Lammstekstrippel med lam vinluring i lekstorm

Lördag. Vänner kommer på middag – vänner som uppskattar god mat och gott vin. Samtidigt sitter man där med ont i halsen och vill inte dra fram surt förvärvade kvalitetsviner man väntat på att få smaka. I detta smakförlamade tillstånd kommer jag inte att kunna njuta av dem. Att det sammanlagda antalet barn i vildaste lekålder kommer att överstiga antalet församlade vuxna utgör ytterligare en faktor att ta med i beräkningen. Liksom närvaron av spädbarn med goda röstresurser. Men man vill ju ändå bjuda på goda viner.

Ett dilemma, således – vad göra? Maten och den bedömda möjligheten till koncentration får sätta nivån. Lite rustik, fransk husmanskost i form av en rejäl bit vitlöksmarinerad lammstek provencale, ugnsrostade rödbetor med fetaost, en vinkokad lök, rosmarin- och tapenaderöra, och lite ugnsrostad småpotatis därtill kallar på dito rustika viner för bordet. Och ett sniff-och-sippande med uppmärksamheten riktad på exempelvis ett glas mjölk balanserandes på bordskanten kallar på rätt tydliga och typiska drag hos vinerna. Och så var det ju det där med ont i halsen.

Det får bli en trio mustiga basviner som får tävla om uppmärksamheten, viner i lättast möjliga tresiffriga prisklass från en vinlagerdel som nu äntligen börjar ta slut. Upp till försvar för de franska färgerna kallas sista flaskan 2007 Lirac Les Chenaies. Några flaskor av detta vin har med behållning druckits som vardagsvin under det senaste året. Vinet är dock ingen typisk representant för rustika bonnaviner från Côtes-du-Rhône, utan en lite mer modernt designad skapelse med en del parfymerade drag. En likaledes sista flaska 2006 Masi Campofiorin Ripasso får rycka in som vinlandet Italiens bidrag. Ett vanligt, välkänt vin som de flesta torde känna igen omgående i en halvöppen prövning, men som kanske är lite av ett udda val till maten. Nu handlar det dock mer om att skapa gripbara kontraster mellan glasen.

För att inte bli helt utan något eget val till maten i detta smakförlamade läge plockas också en flaska 2004 Conde de Valdemar Reserva fram. Detta vin har tillsammans med dess Gran Reserva-storebror från 2001 varit lite av en husets Rioja här hemma ett tag nu. En modern Rioja med 15% mazuelo (carignan) istället för den traditionella garnachan. Resultatet är ett lite stramare vin utan det överväldigande vaniljäckel och dillspad som ofta förknippas med billig Rioja, ändock med lättare traditionella riojadrag och mjuka tanniner. Ett utmärkt ont-i-halsen-vin.Vinerna får lufta någon timme, sedan är det dags att äta. Hjälm på.

För att busa till det lite har jag bytt plats på vinerna i flaskorna. I Liracflaskan skvalpar ripasson, i Campolietin riojan, och i Spanjoren följaktligen sydrhônskt vin. Med ett inre, illmarigt, hemlighetsfullt leende häller jag upp i glasen i allas uppmärksamma åsyn, men sen stormar barnen till bords och när jag ska ställa upp de nu tomma flaskorna i ”rätt” ordning fintar jag mig själv och råkar ställa dem i den ordning de finns i glasen. Gästen A lyckas emellertid behålla koncentrationen i villervallan och och tar glaset med ”ripasso”, d.v.s. rioja och sniffar, tittar sen först förvånat på flaskorna, sedan trött på mig. Sedan stiger småbarnskaoset till ett aldrig tidigare skådat crescendo. Till råga på allt upptäcker de äldre barnen att det står tre olika vinglas framför varje vuxen, och kräver med barns envishet därför lika många sorters läsk, saft eller annat onyttigt.



Skaru sippa vin ska jag ha läsk, gubbe!

Till sist lägger sig lugnet runt matbordet och helt klart tog riojan hem spelet med maten, men det var väl knappast annat att vänta. Fylligt, moget och tillgängligt med en del fatkrydda och med en avrundad örtighet kvalar det lätt in som kvällens easy drinking, även för en med halsont. Det försvarar en fortsatt position som basrioja hemmavid. Såväl sydfransosen som norditalienaren bjöd på en mer påträngande syra och ton av röda bär för att riktigt passa med matens mer mjuka och avrundade smaker. Sydfransosen, medelfyllig och med sina rätt snälla tanniner och lätt peppriga kryddighet passade dock betydligt bättre än ripasson, ansåg sällskapet.

Men allt utspelades egentligen på riojans hemmaplan, för inte äter man väl speciellt mycket lamm i Italien? En returmatch på en mer ripassobejakande plan som t.ex. en köttfärssås en vardagkväll måste snart utkämpas, vilket tre nypåfyllda Emergency Bottles utlovar kommer ske. Och det får bli snart, för några lagringsviner är det inte fråga om.

Köttfärssås, kom an bara!

/ MG

Epilog: På måndagkvällen var alla sinnen i fullt bruk igen, och alla tre Emergency Bottles - minus ett provglas per flaska - har nu bytt klassifikation och ligger i frysen som såsviner.