Utslagningstävling

Inspirerad av helgens finalpass i olika världsmästerskap för inomhus- såväl som utomhussporter, lades sökandet efter helgens Easy Drinking upp som en utslagningstävling. Det begränsade deltagandet gjorde att vi gick på semifinalerna direkt.

Första matchen, ett merlotmättat Bordeauxderby i övre mellanprisklass (159 kr respektive 20 €). I vita tröjor: 2006 Les Hauts de Granget från Saint-Emilion Grand Cru. I gula tröjor: 2007 Les Pélerins de Lafon-Rochet från Château Lafon-Rochet i Saint-Estèphe. Den förstnämnda finns i SB:s ordinarie sortiment, medan den andra införskaffats på utlandsresa. Under uppställningen och överlämnandet av lagvimplarna försöker de gulklädda skrämmas. Varför vet jag dock inte. Ur flaskan kommer en nästan lilasvart brygd, så gott som helt ogenomsiktlig. Så blåser domaren i pipan. De vitklädda anfaller direkt efter avspark/tekning med mörk bärfruktig doft ackompanjerad av kaffe och tobak. De gulklädda småbröderna från Lafon-Rochet hänger inte med. De pustar och flämtar men det doftar inte mycket. En aning plommon kanske. I munnen fortsätter de vita att övertyga, med plommon, örter, blyerts, kaffe, tobak och ett drag av svarta vinbär. Tanninerna sitter där de ska. De gula gör självmål. Det smakar järn, sten och bläck och inte mycket mer. Jo förresten, tanniner och syra. Producenten säger att detta är ett mer easy going vin än storebror. Skämtar de?! Jag undrar om det inte är någon som hällt 2007 Château la Tour de By i flaskan. Den första finalisten är klar.

I den andra matchen ställs två norditalienare mot varandra. Nu i lite lägre prisklass (runt hundringen per helflaska). I vita tröjor med svarta ränder: 2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo. I ljusgula tröjor: 2008 Musella Valpolicella Superiore. Båda finns i SB:s ordinarie sortiment. I sina sportdrickaflaskor har de svartvita en klar mörkröd dryck. De ljusgula drakarnas sportdryck är lite mer blåröd. Domaren blåser igång matchen, och båda lagen är jämna – mycket spel på mittfältet. Båda två erbjuder lite kryddiga, fatiga dofter med tydliga toner av körsbär och mandel. Men precis som att drakarnas tröjfärg är lite blekt, är doften också lite blek. Åtminstone i jämförelse. I munnen blir skillnaden tydligare. Båda vinerna smakar körsbär och har fatkaraktär. Men Muselladraken, med sin blandning av corvina, corvinone, rondinella och barbera, är yngre och mer syradriven – och väldigt kort. Pio’s Langhe är stramare och mer utvecklad i smaken. Här känns inte bara körsbär, utan även toner av mörka blommor och lakrits. För stramt och kärvt tycker V, och jag är beredd att hålla med. 2007:an håller inte samma klass som tidigare årgångar. Men de svartvita utses ändå till segrare efter att ha briljerat tillsammans med ost, valnötter och fikonmarmelad efter middagen.

Så dags för final. Vad säga? Italien gick inte till final i handbolls-VM. Det gjorde däremot Frankrike – och vann. även här vann Frankrike. ”Budgetbordeauxen” med blandning av merlot, cabernet franc och cabernet sauvignon vann med sin balanserade och eleganta men ändå enkla och raka stil överlägset mot den kärva ”budgetnebbiolon”.
 

Jokern i leken

Helgens mesta Easy Drinking gick dock till en tysk uppstickare, som inte ens deltog i matchen. 2008 Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese från Winzerverein Deidesheim i Pfalz fick agera aptitretare och gjorde det med den äran. Lip-smacking good skrev Finare Vinare efter blindprovning av 2005:an för inte länge sedan. Jag känner inte igen mig helt i beskrivningen då jag saknar oljigheten, men 2008:an är även den utsökt balanserad mellan syra och sötma. Och visst känner man smaken av mjukstekta äpplen och päron indränkta i ljus honung.

Sist men inte minst, som inlägg i debatten om ett vins mervärde, så drar jag slutsatsen att det billigaste vinet var det bästa, och det dyraste vinet det sämsta.

 / FM

Butler, Butler, ständigt denne Butler...

Carl Butler inspirerar åter till nya bruna bjudningar.
Senast handlade det om champinjonindränkt oxfilé/toast. Denna gång en lika brun långpanna i form av Butlers lammlåda.

Endast åtta steg krävs för att fullända denna sjuttiotalsrätt. Gott såklart, vem kunde vänta sig något annat?

Den näst sista flaskan av Viniks Ekovinlåda Vinter får sätta korken till tillsammans med en annan ekologisk frifräsare från Cobières. Prestigelös battle förvisso - men en vinnare ska utses.

2008 Chateau Pech-Latt från Corbières är först ut. Färgen är mörk, riktigt mörk. Genomskinlig, så där kusligt totalfiltrerad. Ungefär som tungt vatten, genomskinligheten påminner om kärnkraftverkskylvatten. Så klart är det. Första sniffen är allt annat än bra. Pelargon? Läge att vaska? Nä, den får vila några timmar och till slut blir släpper blomdoften och blir istället lite lingonsyrlig med mörk röd frukt. Smaken är smal och har en (för) tydlig syra. Den smakar saft av svarta vinbär. Sydfranska örter och pyttelite lakrits finns där. Lättdrucket är det.

