USA kategoriseras som en del av ”den nya världen” när det gäller vinmakande. Och visst har produktionen av kvalitetsviner på andra sidan Atlanten betydlig yngre anor än i gamla Europa. Men historien går tillbaka mer än 200 år. Ja, den startade strax före utbrottet av amerikanska frihetskriget 1775 som småningom ledde fram till den amerikanska självständighetsförklaringen och bildandet av USA.
Kopplingarna mellan å ena sidan USA:s självständighet och tillblivelse som nation och å andra sidan USA som vinland är betydligt intimare än att de inträffade vid samma tidpunkt. Det är i mångt och mycket samma upphovsman som ligger bakom det hela. En av de ledande personerna i den amerikanska revolutionen var Thomas Jefferson, författare av den amerikanska självständighetsförklaringen tillika USA:s tredje president. Samme Jefferson anses också vara Amerikas första vinkonnässör och den som aktivt lade grunden till USA som vinproducerande nation av rang. Den amerikanska frigörelsen från den brittiska kolonialmakten inkluderade en frigörelse från kolonialmaktens fäbless för portvin och madeira. I båda fallen spelade Frankrike en inte obetydlig roll.
 |
| USA:s vinfader |
Sin smak för europeiska kvalitetsviner av företrädesvis franskt ursprung fick Jefferson när han under 1760-talet studera juridik och bodde hos den inflytelserika juristen och statsmannen George Wythe. När han efter avslutade studier flyttade tillbaka till sitt föräldrahem och därefter började bygga sin egen gård Monticello, strax utanför byn Charlottesville i staten Virginia på den amerikanska östkusten, började han bygga upp en egen vinkällare. I början av 1770-talet startade Jefferson tillsammans med nämnde Wythe, George Washington och en handfull likasinnade investerare ett företag med namnet Virginia Wine Company. Ambitionen var att producera amerikanska kvalitetsviner. ”Lika bra som i Europa, inte exakt likadana, men tveklöst lika bra”. De slog sig ihop med en italiensk vinmakare från Florens, Philip Mattei, som fick i uppgift att etablera en vingård vid Jeffersons gård Monticello. De första plantorna av den klassiska europeiska Vitis vinifera sattes 1774, men något Monticello-vin hann de aldrig tillverka. Plantorna förstördes av en kall vinter, följt av problem med mjöldagg och vinlus. De sista plantorna förstördes under frihetskriget.
 |
| Monticello, Charlottesville, VA |
När Jefferson under andra hälften av 1780-talet bodde och verkade i Frankrike, först som handelskommissionär därefter som amerikansk ambassadör, fick han möjlighet att fördjupa sina kunskaper om europeiskt vin. Han genomförde två längre studieresor. Den första till Bordeaux, Bourgogne, Languedoc och Provence, med avslutning i Piemonte. Den andra till Champagne, Rhen och Mosel. Under dessa resor skaffade han sig en omfattande kunskap om vinproduktion, samt skapade ett värdefullt nätverk med europeiska vinproducenter. Han skickade även hem vinplantor utöver andra artefakter av europeisk kultur.
Väl hemma i staterna drog Jefferson igång en egen verksamhet som vinimportör. Åren i Europa hade gjort honom skeptisk till vinhandlarna. Genom att ha direktkontakt med vinproducenterna slapp han bli pålurad tveksamma viner, och han köpte oftast vin som buteljerats på respektive vingård för att vara säker på att få just det vin han ville ha. Han blev personligen ansvarig för att bygga upp president George Washingtons vinkällare, en sysselsättning han fortsatte med när han själv var president. Under sina åtta år som USA:s tredje president ska han enligt utsagorna ha spenderat mer än $16 500 på vin för representation (vilket är en ansenlig summa även med dagens penningvärde).
Försöken att odla och producera vin på Monticello återupptogs mot slutet av Jeffersons tid som president. Ambitionen var att uteslutande odla högkvalitativa men känsliga vinifera-plantor. På Monticello fanns två terrasserade vinlundar, den norra och den södra, om totalt 0,3 ha. År 1807 satte Jefferson totalt 287 vinplantor av sammanlagt 24 olika europeiska viniferadruvor på Monticello, de flesta av dem aldrig tidigare odlade i USA. Verkar mer som en botanikers och experimentlysten odlares än en vinproducents vinodling. Hursomhelst, pga. av svåra odlingsförhållanden och avsaknaden av välfungerande botemedel mot vinlus, röta och mjöldagg fick planteringen göras om varje år. Av denna anledning odlades även olika arter av mer tåliga nyavärlden-plantor av släktena Vitis labrusca och Vitis rotundifolia, men dessa gav inga bra viner. Något högkvalitativt Monticellovin producerades till Jeffersons stora förtret aldrig under hans levnadsår.
