det säkert passar bra ihop.

Nej, det ska vara för att det är vin från en region där människor under och strax efter den senaste istidens maximum bodde och jagade nästan uteslutande ren för att få sig ett mål mat på grottgolvet. Respekt. Sådant obligerar, och nu ska denna bokstavligt talat långsökta regionala koppling banne mig upprättas på vårt matbord! Undrar just bara om istidsjägarna i sina grottor skulle föredra syrah eller nåt grenachebaserat till sin renstek?

   


- Ska man behöva dricka sånt där surt syrahvin igen? Ska vi inte ta nåt grenachebaserat från kusinerna nerströms idag?

- Knas heller! Deras skitvin kan vi bju på när de kommer hit. Langa fram lite syrah nu. Rått kött, lingon och blod, det är grejer för en karl det! Förresten, kan man få en vargtass innan maten?

  

Vi prövar båda alternativen. Först rekryteras pappa Graillot för att förse oss med två präktiga renjägare som också ger en chans att pröva hur olika årskullar presterar. En Graillot Crozes-Hermitage från 2007 ställs fram tillsammans med en Graillot Crozes-Hermitage från 2008. Det förra hade - likt en istida hetsjakt på en förbipasserande renhjord - en typiskt graillothypat strykande åtgång vid släppet i november 2009. 2008:an tycks inte alls ha orsakat samma omedelbara rusning vid släppet i december 2010, även om det snart också är helt slutsålt trots ett större antal inköpta flaskor än 2007:an.

Från skafferiet hämtas en Emergency Bottle med en kvarvarande halv flaska 2007 Xavier Vacqueyras fram för att förse de båda jägarna med en väpnare. Och så är det förstås dags att se hur detta vin ter sig efter nästan tre veckor som EB. Som den lagjakt det är får alla tre flaskorna plikta en skvätt i såsen. (R)en för alla – alla för (r)en! Precis som för människorna för sisådär 15-22 000 år sedan under solutréen- och magdalénienkulturerna i istidens östra Frankrike. Dessa istida renjägare är också många svenskars genetiska förfäder, och fantastiskt nog sätter sig sedan ungarna och glupar tyst (nåja) och stormunt i sig maten - talar rensteken månne till genetiskt nedärvda smakpreferenser? Hursomhelst ger det en chans att ägna vinerna en mer koncentrerad stund. Färgmässigt är det stor skillnad mellan 2007:an och 2008:an. Den förra är djupröd, lite skitig och mörk som en bandoliär, den senare transparent klarröd med lyster som en bourgogne.



Ingen tvekan om vad som är vad



Doften är som sig bör: rått kött, unknad, järn och lingonsaft, och det är näst intill omöjligt att skilja årgångarna från varandra på doften. I smak visar båda årgångarna samma rödbäriga fruktighet, samma lingonsyrlighet och samma milt kärva tanniner. Det är lika svårt att skilja årgångarna från varandra på smaken. Möjligen att 2007:an har snäppet mer av allt och visar en något, något större kryddighet, medan 2008:an kan upplevas lite lättare - allt av 2007:an fast till 80%.

Väpnaren från Vacqueyras - Xaviers Vackan årgång 2007 - har inte bara stått och smygätit laktrisgodis under sin väntan, utan har även betydligt mer av mörk, dov frukt och kärva, träiga tanniner. Frukten har efter tre veckor i en EB gått tillbaka något och vinet känns inte så balanserat. Lite kärvare, mer robust och kanske mer ett vin för höstjagat, fetare renkött kanske. Det är inte så långt ifrån det intryck vinet gav sist det begav sig, tillsammans med älgfar.




Stenåldersrecept på renstek: först fäller man en ren...

   

Söndag. Rensteken var en bastant rackare på 1,2 kg, vilket innebär att det allt får bli renstek till middag idag med - fast ugnsstekt den här gången. Tankarna går direkt till istidsmänniskorna. Varierade de sina renstekar? Eller var det kolglödsgrillad ren varje dag? I så fall: Respekt. De båda Grailloterna har också de hängt med efter en natt i skafferiet. I doft är det lika svårt att skilja dem åt idag också, men smakmässigt har en lite större skillnad uppstått. 2007:an är något fylligare, kryddigare och mörkare i smaken, medan 2008:an är lite lättare, lite tunnare och mer läskande lingonsur. Men det kräver ett växelsippande med koncentration och snabba (lapp)kast för att hitta skillnaderna.