2008 Mas des Chimères från Coteaux du Languedoc från Ekovinlådan Vinter tar över totalt. Briljerar. Ett körsbärsfärgat, grumligt vin med vattnig kant och medeldjup färg sätter Pech-Latt på plats. En doft av hallon, mandel, björnbär, vulk och gummi med skönt saftig smak tillsammans med lätta, ivriga, oförargerliga tanniner indikerar att detta är kvällens easy drinking. Vinet har en lättsam syra, men är samtidigt ganska fyllig med lång eftersmak.

Vinerna har ungefär samma sammansättning med Syrah, Grenache, Mourvèdre och Carignan. Ändå är de så olika. Pech-Latt är lätt och saftig, Mas des Chimères är fyllig och komplex. Tvivelsutan är den senare den bättre.

Och Butler - han regerar!

/ TF

Garnacha going at next level

Spansk garnacha och garnacha-tempranilloblandningar är väl inte precis något jag hoppat högt för under årens lopp. I varje fall inte i de nu namnglömda billigare varianter man intagit i ungdomligt oskuldsfull aningslöshet. Men Easy Drinker-TF har ju nyligen undersökt hoppfaktorn i bl.a. en pava billigaste garnachapang och funnit en del potential i den. Och en garnachablandning från Priorat har ju tidigare visat en helt annan karaktär än det flabbiga garnachabladder jag bekantat mig med tidigare.

Så det är med tillförsikt kvällens lammstek kompletteras med en 2008 Serras del Priorat. Med 65% garnacha, 20% mazuelo och 15% cabernet sauvignon kan man kanske också vänta sig lite rock’n’roll i glaset. Efter gårdagskvällens vinelände p.g.a. allt för stor nyfikenhet på allt för unga sydvästfranska flaskor behövs det verkligen. Och rakt alkotung, ärligt rödsaftig vinrockenroll bjuder Serras också på. Inga dunkelt mörkmulliga, jordiga hemligheter eller syrasirliga framtidsgåtor här inte, utan allt hälls i glaset i ett tajt, väl sammansatt och välkryddat paket och man tänker: ja, detta är nu, detta är ju klart next-level jämfört med tidigare.

Det är som att tidigare ha sprungit med korkskruven längs en arkadspelskorridor utan slut och boom-bang-blastat drivor med billig, vaniljmjukkletig rioja och spansk garnacha till höger och vänster så korkarna bara flyger. Kickat flaskor så glassplittret bara skvätter i glasåtervinningen. På slutet en intressant, på gläntstående dörr att rycka upp – Yeeaaah! En oändlig sal fylld med Campos de Luz Garnacha-flaskor! Enligt rapport kan de ge Big Bang med enbart svagt motstånd. Här kan man ju lätt bomba med plånboken och blasta mängder med flaskor med liten ansträngning! Men så tänker man shit, här kan man inte stanna och bli fast i en smet med garnachagore, utan slänger igen dörren och skyndar vidare i korridoren, allt till ett soundtrack av eeeeh, Macarena…



Hmm, kan det vara riesling...Blue Nun, kanske? Beware of the monster!

Så kommer man fram till en sista port. Framför mig: en glasvägg. Bakom mig: en blomaffär, skumt. Så kliver man in genom portalen i glasväggen och det blixtrar till och allt byter färg och man befinner sig i ett stort, tyst rum fyllt med hyllor med dödsvarma flaskor i likblekt, surrande lysrörsljus. Och från en sidogång till höger kommer en ensam flaska Serras moonwalkande baklänges in på gången framför en, vänder sig mot en och säger: "Welcome to World 2". Och man gör som man brukar: blasting away bara (den rörde sig ju). Hugger korkskruven i flaskan så korken bara flyger och man kickar omkull flaskan bara, och allt bara exploderar i ett rödvinsflammande moln av hedonistiska dofter och ut ur flaskan flyter en härligt mörkröd, ofiltrerad vätska och ett helt annat, rödvinsrockenrolldoftande soundtrack.

 

Redan vid karafferingen på seneftermiddagen andades vinet läckert kurvig rödfruktig njutning här och nu - there is no tomorrow - och vid lammsteksmiddagen tyckte sexåringen att vinet doftade som farmors godaste rödvinbärssaft (den av fullmogna bär) blandat med lakrits. De första sipparna gav också, lite förvånande, en mjuk och rund rödbärssaftig dryck, men maten (ungsrostad lammstek, dito vilökspotatis och sparris, caesardressing) kickade snabbt och med precision vinet dit det skulle med lite mer fräs i dropparna.

Under resten av måltiden bjöds ett välbalanserat vin med alkohol och läskande syror läckert integrerade, och med en slank men ändå kurvig kropp som hänger sig åt eldiga och kryddiga krumbukter runt tungan. Milda men ändå påtagliga och faktiskt salivstimulerande tanniner som ligger som en mjuk matta under det hela och som det är gosigt att gå barfota på. F’låt, som det är gosigt att gnugga tungan mot menar jag. Sen hänger det kvar länge och vill inte släppa taget och man vill bara ha mer, mer, mer… Den halvflaska som enligt småbarnsföräldrarutinen fylldes vid karafferingen fick snabbt plockas fram igen, och jag tänkte att detta är gott, detta är min grej, detta är kompensationen för igår, detta är som godaste syrah med allt ett steg till, detta är snabb, rak, ärlig, kroppssprattlande, knytnävs- och muskelspännande, reptilhjärnestimulerande rock för en småbarnspappa en lördagskväll, detta är njutning…

Jag vet att det finns fellow Easy Drinkers därute som sitter på flaskor med Serras och som inte är lika förtjusta – let´s make a deal!

