Bumbibärssaft till Bambi

Förra årets sista dag bjöd på idel solsken. Så vad var bättre än att ladda för kvällens fyrverkeri med lite utförsåkning. Det fick bli Flottsbro - Stockholms Alpina Centrum. Ha ha. Så värst alpint är det inte, men det duger gott när man är kvar i stan och har en hel hord åksugna ungar att sysselsätta.

Väl hemma fick vi skynda att byta om för kvällens middag, som inleddes med att ett dussin ostron sköljdes ned av bara farten med en flaska bubbel från Moët & Chandon Brut Impérial NV. Gott men ganska ordinärt. Till mellanrätten - en morotssoppa med apelsin och chili - höjdes champagneribban en aning och en flaska Louis Roederer Brut Premium NV poppades. Ingen sabrering här inte. Bubblorna fick oss verkligen på gott humör. Det liksom hoppar i kroppen och man känner sig på topp. Lite som när Bumbibjörnarna druckit sin bumbibärssaft och börjar studsa.

För den som inte vet vad vi talar om så är Bumbibjörnarna Disneys första tecknade tv-serie (1985-1990). Den utspelar sig i det medeltida kungariket Dunwyn, och i handlingens centrum står en grupp av sex (senare sju) bumbibjörnar, färggranna varelser med mänskliga drag, som bor i det underjordiska Bumbibo. Genom att dricka bumbibärssaft får de en fantastisk förmåga att studsa, något som kommer väl till pass då Dunwyn ständigt hotas av onda makter. Bumbibärssaften görs på bumbibären som bumbibjörnarna plockar utanför sin stubbe. Bumbibären som saften görs på är oftast röda i skördetid, men kan även ha en svag nyans av lila. Som omogna är de gröna, och bumbibärsblomman är vit. När en bumbibjörn dricker av saften får han/hon en otrolig studsförmåga som gör det möjligt att klara av mycket svåra uppgifter. Om en människa dricker av saften ger den istället övermänsklig superstyrka dock max en gång per dag, en egenskap som Hertig Torulf mer än gärna skulle vilja komma i besittning av för att ta makten över riket.

Även om champagnen fick oss på gott humör så tror jag att de röda dryckerna som serverades till varmrätten - stek gjord på mjällaste rådjur - som var kvällens verkliga bumbibärssaft. Dessa drycker gav oss övermänsklig superstyrka.

I det ena glaset bjöds 2006 Barbera d'Asti La Crena signerad Vietti. Vinet är gjort på Barberadruvor från 70-åriga vinstockar från vingården La Crena i byn Agliano d'Asti i Piemonte. Det är djupt vinrött, åt det lila hållet, och aningen grumligt. Efter några timmars luftning i Decantern strömmar en koncentrerad doft av björnbär, hallon, körsbär, grafit, mjölkchoklad, lakrits, kryddor och lite rostat ekfat. I munnen öppnar det stort och en aning alkoholvarmt. Jag hittar toner av mörk choklad, mörka bär, violer, grafit, lakrits, örtkryddor och ekfat. Syran är tydlig men mycket balanserad och mindre framträdande än vad man väntar sig av en barbera. På ett motsvarande sätt är tanninerna kraftigare än man väntar sig. Eftersmaken är otroligt lång och välpolerad. Det hela får mig att tänka på Barolo men även cabernet sauvignon och supertoscanare. La Crena är definitivt ingen vanlig barbera. Vilken tur att jag har en flaska kvar i garderoben. Det här måste jag dricka igen.

I det andra glaset hällde vi 2008 Ca' Marcanda Promis signerad Angelo Gaja från hans vingårdar i Bolgheri, Toscana. Vinet är gjort på drygt hälften merlot, en tredjedel syrah och resten sangiovese och är intensivt granatrött i karaff och glas. Doften är lite rökig men framförallt mörkfruktig (jag hittar körsbär och björnbär), med tydliga inslag av kaffe, choklad, örtkryddor och en aning mint. Smaken är rik och nyanserad, med tydliga toner av körsbär, björnbär, örter, kaffe och choklad. Mjuka men tydliga tanniner och en lång varmfruktig eftersmak fullbordade vinet.  

Båda vinerna överraskade positivt. Toscanaren genom att vara så lättillgänglig redan vid så unga år. Jag hade trott att den skulle kräva några år till på rygg, men det behövs absolut inte. Är det månne så att Gaja öppnat filial i Toscana för att rida på den kommersiellt lockande supertoscanska vågen? Viettis barbera genom att visa att det går att trolla med knäna. Kvällens Easy Drinking (bortsett från champagnen, som per definition är easy drinking) var definitivt La Crena. Vilket elegant vin.

Till sist. Vad Bambi beträffar låg han tryggt på våra tallrikar, och därefter i våra magar. Ingen hal is här inte.

/ FM

Xavier och Älgen - en XXX-stämplad historia om ett parningsförsök.