Från sydrhône blir det dock väpnarbyte och en EB med Xaviers Giggan från Gigondas årgång 2007 kallas in från sin kvarsittning sedan sist. Lakrits och mörk frukt, sandiga tanniner, och trots en lättare, slankare karaktär än hos Vackan känns detta vin också ganska robust och inte lika läskande som Crozes-Hermitagerna. Hustrun tycker till slut att Äh, och gör en Cuvée du Rhône av alltihop när jag senare på kvällen vill diska glasen. Jag provar jag med, och det blev ju riktigt bra. Så är renjakten över för denna gång.

/ MG

Vinflighter till EU

Som jag rapporterat om tidigare så händer det att jobbet tar en utomlands. Ganska ofta till EU:s huvudstad Bryssel. Så även denna vecka. Upp tidigt som attan för att hinna med fakirflyget från ARN. (Hellre en söndagskväll därhemma än på hotell i Bryssel.) Väl framme i Bryssel visade det sig att även en jobbresa kan utgöra en plattform för vinprovning - och således ett uppslag för ett nytt blogginlägg.

Den första flighten (SK 589) bjöd inget vin. Bara frukost. Yoghurt, müsli, apelsinjuice, te, kaffe och varmt bröd med ost och pastrami. Satt bra eftersom fakirflyget inte ger något utrymme för frukost i hemmet. På sin höjd ett glas juice.

Den andra flighten bjöds vid lunchen. Är det högnivåmöte så är det, och då bjuds det på trerätterslunch med vin. Till förrätten - svärdfiskcarpaccio med honungsvinägrette och grapefrukt - bjöds 2006 Château Le Raz Sauvignon Blanc från Bergerac, som ligger i appelationslöst land en bit uppströms floden Dordogne. Samma flod som f.ö. passerar St-Emilion och andra appelationer i östra Bourdeaux. Aningen blommig doft, men dominerad av nässlor, krusbär och omogna äpplen. Rätt återhållsam syra, behaglig smak av krusbär och äpplen. Tydlig och lång mineralisk sälta i eftersmaken. Inget toppvin, men drickbart. Till varmrätten - grillad kyckling med paj på courgetter - bjöds 2006 Domaine de Mont-Auriol Merlot från Languedoc. Mjukt, aningens plommonfruktigt, gräsigt, och rätt meningslöst.

Den tredje flighten (SK 2590) bjöds på flyget hem från Bryssel och Zaventeem. Eftersom det fortfarande tycks vara vintertidtabell och mötena höll på länge fick jag ta omvägen via Kastrup. Segt. Den danska kabinpersonalen hivade dock glatt fram en kall minimiddag bestående av något slags tomatbaserad grönsaksröra och lättrökt skinka. Till det 2010 Tarapacá Varietal Cabernet Sauvignon från Maipo, Chile. Det doftar av svarta vinbär och blyerts men även plommon, kakao och kryddor. Särskilt efter att vinet nått en lite högre temperatur. Som alltid är vin på flyg iskallt. I munnen tydliga smaker av lila och röda frukter. Choklad, vanilj och kanel hittar jag också.

Efter ett kort stopp på Kastrup och en promenad tvärs över korridoren är jag dödstrött men gör mig redo för den fjärde och sista flighten. SK 1428 är också en sorts fakirflight. Kvällens uppsamlingsheat för alla som varit ute och rest i världen och nu tvingas byta sedan det stora nordiska flygbolaget slutat köra direkt till Stockholm till och från de flesta destinationer utanför Europa. Danskarna är inte att leka med i förhandlingar. Hur som helst. Ännu en minimiddag langas fram - nu av svensk kabinpersonal. Denna gång rostbiff och potatissallad - ni vet så'n där kall geggig. I glaset 2009 Mas Joséphine Côte-du-Rhône från Château Courac i västra delen av Côte-du-Rhône. Denna producent är kanske mer känd för vinet Château Courac Laudun, som uppmärksammades på olika vinbloggar för några år sedan (1, 2). Nåja, 2009 Mas Joséphine är gjort på 50 % syrah, 30 % grenache och 20 % cinsault. Det doftar av mörka bär och kryddor, trots kylan. Efter lite munarbete kommer smakerna fram tydligare. Varmfruktigt, mörkbärigt, lite kryddigt och lakrits.

Sammantaget en lång och utdragen dag. Även en utdragen vinprovning, som delvis skedde på 32 000 fots höjd. Summa summarum så bjöds det bättre viner i luften än på land.
/ FM

Vilket avslut, vilken inledning, vilken försmak...