/ MG

En hedning att gräva ner igen

2007 Château Bouscassé Vielles Vignes med 95% tannat och 5% cabernet franc är vinet för fredagkvällens vuxenmys framför brasan. Bouscassé, låter inte det som en gammal hövding från keltiskt heden tid? En släkting till Boudicca kanske? Och trots – eller kanske tack vare – sin ungdom är detta vin som en torr gammal kelt-mumie från en tom och fyndlös ekkista. Inte mycket att plundra här inte. Det här vinet var väl just inget speciellt, säger frun och förser sig med lite mer sauternes och saffranspannkaka istället. Jahaja, tänker jag när jag tankar över halva flaskan i en småflaska. Fall på eget grepp, nyfikenheten på det här vinet slår tillbaka, Jag skulle dragit fram ett säkert kort istället.

I färgen är vinet mörkt, mörkt rött med mörklila nyanser som dock gömmer sig väl i det ogenomskinliga och lite skitiga vinet. En inledningsvis väldigt fruktig, dov doft med en del tobak, svarta vinbär och säkerligen en del annat som min lätt förkylda näsa inte uppfattar. Efter ett par timmars luft domineras doften helt av fatvanilj och eklakrits. I smaken ganska intetsägande – snål med den mörka frukten, en svävande syra som inte helt sitter ihop med övriga komponenter, extremt torr och ett abrupt avslut med medelgrovt sandiga, mycket torra tanniner som sätter stopp för alla försök att känna nån annan eftersmak.

Den här madiranske lokalhövdingen, kommen från gamla kätterska områden i Sydfrankrike och med en etikett fulsnygg som vore den designad av Den Onde själv, är en riktig snåljåp och förtjänar att grävas ner igen tills han kommer på bättre tankar och ekkistan har ruttnat lite. Men till hans fördel ska sägas att han fick stå för hela showen helt ensam - all ost var redan uppäten. Nästa gång jag gräver upp den här hedningen får jag allt bjuda honom på lite mat så kanske han släpper till lite mer.

/ MG

Ovan molnen skiner solen

Gary Vaynerchuk har givit en uppgift till oss alla. Vilket är det bästa vinet (eller drycken) du druckit i ett flygplan? Ingen enkel fråga att svara på. Jag minns nämligen inte alla viner jag druckit ovan molnen under min närmare 15-åriga karriär som något sånär regelbunden flygresenär. Men jag tror att den tokajer (som jag dessvärre glömt namnet på) som serverades till desserten på flyget till Washington D.C. förra sommaren ligger bra till. Men det duger ju inte som svar.

Därför påbörjades ett systematiskt undersökande arbete förra veckan. Sökandet efter det bästa flygplansvinet bör dessutom kompletterades med ett mer allmängiltigt sökande efter flygplansvinernas innersta väsen. Det bästa kan ju vara dåligt. Således: Vad är det för viner som serveras ovan molnen? Serveras det några bra viner, eller är flygplansvinerna som hissmusik? som Easy Drinker MG frågade. Inget man direkt minns, men tillräckligt mycket hissåkande och så står man där och diggar...

Detta antyder någon slags utmattningseffekt. Efter förra veckans lyckosamt varierade provning av röda flygplansviner ägnades denna vecka åt vitviner. Och visst blev det fråga om utmattning.

Förmiddagsflyget till Köpenhamn gick för tidigt för att jag skulle våga beställa in vin. Det fick bli ett frukostpaket istället. Men på flyget vidare till Bryssel serverades en lunch bestående av senapskryddad potatissallad och tjocka skivor rostbiff, och till det 2009 Villa Anitan Verdejo från spanska DO Rueda.

En sniffe-sniff i plastglaset bjuder på en aromatisk doft av jasminblomma, krusbär och örter. De vita blommorna och krusbären fyller smaken i munnen, som även bjuder på ljus grapefrukt (som den smakade i barndomen, med lite vresig beska) och en tydlig syrlighet från lime. Eftersmaken är lång, örtig och lite mineralsältig. Inte det mest upphetsande vinet jag druckit, men definitivt karaktärsfullt och bättre än väntat. Solskenet ovan molnet gör sitt till för att förhöja stämningen.

Inför återresan till Stockholm har jag mattats ut av en alltför lång väntan på flygplatsen. Mitt ordinarie flyg var inställt och jag bokades in på det senare kvällsflyget - tre timmar senare. Där omintetgjordes möjligheterna till en mer varierad vitvinsflight. När turen var kommen till mig att välja dryck fanns det bara nämnda Villa Anitan kvar. På’n igen!

Denna gång, i ett överfullt flygplan och utan lunchtidens solsken ovan molnen, var intrycket av vinet lite sämre än på nerresan. Beskan var inte lika framträdande. Men det var å andra sidan inte heller blommigheten.

Min samlade bedömning av flygplansvinerna hittills – eller rättare sagt de viner som SAS erbjuder på sina Europaflygningar – är att de är bättre än man skulle kunnat vänta sig. Gary Vaynerchuk antydde att den 2006 Vendange Cabernet Sauvignon, som han provade på en Southwest-flygning, kostade runt 4 USD för en helflaska. De viner SAS erbjuder ligger snarare i prisklassen 70-90 kr per helflaska, dvs. mer än dubbelt så mycket. Med tanke på att vinkvalitén stiger snabbt med priset i dessa prisnivåer står det klart att förutsättningarna att få ett hyfsat vin är rätt bra på SAS, inte minst om man jämför med Southwest. Minns att jag läst någon gång i SAS flygtidning om deras samarbete med en sommelier. Att erbjuda bra mat (nåja) och dryck (till de som betalar för det) är ett sätt att ta hand om sina kunder. Erfarenheterna från förra sommaren talar även för att man får bättre vin i affärsklass än i ekonomiklass.

Vinprovningarna ovan molnen fortsätter.