Hos flera Easy Drinkers finns en viss förkärlek för det köttsliga resultatet av världens sannolikt mest omfattande högviltjakt. En stor del av denna jakt sker i Jämtland, och därifrån har även kvällens stek hämtats för en middag med jämtländskt tema. Easy Drinker TF med familj väntar utmattade i soffan efter eftermiddagens vintersportande på is.

Vi använder ett klassiskt jämtländskt recept på älgstek, peran och sausen, rätt och slätt: Börja på våren med att plocka och torka murklor. Sätt sedan potatisen, glöm inte att kupa frampå sommaren. Skjut sedan en älg framåt hösten, släpa hem och flå den, stycka och häng köttet. Skär ut en stek av innerlåret, (och här genar vi in i receptet) bryn den och koka sedan steken i en timme med nåt krafs du hittar i skåpet, typ lök, rotfrukter, timjan och svartpeppar och annat. Kokt potatis och murkelsås till. Okej, lite lättkokta grönsaker till så blir alla nöjda. Kanske. Frågan uppstår dock om hur Skogens Konung ska lockas att en sista gång bröla av yttersta vällust - nu i våra gommar.

Tricket denna kväll blir att låta några sydfranska skönheter försöka locka fram älgens mest inställsamma sida. En sydfransk negociant vid namn Xavier har vandrat några sydfranska byar runt under 2007 och bjuder nu på tre mörkmulliga sydrhônska skönheter i rött.

Frågan är vem av dem som bäst kommer att ge älgfar en luggning i hakskägget. Kanske ger de gamle Alces en pungspark så att han lägger sig platt på tallriken? Eller kommer hornbäraren själv ge dem smisk med svansen och kanske ställa någon av dem i skamvrån? Alla vinerna är lika ungmörkt blåröda och har fått lufta behagen i två timmar.

Väl i glasen vräker 2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape på direkt med en överväldigande och god doft av sydrhônsk 07-söt, mörkmullig frukt, mörka hallon och en liten pust tobak, trots att näsvigören inte är den bästa på sina håll runt bordet. Här döljs inget, minsann. Allt visas direkt. TF lutar glaset mot femåriga dottern, som med stor vana sniffar och förtjust utbrister ”lakrits!” En hel del fruktgodis finns där också. Den höga alkoholen känns knappt och syror, frukt och alkohol är överlag väl integrerade och i balans med varandra. Vinet är väldigt slankt, nästan lite tunt för att vara så fulladdat med frukt och alkohol. En tydlig flash av tanniner i korn 160-området överraskar lite på slutet. Men det ses bara som positivt för att lugga lite älgpäls. Eller älgstek var det kanske. Som en bra jämthund svansar den inte omkring utan ställer älgen still där den ska stå.

2007 Xavier Vacqueyras är mer blyg och knuten i doften och ger till en början inte riktigt samma pust av lakrits, men väl av de mörka, söta bären som dock gömmer sig bakom lite slöjor. Lite burdust snurrande lossar dock banden, och även denna skönhet släpper till lakrits och skogshallon och visar sitt släktskap med fröken Châteauneuf. De första sipparna ger en något mer distinkt syra och en rejälare bunt tanniner, om än av samma mjuka 160-karaktär som i föregående vin. Även denna skönhet fixar att hantera alla procenten innanför livstycket. Men den här verkar vilja lugga lite fetare saker och får därför sparra älgfar när han har ett lass murkelsås på ryggen.


2007 Xavier Gigondas är tillbaka i samma oblyga show-off som systern från Châteauneuf-du-Pape. Kanske något ljusare i färgen, men med samma mörka, sötfruktiga skogsbär, lite tobak, grenachekirsch. I smaken är syran något mjukare än hos fröken Châteaneuf, och generellt är Xavier Gigondas än lättare och slankare vilket gör att detta nog måste ses som lillasystern. En avslutningskick av samma tanniner som hos 2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape visar dock att även detta vin kan ge farbror Alces en match. Och älgen står nu som en vinnörd mellan två flaskor mystiskt, lockande rödpang och tar det säkra före det osäkra och flyr slutgiltigt in våra magar. Bordsjuryn avgör dock det hela till C9:ans fördel, även om 07 Xav Gig av TF utnämns som kvällens easy drinking.

Summa summarum lyckades alla vinerna fånga älgens uppmärksamhet, utan att lägga ned honom på ett nesligt sätt. Inte heller lyckades älgfar skrämma någon av sydfransyskorna ut genom dörren, utan det blev på det hela taget en rätt jämn match. Efterhand kvällen led blev alla tre Xavierskorna allt mer svårurskijlbara från varandra. Någon tydlig favorit att para sig samman med hittade gamle Alces därför inte heller, utan drällde lite fram och tillbaka, här och där utan att några större pinsamheter uppstod innan alla gick hem till sitt. Och tur var väl det, there was kids around, you know…

 
/ MG

Lammstekstrippel med lam vinluring i lekstorm

Lördag. Vänner kommer på middag – vänner som uppskattar god mat och gott vin. Samtidigt sitter man där med ont i halsen och vill inte dra fram surt förvärvade kvalitetsviner man väntat på att få smaka. I detta smakförlamade tillstånd kommer jag inte att kunna njuta av dem. Att det sammanlagda antalet barn i vildaste lekålder kommer att överstiga antalet församlade vuxna utgör ytterligare en faktor att ta med i beräkningen. Liksom närvaron av spädbarn med goda röstresurser. Men man vill ju ändå bjuda på goda viner.