Förra (vin)året bjöd på många oförglömliga stunder, såväl på "egen" hand som i sällskap med och regi av fellow Easy Drinkers. Liksom vi - ED alltså - inte poängsätter vin, gör vi inte heller några listor. Att kora förra årets mesta Easy Drinking är ogörligt. Allt är situationsberoende. Dessutom har vi vid våra gemensamma övningar avslöjat våra skiftande preferenser. Någon gillar svett, någon annan gillar HiFi-butik. Ibland är lakrits gott, ibland är det vedervärdigt.

Även om det ibland finns viss oenighet, så finns det även enighet inom ED. Till exempel när vi köpte en julklapp (eller snarare två julklappar) till oss själva. Att själv punga ut med närmare två lax för en flaska jäst druvmust tål inte min plånbok, så jag själv fick hålla tillgodo med "snikvarianterna", eller småsystrarna kanske man ska säga. ED-TF och ED-MG dansade med tre franska ungmöer för inte så länge sedan.

Som av en händelse passade det utmärkt att prova lillasyster från Domaine du Pegau på årets femte dag. Efter julhelg och nyårshelg men fortsatt ledighet, eftersom familjen nyligen utökats med ytterligare en lillasyster(!!!), fanns det många skäl att inleda det nya vinåret på ett värdigt sätt. Vinterns sjuttielfte viltgryta - faktiskt en av de bättre - fick sällskap på middagsbordet av en flaska 2007 Domaine du Pegau Cuvée Réservée.

En första sniff... Wow, vilken doft! Som en cykeltur längs små, varma och smågrusiga asfaltsvägar en sensommardag i Sydfrankrike, ömsom genom lavendelfält, ömsom genom skogar av pinje och tall med kryddgården i vägkanten. Mörklila plommon hittar jag också. I munnen växer vinet, ett, två, tre snäpp, eller ännu mer? Den mörka frukten hänger kvar, liksom örtkryddigheten, asfalten (tjära) och gruset. Men jag hittar även jordgubbar, hallon, peppar, lakrits, kåda och en hel hink med svamp, soja och lite fuktiga löv. Vinet är gjort av 80% grenache, 17% syrah och resten mourvèdre, men då jag hittade svampen började jag tänka på mogen pinot noir från Nya Zeeland. Syran och tanninerna (båda väl avvägda) avslöjar dock att så inte är fallet. Vinet avslutar med en lång, lite salt eftersmak.

Det här är så långt man kan komma från de onyanserade och tokstarka sjörövarviner från Châteauneuf du Pape (se även här för "avskräckande" exempel) man kan komma, men ändå vara kvar i appelationen och i samma årgång. Det enda som kommer i närheten av de 07:or från C9dP som jag drack förra året, faktiskt inte så längt efter, är 2007 Domaine de Villeneuve Vieilles Vignes. FV har skrivit om det senare, och jag instämmer i deras bedömning. Men för att avsluta. Om Cuvée Réservée är "snikversionen" från Domaine du Pegau, så bådar detta gott inför en Easy Drinkers kommande övningar, då Da Capon ska poppas.

/ FM

Xavier och Älgen - en XXX-stämplad historia om ett parningsförsök.

Hos flera Easy Drinkers finns en viss förkärlek för det köttsliga resultatet av världens sannolikt mest omfattande högviltjakt. En stor del av denna jakt sker i Jämtland, och därifrån har även kvällens stek hämtats för en middag med jämtländskt tema. Easy Drinker TF med familj väntar utmattade i soffan efter eftermiddagens vintersportande på is.

Vi använder ett klassiskt jämtländskt recept på älgstek, peran och sausen, rätt och slätt: Börja på våren med att plocka och torka murklor. Sätt sedan potatisen, glöm inte att kupa frampå sommaren. Skjut sedan en älg framåt hösten, släpa hem och flå den, stycka och häng köttet. Skär ut en stek av innerlåret, (och här genar vi in i receptet) bryn den och koka sedan steken i en timme med nåt krafs du hittar i skåpet, typ lök, rotfrukter, timjan och svartpeppar och annat. Kokt potatis och murkelsås till. Okej, lite lättkokta grönsaker till så blir alla nöjda. Kanske. Frågan uppstår dock om hur Skogens Konung ska lockas att en sista gång bröla av yttersta vällust - nu i våra gommar.

Tricket denna kväll blir att låta några sydfranska skönheter försöka locka fram älgens mest inställsamma sida. En sydfransk negociant vid namn Xavier har vandrat några sydfranska byar runt under 2007 och bjuder nu på tre mörkmulliga sydrhônska skönheter i rött.