/ FM

Från Toast de Paris till Biff Butler

Butare, Rwanda 1 oktober 2007.

På väg till Nyungwe National Park från Kigali stannar vi i universitetsstaden Butare för ett lunchbreak.

Butare är som de flesta andra städer (eller snarare byar) i Rwanda, allt annat än det vi är vana vid från Europa. Lite vilda västern med salooner längs en huvudgata skulle man kunna likna dem vid. I änden av gatan finns ett torg där tusentals invånare kränger varor eller väntar på nästa buss till huvudstaden. Vi glider i sakta mak genom staden i våra värdars vita Nissan Patrol, vilken trots sin storlek inte väcker någon särskild uppmärksamhet. Något ställe att äta på hittar vi inte förrän vi kommer till Hotel Faucon.

Tillräckligt ok för en snabb lunch tänker vi och sätter oss hungriga på deras uteservering. Vi beställer var sin Coke och Toast de Paris, vad nu det kan vara. Efter en lite för lång stund kommer servitören till slut med tallrikar fyllda med orostat bröd dränkta med pulversås (?) av burkchampinjoner och ketchup. Doften är knappt hanterbar och konsistensen är fruktansvärd. Smaken är vidrig. Med tanke på att Rwanda saknar McDs och liknande sätter vi i oss tillräckligt tills vi börjar må illa. Därefter drar vi snabbt vidare mot Cyangugu på gränsen mot Democratic Republic of Congo.

Stockholm, Sverige 22 januari 2011.

Dryga tre år senare har vi våra värdar på middag. Som en pendang till Faucons Toast de Paris hittar vi i Carl Butlers monokulörta (brun) kokbok Biff Butler.

Såsen är här något mer brun och toasten är utbytt mot kött. Vi slår på stort och ersätter biffen med oxfilé för att få maximal kontrast – trots den uppenbara visuella likheten. Doft, konsistens och smak är lyckligtvis klart bättre denna gång.

Till maten får 2008 Domaine Singla Passe Temps från Ekovinlådan Vinter battla mot en rekommendation från importören Nik själv, 2008 Domaine Lecroix-Vanel Fine Amor. Den senare är ljus och genomsiktlig med lite fällning och har dofter av bläck, jord, lakrits och blåbär. Riktigt god varm smak som är relativt alkoholstark med bra spets om än med lite för tunn kropp. Men den står inte upp mot Singlas representant. Passe Temps är har en fylligt röd, något grumlig kulör. Doften osar mörk körsbärsfrukt, stall, jord, åker, ja helt enkelt bondgård. Bra syra och mjuka sköna tanniner med ett tryck i eftersmaken. Riktiga kärnsmaker. Finns det inte lite tång också? Sa jag jord och grus? En slags ökenkänsla infinner sig från sandigheten och värmen. Den är både grövre och bättre än Fine Amor. Ungefär som att jämföra en bonde med en ballerina.

Ekovinlådan fick släppa till ytterligare två intressanta viner. Till förrätten poppades NV Crémant de Limoux Extra Brut. Ett mousserande vin, granne med de röda huvudrättsvinerna, baserat på Chardonnay, Chenin Blanc och Mauzac. Vinet är friskt med massor av spritsiga bubblor. Grapefrukt och gröna äpplen är tydliga doftmarkörer tillsammans med en gnutta sälta (!). Den är lätt men ändå smakrik. Helt klart ett intressant vin om än inte i klass med the real stuff från Champagne.

Till efterrätten serverades låddans söta vin från Coteaux du Layon (Anjou), 2007 Domaine du Pas Saint Martin Les Mille Rocs. 100% Chenin Blanc och det märks. En blöt hund samsas med honung, (över)mogna bruna päron och lite ananas. Smaken är rund och mjuk och kompletteras med lite beska i all sötma. Gott, kort och gott.

Nu väntar vi både på våren och Ekovinlådan Vår!

/ TF

Renjägarna från Rhônedalen

Lördag. Ikväll vankas renstek, och i många rensteksrecept som också innehåller vintips är det oftast pepprig syrah eller annat kryddigt vin - företrädelsevis från Rhônedalen - som rekommenderas. Blaha, blaha tänker jag som vanligt om vintips i recept, men denna gång väcker vintipsen en fragmenterad tanke – en aning som inte riktigt vill låta sig dras fram som en klar tanke. Äh, strunt samma, ner till källaren där jag istället bereder mig på att dra fram en italienare just for the sake of it.

Men nere i källarkylan kopplar tankefragmenten plötsligt och oväntat samman, och bryter fram som en tydlig och självklar helhet: Renstek! - Rhônedalen! - Kyla! - Istiden! - Solutréen! - Magdalénien! - Mer än 90% ren i det arkeologiska benmaterialet! Ha! Självklart ska det vara kryddigt vin från Rhônedalen till renstek, men inte på grund av något vintips eller för att det säkert passar bra ihop.

Nej, det ska vara för att det är vin från en region där människor under och strax efter den senaste istidens maximum bodde och jagade nästan uteslutande ren för att få sig ett mål mat på grottgolvet. Respekt. Sådant obligerar, och nu ska denna bokstavligt talat långsökta regionala koppling banne mig upprättas på vårt matbord! Undrar just bara om istidsjägarna i sina grottor skulle föredra syrah eller nåt grenachebaserat till sin renstek?

   


- Ska man behöva dricka sånt där surt syrahvin igen? Ska vi inte ta nåt grenachebaserat från kusinerna nerströms idag?

- Knas heller! Deras skitvin kan vi bju på när de kommer hit. Langa fram lite syrah nu. Rått kött, lingon och blod, det är grejer för en karl det! Förresten, kan man få en vargtass innan maten?