Ett dilemma, således – vad göra? Maten och den bedömda möjligheten till koncentration får sätta nivån. Lite rustik, fransk husmanskost i form av en rejäl bit vitlöksmarinerad lammstek provencale, ugnsrostade rödbetor med fetaost, en vinkokad lök, rosmarin- och tapenaderöra, och lite ugnsrostad småpotatis därtill kallar på dito rustika viner för bordet. Och ett sniff-och-sippande med uppmärksamheten riktad på exempelvis ett glas mjölk balanserandes på bordskanten kallar på rätt tydliga och typiska drag hos vinerna. Och så var det ju det där med ont i halsen.

Det får bli en trio mustiga basviner som får tävla om uppmärksamheten, viner i lättast möjliga tresiffriga prisklass från en vinlagerdel som nu äntligen börjar ta slut. Upp till försvar för de franska färgerna kallas sista flaskan 2007 Lirac Les Chenaies. Några flaskor av detta vin har med behållning druckits som vardagsvin under det senaste året. Vinet är dock ingen typisk representant för rustika bonnaviner från Côtes-du-Rhône, utan en lite mer modernt designad skapelse med en del parfymerade drag. En likaledes sista flaska 2006 Masi Campofiorin Ripasso får rycka in som vinlandet Italiens bidrag. Ett vanligt, välkänt vin som de flesta torde känna igen omgående i en halvöppen prövning, men som kanske är lite av ett udda val till maten. Nu handlar det dock mer om att skapa gripbara kontraster mellan glasen.

För att inte bli helt utan något eget val till maten i detta smakförlamade läge plockas också en flaska 2004 Conde de Valdemar Reserva fram. Detta vin har tillsammans med dess Gran Reserva-storebror från 2001 varit lite av en husets Rioja här hemma ett tag nu. En modern Rioja med 15% mazuelo (carignan) istället för den traditionella garnachan. Resultatet är ett lite stramare vin utan det överväldigande vaniljäckel och dillspad som ofta förknippas med billig Rioja, ändock med lättare traditionella riojadrag och mjuka tanniner. Ett utmärkt ont-i-halsen-vin.Vinerna får lufta någon timme, sedan är det dags att äta. Hjälm på.

För att busa till det lite har jag bytt plats på vinerna i flaskorna. I Liracflaskan skvalpar ripasson, i Campolietin riojan, och i Spanjoren följaktligen sydrhônskt vin. Med ett inre, illmarigt, hemlighetsfullt leende häller jag upp i glasen i allas uppmärksamma åsyn, men sen stormar barnen till bords och när jag ska ställa upp de nu tomma flaskorna i ”rätt” ordning fintar jag mig själv och råkar ställa dem i den ordning de finns i glasen. Gästen A lyckas emellertid behålla koncentrationen i villervallan och och tar glaset med ”ripasso”, d.v.s. rioja och sniffar, tittar sen först förvånat på flaskorna, sedan trött på mig. Sedan stiger småbarnskaoset till ett aldrig tidigare skådat crescendo. Till råga på allt upptäcker de äldre barnen att det står tre olika vinglas framför varje vuxen, och kräver med barns envishet därför lika många sorters läsk, saft eller annat onyttigt.



Skaru sippa vin ska jag ha läsk, gubbe!

Till sist lägger sig lugnet runt matbordet och helt klart tog riojan hem spelet med maten, men det var väl knappast annat att vänta. Fylligt, moget och tillgängligt med en del fatkrydda och med en avrundad örtighet kvalar det lätt in som kvällens easy drinking, även för en med halsont. Det försvarar en fortsatt position som basrioja hemmavid. Såväl sydfransosen som norditalienaren bjöd på en mer påträngande syra och ton av röda bär för att riktigt passa med matens mer mjuka och avrundade smaker. Sydfransosen, medelfyllig och med sina rätt snälla tanniner och lätt peppriga kryddighet passade dock betydligt bättre än ripasson, ansåg sällskapet.

Men allt utspelades egentligen på riojans hemmaplan, för inte äter man väl speciellt mycket lamm i Italien? En returmatch på en mer ripassobejakande plan som t.ex. en köttfärssås en vardagkväll måste snart utkämpas, vilket tre nypåfyllda Emergency Bottles utlovar kommer ske. Och det får bli snart, för några lagringsviner är det inte fråga om.

Köttfärssås, kom an bara!

/ MG

Epilog: På måndagkvällen var alla sinnen i fullt bruk igen, och alla tre Emergency Bottles - minus ett provglas per flaska - har nu bytt klassifikation och ligger i frysen som såsviner.