Frågan är vem av dem som bäst kommer att ge älgfar en luggning i hakskägget. Kanske ger de gamle Alces en pungspark så att han lägger sig platt på tallriken? Eller kommer hornbäraren själv ge dem smisk med svansen och kanske ställa någon av dem i skamvrån? Alla vinerna är lika ungmörkt blåröda och har fått lufta behagen i två timmar.

Väl i glasen vräker 2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape på direkt med en överväldigande och god doft av sydrhônsk 07-söt, mörkmullig frukt, mörka hallon och en liten pust tobak, trots att näsvigören inte är den bästa på sina håll runt bordet. Här döljs inget, minsann. Allt visas direkt. TF lutar glaset mot femåriga dottern, som med stor vana sniffar och förtjust utbrister ”lakrits!” En hel del fruktgodis finns där också. Den höga alkoholen känns knappt och syror, frukt och alkohol är överlag väl integrerade och i balans med varandra. Vinet är väldigt slankt, nästan lite tunt för att vara så fulladdat med frukt och alkohol. En tydlig flash av tanniner i korn 160-området överraskar lite på slutet. Men det ses bara som positivt för att lugga lite älgpäls. Eller älgstek var det kanske. Som en bra jämthund svansar den inte omkring utan ställer älgen still där den ska stå.

2007 Xavier Vacqueyras är mer blyg och knuten i doften och ger till en början inte riktigt samma pust av lakrits, men väl av de mörka, söta bären som dock gömmer sig bakom lite slöjor. Lite burdust snurrande lossar dock banden, och även denna skönhet släpper till lakrits och skogshallon och visar sitt släktskap med fröken Châteauneuf. De första sipparna ger en något mer distinkt syra och en rejälare bunt tanniner, om än av samma mjuka 160-karaktär som i föregående vin. Även denna skönhet fixar att hantera alla procenten innanför livstycket. Men den här verkar vilja lugga lite fetare saker och får därför sparra älgfar när han har ett lass murkelsås på ryggen.


2007 Xavier Gigondas är tillbaka i samma oblyga show-off som systern från Châteauneuf-du-Pape. Kanske något ljusare i färgen, men med samma mörka, sötfruktiga skogsbär, lite tobak, grenachekirsch. I smaken är syran något mjukare än hos fröken Châteaneuf, och generellt är Xavier Gigondas än lättare och slankare vilket gör att detta nog måste ses som lillasystern. En avslutningskick av samma tanniner som hos 2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape visar dock att även detta vin kan ge farbror Alces en match. Och älgen står nu som en vinnörd mellan två flaskor mystiskt, lockande rödpang och tar det säkra före det osäkra och flyr slutgiltigt in våra magar. Bordsjuryn avgör dock det hela till C9:ans fördel, även om 07 Xav Gig av TF utnämns som kvällens easy drinking.

Summa summarum lyckades alla vinerna fånga älgens uppmärksamhet, utan att lägga ned honom på ett nesligt sätt. Inte heller lyckades älgfar skrämma någon av sydfransyskorna ut genom dörren, utan det blev på det hela taget en rätt jämn match. Efterhand kvällen led blev alla tre Xavierskorna allt mer svårurskijlbara från varandra. Någon tydlig favorit att para sig samman med hittade gamle Alces därför inte heller, utan drällde lite fram och tillbaka, här och där utan att några större pinsamheter uppstod innan alla gick hem till sitt. Och tur var väl det, there was kids around, you know…

 
/ MG

Ekovin till vildsvin

För att undvika sjörövarvin till vildsvinet tog vi båten nedströms Rhônefloden och styrde ut på Medelhavet. Vi höll styrbord och ankrade efter en sådär 80 sjömil strax utanför Perpignan, vid foten av Pyrenéerna, och började vandra uppför kullarna i jakt på något ekologiskt och biodynamiskt att dricka till den stek som tillagats av det tidigare så håriga djuret.

Den första flaskan var var signerad Laurent de Besombes Singla och Domaine Singla i Roussillon. 2008 Domaine Singla Passe Temps innehåller huvudsakligen grenache, men har blandats ut med lite syrah. Det doftar underbart av hallon, lakrits, örter, lite tobak och stall (eller var det svinstia?). I munnen är det varmt och fruktpackat, men utan störande alkoholstyrka. "Buteljerat solsken" som Vinik skrivit på följesedelsn till Ekovinlådans vinteredition 2010. Bra syra, lite sälta och lagom strävhet i gommen. Mums.