  

Vi prövar båda alternativen. Först rekryteras pappa Graillot för att förse oss med två präktiga renjägare som också ger en chans att pröva hur olika årskullar presterar. En Graillot Crozes-Hermitage från 2007 ställs fram tillsammans med en Graillot Crozes-Hermitage från 2008. Det förra hade - likt en istida hetsjakt på en förbipasserande renhjord - en typiskt graillothypat strykande åtgång vid släppet i november 2009. 2008:an tycks inte alls ha orsakat samma omedelbara rusning vid släppet i december 2010, även om det snart också är helt slutsålt trots ett större antal inköpta flaskor än 2007:an.

Från skafferiet hämtas en Emergency Bottle med en kvarvarande halv flaska 2007 Xavier Vacqueyras fram för att förse de båda jägarna med en väpnare. Och så är det förstås dags att se hur detta vin ter sig efter nästan tre veckor som EB. Som den lagjakt det är får alla tre flaskorna plikta en skvätt i såsen. (R)en för alla – alla för (r)en! Precis som för människorna för sisådär 15-22 000 år sedan under solutréen- och magdalénienkulturerna i istidens östra Frankrike. Dessa istida renjägare är också många svenskars genetiska förfäder, och fantastiskt nog sätter sig sedan ungarna och glupar tyst (nåja) och stormunt i sig maten - talar rensteken månne till genetiskt nedärvda smakpreferenser? Hursomhelst ger det en chans att ägna vinerna en mer koncentrerad stund. Färgmässigt är det stor skillnad mellan 2007:an och 2008:an. Den förra är djupröd, lite skitig och mörk som en bandoliär, den senare transparent klarröd med lyster som en bourgogne.



Ingen tvekan om vad som är vad



Doften är som sig bör: rått kött, unknad, järn och lingonsaft, och det är näst intill omöjligt att skilja årgångarna från varandra på doften. I smak visar båda årgångarna samma rödbäriga fruktighet, samma lingonsyrlighet och samma milt kärva tanniner. Det är lika svårt att skilja årgångarna från varandra på smaken. Möjligen att 2007:an har snäppet mer av allt och visar en något, något större kryddighet, medan 2008:an kan upplevas lite lättare - allt av 2007:an fast till 80%.

Väpnaren från Vacqueyras - Xaviers Vackan årgång 2007 - har inte bara stått och smygätit laktrisgodis under sin väntan, utan har även betydligt mer av mörk, dov frukt och kärva, träiga tanniner. Frukten har efter tre veckor i en EB gått tillbaka något och vinet känns inte så balanserat. Lite kärvare, mer robust och kanske mer ett vin för höstjagat, fetare renkött kanske. Det är inte så långt ifrån det intryck vinet gav sist det begav sig, tillsammans med älgfar.




Stenåldersrecept på renstek: först fäller man en ren...

   

Söndag. Rensteken var en bastant rackare på 1,2 kg, vilket innebär att det allt får bli renstek till middag idag med - fast ugnsstekt den här gången. Tankarna går direkt till istidsmänniskorna. Varierade de sina renstekar? Eller var det kolglödsgrillad ren varje dag? I så fall: Respekt. De båda Grailloterna har också de hängt med efter en natt i skafferiet. I doft är det lika svårt att skilja dem åt idag också, men smakmässigt har en lite större skillnad uppstått. 2007:an är något fylligare, kryddigare och mörkare i smaken, medan 2008:an är lite lättare, lite tunnare och mer läskande lingonsur. Men det kräver ett växelsippande med koncentration och snabba (lapp)kast för att hitta skillnaderna.

Från sydrhône blir det dock väpnarbyte och en EB med Xaviers Giggan från Gigondas årgång 2007 kallas in från sin kvarsittning sedan sist. Lakrits och mörk frukt, sandiga tanniner, och trots en lättare, slankare karaktär än hos Vackan känns detta vin också ganska robust och inte lika läskande som Crozes-Hermitagerna. Hustrun tycker till slut att Äh, och gör en Cuvée du Rhône av alltihop när jag senare på kvällen vill diska glasen. Jag provar jag med, och det blev ju riktigt bra. Så är renjakten över för denna gång.

/ MG

Hur mycket hårdrock är 2007 Château La Tour de By?

När gamle syntharen Easy Drinker-TF säger att 2007 Château La Tour de By är tyngre än Ozzy men lättare än Orvar Säfström (jag antar att TF då menar tidiga Entombed där Säfström hade en kort sångarkarriär), måste ju jag som gammal rocker med Black Sabbath- och Ozzy-vinyler i garderoben och Entombed-CD:s i hyllan undersöka detta närmare. Är det hårdrock i det här vinet? Är det en enkel och rak hårdrockrökare med enkelt trumkomp och odistad bas? Eller lite mer gitarrylande åttiotalsheavymetal? Kanske rent av tung, progressiv subgenremetal med nedstämda gitarrer och tokdistad bas och dubbla baskaggar och blastbeats och stämsång och growl och deathgrunts och taktbyten och allt? Eller är det bara trist, tunn, tråkig och fantasilös pudelrock, typ Europe? Eller mjäkig, mediafjäskande melodifestivals-refrängrock som synthar-TF misstagit för hårdrock? Jag köper en halvpava och testar.

Pop’n’pour. På scenen ett mörkrött, icke-transparent vin utan lyster, utan några skiftningar i lila eller någon dragning mot svart. Mörkrött? Det är väl ingen sorgeromantisk symfoni-gothrockare det här? Nej. För lite lyster och för lite ljus på scenen. Men kanske lite mörkare goth metal? Vi får se. Doften öppnar mulligt mörk, dov och djupt nere. Ingen gitarr- och sångfrukt som svävar högt i det blå, men väl tydliga, tunga, mulliga, mörksötfruktiga riff på bas och nedstämda gitarrer. En liten högre, mer sötsyrlig gitarrstämma finns där också. Blod? Det här verkar ändå lite lovande.