 |
| Vinterrass vid Monticello |
Monticello AVA
Det skulle dröja 214 år från Jeffersons första försök innan någon lyckades. Tack vare idoga insatser från Thomas Jefferson-stiftelsen, och kunnigt arbete av ännu en italienare, nu vid namn Gabriele Rausse, återplanterades Jeffersons norra vinlund år 1985 med de europeiska druvor som Jefferson planterade 1807. Tre år senare producerades 300 flaskor av ett blandat vitt vin. Fråga mig inte hur det smakade. 1993 planterades även den södra vinlunden, men bara med sangiovesedruvor, och ett flertal årgångsviner har producerats. Med tanke på den ringa omfattningen av vinlundarna är det ingen storskalig produktion, men det går att köpa vin från ”Jeffersons” Monticello i museishopen.
Ungefär i samma veva utsågs kommunerna i nejden kring Monticello till en formell ”appellation” – en AVA (Approved Viticultural Area), som är USA:s system för kontrollerad ursprungsbeteckning. Monticello AVA omfattar ungefär 500 ha vinodlingar, vilket motsvarar en tredjedel av all vinodlad yta i delstaten Virginia, den femte största vinproducerande delstaten i USA. Monticello är ett av fem AVA:n i Virginia, men det finns krafter som verkar för att få t.ex. Middleburg, som ligger lite längre norrut och närmare Washington, klassificerad som AVA (mer om Middleburgviner en annan gång). Monticello är också störst och mest känt på andra sätt. Inte minst genom ett omfattande nätverk av såväl stora som små vinproducenter i Monticello – The Monticello Wine Trail. Nätverket är ett sätt att sätta Monticello på såväl vinkartan som turistkartan. Och de lyckas nog. Virginias vinindustri med den tillhörande besöksnäringen omsatte närmare 600 miljoner USD under 2009.
Till skillnad från de kontrollerade ursprungsbeteckningarna i många andra länder omfattar AVA-systemet inga krav på druvsorter, mognadsgrader eller andra kvalitetsaspekter. Det är kort och gott en ursprungsgaranti för att minst 85 procent av druvorna i ett vin kommer från området ifråga. Detta gör att det inte enkelt går att identifiera ett Monticellovin, eller något annat vin från Virginia för den delen. Det produceras en rad endruveviner, men också ett flertal blandningar. Detta märks inte minst i den årliga tävling, Monticello Cup, som arrangeras av Monticello Wine Trail och The Jeffersonian Grape Growing Society. En gemensam nämnare kan dock hittas i Bordeauxdruvor, men det odlas även Nebbiolo, Sangiovese, Riesling och Gewürztraminer. Mig veterligen odlas dock ingen Pinot Noir.
Virginias ”egen” druva
Det finns dock en druva som möjligen skulle kunna framhävas som Virginiadruvan à la mode – nämligen Petit Verdot. Detta är rätt överraskande eftersom druvan är förhållandevis svårodlad, mognar sent och ger låg avkastning. I sitt ursprungsdistrikt, Bordeaux eller mer specifikt Médoc, används den endast som en blanddruva i små mängder (oftast en bra bit under 10 procent). Fransmännen ser den som en krydda snarare än sås – om ni förstår liknelsen. De senaste fem åren har druvans popularitet i Virginia fullkomligt exploderat. Under 1990-talet och början av 2000-talet gjordes små testodlingar på olika ställen av Tony Wolf, professor i trädgårdsodling på Virginia Tech. Han kom fram till att PV-stockarna gick bra att odla i hela delstaten och var mer lättodlade än i Bordeaux. Dessutom ger druvorna färg, kraft, kryddighet och struktur åt vinerna. Från att 2006 ha odlats på någon enstaka hektar växte omfattningen till över 60 hektar år 2008. På Jefferson Vineyards (som ligger granne med Jeffersons gård Monticello, faktiskt på samma plats som Jeffersons första vinmakare Philip Mattei hade sina egna odlingar) producerade man år 2008 ungefär 60 lådor PV varietal. Förra året producerades 600 lådor, och de har en efterfrågan på det dubbla.
 |
| Petit verdot |
Druvan används dels som blanddruva i Bordeauxliknande viner (ofta kallade Meritage), men det görs också en del högklassiga endruveviner (s.k. varietals) av PV i Virginia (ibland med liten inblandning av Cabernet Franc eller Cabernet Sauvignon). Många vinmakare i Virginia ser PV som möjligheten att på riktigt sätta Virginia på vinkartan som region för kvalitetsviner. Anledningen är att de tanninrika och inte särskilt fruktiga PV-vinerna kräver en del av sin konsument, och det är genom att nå ut till de seriösa vinkonsumenterna som man vill skapa ett rykte och varumärke som står för kvalitet framför kvantitet.