Buteljerat solsken

Den andra flaskan fick vi efter en lång vandring norrut. Först utför, sedan uppför. Till slut kom vi fram till byn Lenthéric i Faugères, Languedoc. Från Domaine Leon Barral fick vi med oss en flaska 2007 Domaine Leon Barral Cuvée Valinière, som är gjord på mourvèdre och en näve syrah. Det doftar lila frukt och lila blommor men också en gnutta lakrits och örter. I munnen smakar det fruktigt, men också mineralrikt. Tanninerna är väluppfostrade och vinet avslutar med en låååång eftersmak som liksom aldrig vill ta slut. Barrals Cuvée Valinière har en helt annan karaktär än Cuvée Jadis som ED testade i en blind rödvinsprovning i oktober 2010.

Biodynamisk elegans

Båda vinerna är bra. Den förra lite tuffare och mindre elegant än den senare. Att avgöra vilken som är kvällens Easy Drinking är inte lätt. Jag tror att det lutar åt Passe Temps, som trots allt kostar långt mindre än hälften så mycket som Valinièren - 160 pix från vinik (via SB:s privatimport) att jämföra med 387 pix.

/ FM

Sjörövarvin till ett vildsvin

Avspänd, med en inbjudande doft av kött, kryddor och jord. Lite försiktig, men ändå tydlig. Smaken däremot, den mullrar fram som en ångvält. Att Sjörövar-Fabbe puffar på sin lakritspipa känner jag vid nästa sipp, men inte vid sniffen, för där finns nämligen bara tobaken. Lite underligt kan tyckas. Fabbe är stark och luktar alkohol. Eftersmaken är lååång och riktigt bra, bättre än den direkt-i-munnen.

Nä, nu får du vila din gamle sjörövare säger jag släpper ner honom i karaffen. Många skidlöparkilometer senare och när vildsvinet väl landat på tallrikarna kommer han fram igen. Eller inte. Var är han undrar jag och gästerna. Vet inte om det är min Decanter det är något knasigt med men ganska ofta tappar unga viner oväntat i kraft när de får skvalpa några timmar däri. I glasen har vi nu en avsevärt tamare sjöman, en matros som saknar Fabbes tjocka buk. Istället en rätt smal Jocke med kniven men inte utan självförtroende (som synes nedan).

C9dP till vänster i bild.

2007 Bosquet des Papes Cuvée Tradition från C9dP har bra med kryddor men för lite rondör. I alla fall till kvällens rätt. Rätt eller fel – vi fortsätter på samma tema för att förvirra sällskapet. En 2005 Le Cigare Volant från världens skönaste vinnörd – Randall Grahm från Boony Doon Vineyard – luftas snabbt och plockas fram blint. Det här är ju samma sak fast bättre säger en, och fylligare tillägger en annan. Balanserat påstår jag. Kryddorna, örterna och köttet är där men inte alkoholen som tur är. 13,5% får man väl anse vara lågt i sammanhanget. Läskande gott med bra syra. I like it!

Nu är vi igång och till Cheddarn plockas en 2007 La Bastide Blanche fram. Det sydfranska artilleriet levererar ett understöd till osten som heter duga. Mörkröda körsbär, kött (igen) och bläck. Fransoserna bjussar på hög alkohol som vanligt i södern, hela 15%, och hade inte C9dParn hela 15,5%? Det här vinet är mycket mer tanninrikt än tidigare sjöbusar, kanske korn 80?

Nu lugnar vi ner oss med något sött föreslår jag när fruktsalladen dukas fram och varför inte lite frizzante? Åter på min gata får 2009 Nivole, baserat på Moscato från Piemonte, avsluta middagen. Istället för smågodis, för det är det nämligen fullt av i flaskan.

/ TF 

Easy Drinkers blindprovar fyra röda

2010 10 20 - Blindprovning på Järntorget
400 gram hamburgare - extra allt - från restaurang Järnet som tilltugg.

Vin nr 1 från TB:
2007 Domaine Leon Barral Jadis
Domaine Leon Barral
Faugères, Frankrike
50% Carignan, 40% Jadis och 10% Grenache.

Vin nr 2 från TF:

2007 Pegasus Bay Pinot Noir

Pegasus Bay

Waipara, Nya Zeeland.

100% Pinot Noir

Vin nr 3 från F:

2005 Morgadio da Calçada Grande Escolha

Niepoort

Douro, Portugal

100% Touriga Franca

Vin nr 4 från MG:
2006 Un Jour (länken hänvisar till 2005)
Le Clos d'un Jour
Cahours, Frankrike
100% Cot (Malbec)

Extra smakprov från MG:
2005 Collepiano
Arnaldo Caprai
Sagrantino di Montefalco, Italien
100% Sagrantino

/ TF (sekr)