Jag håller bort glaset en stund, och tar sedan en stor, djup klunk och håller kvar vinet länge i munnen. En första attack av tunga, distade alkohol- och syradrivna riff, hela tiden med en bakomliggande, lätt svävande beska, men sedan tunnar det snabbt ut och saktar ner rejält. Ingen aggressivitet eller eldighet. Ingen solig livsfrukt. Bara kol, jord, sten, grus, aska och en sällsam beskhet som tar tag och försöker dra mig ner i en kall gravs döda mörker där frukten redan ligger. Klockan klämtar helt klart för det lilla som finns kvar av frukten som är ytterst tunn, blek och i det närmaste död där nere i stenkistan. Det blir en hopplös slitning mellan dödens askgråa beska och viljan att hitta livets fruktiga syrlighet, och vinet tycks beklaga detta med hög stämma och ett tungt, långsamt vaggande. Jag vaggar jag också, med tungan, och råkar riva skynket för hörnet vid tungroten där ett tanninmonsters fula tryne plötsligt skymtar längst inne i smakmörkret. Oväntat kastar det sig fram med tunga kliv och ett kärvt growlande, och biter sig med ett tungt riffande fast i min tunga. Det blir en kamp mellan tanniner och den levande döda fruktens osaliga andes beskhet. Jag räddas till slut av den beska anden som med sina sista krafter lyckas vrida mig ur tanninernas grepp och släpper mig ur gravens mörker. Till sist tonar tanniner och beska snabbt bort utan några kvarvarande efterklanger, bara ett otäckt minne av att ha undkommit ett fruktlöst mörker. Och kärv aska i munnen.

Nu vet jag vad det här är. Detta vin är inte syrafrisk, sång- och gitarrfruktig men tanninlös och lite tunn Ozzy-heavymetal. Inte heller är det enkel, mörkfruktsbastung men alko- och tanninsvag old-schoolheavymetal m/Black Sabbath. Det är lite tyngre än så, men långt ifrån fruktförnekande, tung, sunlightriffdistat alkostark, mörkfruktsbastrumsmullrande och tanningrowlande östkustdödsmetall á la tidiga Entombed. Nej, denna flaska från ett ensamt, isolerat torn bland vinrankorna är snarare en Tomb of Doom Metal där solens ljusa frukt och det ljusa, friska, syresatta livsblodet har offrats till svärtans demoner. Allt för att locka fram det uråldriga underjordiska mörkrets kraftfulla hemligheter bland all jord, torkat blod, sten, grus och kallnad aska - med risk för evig fördömelse till en besk tillvaro mellan liv och död. Och från mörkret ropar nu vinet desperat på mig, plågat av svärtans demoner, för att också jag innan livsfrukten helt är utrunnen ska kämpa, erövra och ropa ut de visdomar underjorden burit på. Jag känner mig kallad. Jag tar ännu en djup sniff och en djup, lång klunk och dras återigen ner i det kalla mörkret. Vad väntar denna gång? Hoppas jag kommer upp igen.



/ MG

En rödgrönblå röra

Varför inte en budgetblindprovning på hemmaplan? Frun får hälla upp tre av de absolut billigaste spanska rödviner som går att få tag på hos SB och markerar dem med varsin färgad klisterplupp. Hur ska detta gå? OK, here it goes:

Röd

Kulören är mörk, men ändå ljusast av de tre. Den har en ganska sluten doft men mörka bär framträder ändå tydligt. Smaken är enkel, den är smal, mjuk och har få tanniner. Positivt är att den är bärig med viss pepprighet. Tyvärr påminner den om sylt och är den minst intressanta av de tre.
Gissning: 2009 Via del Campo Tinto
Facit: 2006 Primicia Crianza

Grön
Det här vinet är något ljusare och klarare i kulören. Grusig och stjälkig är doften som kompletteras med hallon, jordgubbar och bigarråer. Ränder längs glaset indikerar hög alkoholstyrka och det märks när den hamnar i munnen. Smaken är halvfyllig och mjuk med toner av vanilj och en hel del lakrits. En bra syra lyfter vinet. Den är inte så olik en Pinot Noir à la nya världen av skaplig kvalitet.
Gissning: 2009 Campos de Luz Garnacha
Facit: 2009 Campos de Luz Garnacha

Blå
Den mörkaste av dem alla, blåröd kulör. Här har vi vanilj, choklad, mjuk jord (lera?), kola, körsbär som doftreferenser. Även kryddig, grön och stjälkig doft med lite vattniga blåbär.  Mest tanniner av de tre och en tydlig syra har den, men är samtidigt lite väl smal.

Gissning: 2006 Primicia Crianza
Facit: 2009 Via del Campo Tinto

Jaha, Garnachan prickades in men Riojan och Castillan blandades ihop. Borde kanske litat lite mer på kulören än smak- och doftreferenserna. Men, vad sjutton, kul var det och roligt var det att den billigaste av de billiga också var den bästa av de sämsta.

Visst är de olika alla tre, men likheterna överväger och förvirrar. Ingen av dem briljerar men ingen är heller dålig, bara helt enkelt ganska ointressanta.

Intressant, det var istället ett av vinerna som bjöds vid kontorets avslutning av arbetsveckan.

2003 Château Certan de May med bland annat 70% merlot. Merlot – min nye vän? Kan jag börja närma mig svaret på gåtan BDX?