Pollak Vineyards
En av de mest framgångsrika vinproducenterna i Monticello och Virginia är Pollak Vineyards. Deras PV-varietal av årgång 2008 utsågs till 2010 års bästa vin från Virginia då det stod som slutsegrare i Monticello Cup. Det har även prisats internationellt, bl.a. med silver vid 2010 års Indy International.
Verksamheten på Pollak Vineyards satte igång för mindre än 10 år sedan då Margo och David Pollak 2003 köpte en gård i Greenwood strax utanför Charlottesville och började plantera vinifera-stockar med siktet inställt på att producera världsklassviner. Höga ambitioner kan tyckas. David är dock inte ny i gemet. Han ägde vingårdar och producerade vin i kaliforniska Russian River Valley (Sonoma) och Carneros (Napa Valley) redan under 1970-talet. Efter att ha sysslat med annat under en längre period ville David återuppta sitt vinmakarintresse och sökte efter något som liknade pionjärandan och experimentlustan i 70-talets Kalifornien. Han fann det i Virginia.
Pollak Vineyards omfattar idag ungefär 50 ha, av vilka en fjärdedel har planterats med över 16 000 vinstockar av europeisk vinifera på fem fält: Originalkvarteret, Viognier-fältet, The Mountain vineyard, Pinot Gris-kvarteret samt Smuggler vineyard. Vingården ligger i skuggan av Blue Ridge Mountain som ger upphov till svala vindar som hjälper till att skydda mot det varma och fuktiga klimatet i Virginia och därmed minskar risken för röta. Bergsvindarna bidrar också till att sänka nattemperaturen så att druvornas syra- och sockerhalter balanseras under mognadsfasen. De druvor som odlas är nämnda Pinot Gris och Viognier, samt Chardonnay, Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Petit Verdot, samt Petit Manseng, en druvsort från Pyrenéerna. Druvorna sköts och skördas helt och hållet för hand. Vintillverkningen sker under ledning av Jake Busching, en vinveteran i Virginia, i små eller mycket små satser för att kontrollera kvalitén och utnyttja de olika karaktäristiska dragen från olika druvor, deras naturliga jäst och inte minst terroiren. Den årliga produktionen ligger nu på ca. 5 000 lådor, allt odlat på den egna gården.
Vid mitt besök i Washington D.C. och Virginia förra sommaren fick jag inte tag på någon flaska av 2008 Pollak Vineyards Petit Verdot. Däremot fick jag, på inrådan av butiksinnehavaren på Potomac Wines & Spirits på M Street i Georgetown, med mig den tidigare årgången 2007. Kostnad: $29,99 per flaska. Såväl 2007:an som 2008:an är baserade på 100 procent PV som odlats i Orginalkvarteret och Mountain vineyard fram till skörd i slutet av september. Vinerna lagrades 14 månader på franska ekfat innan buteljering, som räckte till 275 lådor respektive år.
Vad har jag då att säga om 2007 Pollak Vineyards Petit Verdot? Jo, i glaset häller jag upp en djupt mörklilafärgad dryck. Doften är aningen knuten, men jag identifierar björnbär och lila plommon samt cigarr, läder och jordtoner. Om doften var lite knuten är smaken raka motsatsen. I munnen chocköppnar vinet med tydliga men ändå mjuka tanniner, mycket mjukare än man förväntar sig av PV. Vinet är enormt fylligt, nästan köttigt tuggigt men runt i smaken, och jag hittar en ganska bred smakpalett av viol, paprika, blyertspenna, rök, läder, en del vitpeppar och grus. Avslutningen är välstrukturerat lång och smaken av mogna björnbär och plommon dröjer sig kvar en lång stund.
Vinet går utmärkt att dricka nu, men det skulle kunna lagras ytterligare 3-4 år. På det hela taget en mycket positiv bekantskap, och väldigt mycket vin för pengarna (även om det kostar en del att flyga till Washington D.C.). Såväl Petit Verdot som Virginia är något man bör hålla utkik efter framöver. Nästa besök i Washington D.C. får allt kombineras med en tur till Monticello och besök på några vingårdar inom Monticello Wine Trail. Avslutningsvis måste jag även uttrycka min förundran till att man bara bjöd på kaliforniska viner på den mottagning som den amerikanske ministern och hans departement bjöd på, när det finns bra viner att få tag på nästgårds. Har man slarvat bort arvet efter sin grundare?
/ FM