/ TF

2 x lurad

Förra veckan föreslog Easy Drinker TB en fredagslunch med en gemensam gammal vän. Självklart hänger man på. Väl framme på restaurangen informeras vi om att de andra i sällskapet kommit. Hmm, de andra...? Det skulle ju bara vara en annan. Vi närmar oss bordet och där sitter... Easy Drinker TF och Easy Drinker MG. Vad nu då? Lurad! Men vilken glad överraskning.

Väl till bords smakar det gott med en bouef bourgignon. Efter ett tag börjar det smusslas och fram kommer en presentförpackning från SB innehållande en flaska vardera av 2007 Le Cèdre och 2005 Château Lagrezette Cru d'Exception. Två viner från Cot/Cahors baserade på malbec. Till en nybliven trebarnspappa, som visat ett ökat intresse för viner från sydvästra Frankrike! Åhh vilken trevlig lunch. Rapport kommer vad det lider. (Den senare av gåvorna mår enligt jourhavande vingeek på R44 bäst att vila rätt många år.)

Några timmar senare fredagsmiddag. Fläsk med svampsås (svart trumpetsvamp såklart) och mandelpotatis hade beställts. Och så något gott att dricka. Hmm, det får bli pinot noir från nya världen. Dels en gammal favorit från BS, dels en nyhet som höjdes till skyarna av Allt om Mat strax före jul förra året.

2007 Clos Henri Pinot Noir från Marlborough i Nya Zeeland är precis som jag minns den sen sist. Kraftigt bärfruktig av hallon, jordgubb och björnbär. Soja, svamp och multnade löv, samt en distinkt pepprighet. Inte helt olik den flygande häst som TF tog med till ED:s röda blindprovning i oktober 2010 och som han även drack till nyår.

2008 Calera Pinot Noir från Central Coast, Kalifornien, var däremot en besvikelse. Allt om Mat beskrev den som "fint sammansatt, kryddigt och lite floralt med frisk syra, fin bärlik frukt och ett uns ek". Själv fann jag den tunn och alltför syrlig, utan nämnvärd fruktighet. Visst kan man ana lite hallon, men nej tack. Fynd? nej, Inte prisvärt! Nu blev jag lurad för andra gången samma dag.

/ FM

Gambero Rosso

Spegelsalen, Grand Hôtel.

Läge för Easy Drinkers att söka upp nya intressanta viner. Tyvärr var det inte bara MG och jag som gick i samma tankar. En sardin hade häpnat av trängseln, men är man winegeek så får man väl stå ut med sånt här, tänkte vi och gick rakt mot Gaja för en skön start med lite 2006 Gaja Barbaresco och 2004 Gaja Rennina Brunello di Montalcino.

Den sistnämnda fick även avsluta tillställningen och eftersmaken fanns otroligt nog kvar när det var dags för tandborstning och läggdags. Höjdarviner båda två, men det var väl knappast oväntat.

Anteckningsblocken släppte vi snabbt för något utrymme för noteringar fanns knappt. Strax intill Gaja armbågade vi oss fram till Pio Cesare. Deras 2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo upplevdes rätt ointressant i jämförelse med 2004 Pio Cesare Il Bricco Barbaresco, vilken imponerade med både djup och komplexitet. Även 2007 Pio Cesare Fides Barbera d'Alba visade hög kvalitet.

Några mellanlandningar senare hamnade vi hos en trevlig donna från Tolaini. Okänd producent för oss, men vilken positiv överraskning! En klassisk Chianti i 2008 Tolaini Chianti Classico Riserva och två supertoscanare i 2007 Tolaini Valdisanti Toscana och (kvällens höjdare) 2007 Tolaini Picconero Toscana. Den förstnämnde med 100% Sangiovese, den andra med 75% Cabernet Sauvignon, 20% Sangiovese och 5% Cabernet Franc, och slutligen den sista med 65% Merlot, 30% Cabernet Sauvignon och 5% Petit Verdot. Hur kan Merlot vara så bra? Kanske får revidera min uppfattning... 

Problemet är nu att få tag på fler. SB är knappast att lita på och någon importör finns tydligen inte.

Slutligen Cecchi, som tydligen finns representerat i Sverige, och de hade ett riktigt intressant vin från Umbrien nämligen 2005 Tenuta Alzatura Uno di Otto Sagrantino di Montefalco. De galet kraftiga tanninerna från Collepianon var som bortblåsta och istället fanns där hanterbara, ja faktiskt sköna, tanniner i glaset. Och sanslöst gott var det dessutom!

/ TF

Vinflighter till EU

Som jag rapporterat om tidigare så händer det att jobbet tar en utomlands. Ganska ofta till EU:s huvudstad Bryssel. Så även denna vecka. Upp tidigt som attan för att hinna med fakirflyget från ARN. (Hellre en söndagskväll därhemma än på hotell i Bryssel.) Väl framme i Bryssel visade det sig att även en jobbresa kan utgöra en plattform för vinprovning - och således ett uppslag för ett nytt blogginlägg.

Den första flighten (SK 589) bjöd inget vin. Bara frukost. Yoghurt, müsli, apelsinjuice, te, kaffe och varmt bröd med ost och pastrami. Satt bra eftersom fakirflyget inte ger något utrymme för frukost i hemmet. På sin höjd ett glas juice.

Den andra flighten bjöds vid lunchen. Är det högnivåmöte så är det, och då bjuds det på trerätterslunch med vin. Till förrätten - svärdfiskcarpaccio med honungsvinägrette och grapefrukt - bjöds 2006 Château Le Raz Sauvignon Blanc från Bergerac, som ligger i appelationslöst land en bit uppströms floden Dordogne. Samma flod som f.ö. passerar St-Emilion och andra appelationer i östra Bourdeaux. Aningen blommig doft, men dominerad av nässlor, krusbär och omogna äpplen. Rätt återhållsam syra, behaglig smak av krusbär och äpplen. Tydlig och lång mineralisk sälta i eftersmaken. Inget toppvin, men drickbart. Till varmrätten - grillad kyckling med paj på courgetter - bjöds 2006 Domaine de Mont-Auriol Merlot från Languedoc. Mjukt, aningens plommonfruktigt, gräsigt, och rätt meningslöst.

Den tredje flighten (SK 2590) bjöds på flyget hem från Bryssel och Zaventeem. Eftersom det fortfarande tycks vara vintertidtabell och mötena höll på länge fick jag ta omvägen via Kastrup. Segt. Den danska kabinpersonalen hivade dock glatt fram en kall minimiddag bestående av något slags tomatbaserad grönsaksröra och lättrökt skinka. Till det 2010 Tarapacá Varietal Cabernet Sauvignon från Maipo, Chile. Det doftar av svarta vinbär och blyerts men även plommon, kakao och kryddor. Särskilt efter att vinet nått en lite högre temperatur. Som alltid är vin på flyg iskallt. I munnen tydliga smaker av lila och röda frukter. Choklad, vanilj och kanel hittar jag också.

Efter ett kort stopp på Kastrup och en promenad tvärs över korridoren är jag dödstrött men gör mig redo för den fjärde och sista flighten. SK 1428 är också en sorts fakirflight. Kvällens uppsamlingsheat för alla som varit ute och rest i världen och nu tvingas byta sedan det stora nordiska flygbolaget slutat köra direkt till Stockholm till och från de flesta destinationer utanför Europa. Danskarna är inte att leka med i förhandlingar. Hur som helst. Ännu en minimiddag langas fram - nu av svensk kabinpersonal. Denna gång rostbiff och potatissallad - ni vet så'n där kall geggig. I glaset 2009 Mas Joséphine Côte-du-Rhône från Château Courac i västra delen av Côte-du-Rhône. Denna producent är kanske mer känd för vinet Château Courac Laudun, som uppmärksammades på olika vinbloggar för några år sedan (1, 2). Nåja, 2009 Mas Joséphine är gjort på 50 % syrah, 30 % grenache och 20 % cinsault. Det doftar av mörka bär och kryddor, trots kylan. Efter lite munarbete kommer smakerna fram tydligare. Varmfruktigt, mörkbärigt, lite kryddigt och lakrits.

Sammantaget en lång och utdragen dag. Även en utdragen vinprovning, som delvis skedde på 32 000 fots höjd. Summa summarum så bjöds det bättre viner i luften än på land.
/ FM

Value Added Taste

Vad är ett vin värt?

Vid B&B-provningen presenterades vinerna i efterhand eftersom vi hade provat dem blint. I tillägg fick vi veta priset för var och en av dem. Besvikelsen hos dem som hade röstat på det billigaste vinet var tydlig och stor. För inte vill man väl gilla billiga viner? Och varför är priset på flaskan så avgörande för vad man tycker/bör tycka?

Så, vad är då ett vin egentligen värt?
Om man bortser från viner vars syfte är att i framtiden säljas med förväntad vinst och rena försäkringsfrågor så är det ju en ganska så intressant fråga.

Det monetära värdet
Har den oöppnade vinflaskan egentligen något värde?
Ja, när man står i kassan hos SB så känns det verkligen så, men så fort den är betald blir den ju i praktiken "värdelös". Smakerna och dofterna får avgöra dess värde när den väl har öppnats. Hur ska annars ett vin värderas om det testas blint?

Är det mest kostsamma vinet mer värdefullt än det billigare, även om det smakar sämre?
Visst är det kul att veta hur mycket vinet kostar eller kostade. Men oftast är det ändå skönare att slippa veta. För visst är det underligt att smakuppfattningen snabbt revideras upp eller ner beroende på vinets "värde"?
- Aha! En Châteauneuf-du-Pape! Jag tyckte väl ändå att det var ett riktigt gott vin, även om jag hade lite svårt för smaken först.
Eller kanske oftare: - Hoppsan! Periquita? Den brukar jag kunna pricka in, men vinet upplevdes klart bättre när jag provade det.

Affektionsvärdet
Sen har vi ju det där med affektionsvärdet. På den där resan då jag råkade hitta den där flaskan som ingen annan har. Köpt på plats hos demonproducenten av honom personligen. Den som legat i källaren 5-10 år och som jag vid varje tillfälle som ges slänger en extra kärleksfull blick på. Vad har den för värde?
Tänk om den är korkad? Bäst att aldrig öppna.

Värdet av få och flera
Mängden flaskor av en sort påverkar enligt mig valet av vin i större grad än vad de har kostat. En enda stackars flaska fylld med sydafrikansk pinotage får ofta ligga kvar medan den dyrare flaskan med pinot noir får se sin tvillingbror från Côte-de-Nuits för sista gången. Den sista flaska är alltid den mest värdefulla, inte den dyraste.

Värdet av att kunna imponera
Man har ju läst om överrika amerikanska samlare som har källaren full av toppbordeauxer. Utan att någonsin ha smakat eller någonsin kommer att öppna någon av dem. Till vilken glädje? Syftet måste ju vara att övertyga kunder, kolleger och vänner att man är någon att räkna med, att man har god smak och inte minst - att man har (hade?) stålar.

Min slutsats är att det tar emot att betala för dyra viner, men det är kul att bli kompis med dem. Sen är det ju alltid roligt att kunna imponera med den sista av dem på en blindprovning med Easy Drinkers.

Vad är då värdet med detta blogginlägg?
Sannolikt värdelöst...

/ TF