Vad är ett vin värt?
Vid B&B-provningen presenterades vinerna i efterhand eftersom vi hade provat dem blint. I tillägg fick vi veta priset för var och en av dem. Besvikelsen hos dem som hade röstat på det billigaste vinet var tydlig och stor. För inte vill man väl gilla billiga viner? Och varför är priset på flaskan så avgörande för vad man tycker/bör tycka?
Så, vad är då ett vin egentligen värt?
Om man bortser från viner vars syfte är att i framtiden säljas med förväntad vinst och rena försäkringsfrågor så är det ju en ganska så intressant fråga.
Det monetära värdet
Har den oöppnade vinflaskan egentligen något värde?
Ja, när man står i kassan hos SB så känns det verkligen så, men så fort den är betald blir den ju i praktiken "värdelös". Smakerna och dofterna får avgöra dess värde när den väl har öppnats. Hur ska annars ett vin värderas om det testas blint?
Om man bortser från viner vars syfte är att i framtiden säljas med förväntad vinst och rena försäkringsfrågor så är det ju en ganska så intressant fråga.
Det monetära värdet
Har den oöppnade vinflaskan egentligen något värde?
Ja, när man står i kassan hos SB så känns det verkligen så, men så fort den är betald blir den ju i praktiken "värdelös". Smakerna och dofterna får avgöra dess värde när den väl har öppnats. Hur ska annars ett vin värderas om det testas blint?
Är det mest kostsamma vinet mer värdefullt än det billigare, även om det smakar sämre?
Visst är det kul att veta hur mycket vinet kostar eller kostade. Men oftast är det ändå skönare att slippa veta. För visst är det underligt att smakuppfattningen snabbt revideras upp eller ner beroende på vinets "värde"?
- Aha! En Châteauneuf-du-Pape! Jag tyckte väl ändå att det var ett riktigt gott vin, även om jag hade lite svårt för smaken först.
Eller kanske oftare: - Hoppsan! Periquita? Den brukar jag kunna pricka in, men vinet upplevdes klart bättre när jag provade det.
Affektionsvärdet
Sen har vi ju det där med affektionsvärdet. På den där resan då jag råkade hitta den där flaskan som ingen annan har. Köpt på plats hos demonproducenten av honom personligen. Den som legat i källaren 5-10 år och som jag vid varje tillfälle som ges slänger en extra kärleksfull blick på. Vad har den för värde?
Tänk om den är korkad? Bäst att aldrig öppna.
Värdet av få och flera
Mängden flaskor av en sort påverkar enligt mig valet av vin i större grad än vad de har kostat. En enda stackars flaska fylld med sydafrikansk pinotage får ofta ligga kvar medan den dyrare flaskan med pinot noir får se sin tvillingbror från Côte-de-Nuits för sista gången. Den sista flaska är alltid den mest värdefulla, inte den dyraste.
Värdet av att kunna imponera
Man har ju läst om överrika amerikanska samlare som har källaren full av toppbordeauxer. Utan att någonsin ha smakat eller någonsin kommer att öppna någon av dem. Till vilken glädje? Syftet måste ju vara att övertyga kunder, kolleger och vänner att man är någon att räkna med, att man har god smak och inte minst - att man har (hade?) stålar.
Visst är det kul att veta hur mycket vinet kostar eller kostade. Men oftast är det ändå skönare att slippa veta. För visst är det underligt att smakuppfattningen snabbt revideras upp eller ner beroende på vinets "värde"?
- Aha! En Châteauneuf-du-Pape! Jag tyckte väl ändå att det var ett riktigt gott vin, även om jag hade lite svårt för smaken först.
Eller kanske oftare: - Hoppsan! Periquita? Den brukar jag kunna pricka in, men vinet upplevdes klart bättre när jag provade det.
Affektionsvärdet
Sen har vi ju det där med affektionsvärdet. På den där resan då jag råkade hitta den där flaskan som ingen annan har. Köpt på plats hos demonproducenten av honom personligen. Den som legat i källaren 5-10 år och som jag vid varje tillfälle som ges slänger en extra kärleksfull blick på. Vad har den för värde?
Tänk om den är korkad? Bäst att aldrig öppna.
Värdet av få och flera
Mängden flaskor av en sort påverkar enligt mig valet av vin i större grad än vad de har kostat. En enda stackars flaska fylld med sydafrikansk pinotage får ofta ligga kvar medan den dyrare flaskan med pinot noir får se sin tvillingbror från Côte-de-Nuits för sista gången. Den sista flaska är alltid den mest värdefulla, inte den dyraste.
Värdet av att kunna imponera
Man har ju läst om överrika amerikanska samlare som har källaren full av toppbordeauxer. Utan att någonsin ha smakat eller någonsin kommer att öppna någon av dem. Till vilken glädje? Syftet måste ju vara att övertyga kunder, kolleger och vänner att man är någon att räkna med, att man har god smak och inte minst - att man har (hade?) stålar.
Min slutsats är att det tar emot att betala för dyra viner, men det är kul att bli kompis med dem. Sen är det ju alltid roligt att kunna imponera med den sista av dem på en blindprovning med Easy Drinkers.
Vad är då värdet med detta blogginlägg?
Sannolikt värdelöst...
/ TF
Skönjer jag en släng av eftertänksamhet, eller kanske ångest inför stundande provning av en dyrgrip. Det är ju onekligen så att priset på vinerna ED druckit och skrivit om skjutit i höjden. Lätt att bli fartblind. Gasen kan alltid tryckas ned lite till när man vant sig att ligga i 140. Och oj vad svårt det blir när man svänger in på avfarten och den mindre vägen som bara tillåter 60. Jag kan få samma känsla.
SvaraRaderaMen hur dyrt är ett dyrt vin? 200 kr? 300 kr? 900 kr? 1995 kr? för en helflaska alltså. Alltihop egentligen. Det ligger nog en bra bit över vad genomsnittskunden på SB betalar för en flaska. Sen är det ju en plånboksfråga också, och en fråga om mängd. Att dricka några flaskor à 200-300 kr varje vecka blir onekligen dyrt i längden. Sen har vi ju det där med alternativkostnad. Vad annat kan man få för pengarna? Konkurrerar vinet med övrig mat och dryck, eller tas det på "hobbykontot"? Eller kanske konkurrerats det med bil, eller kläder (till en själv eller till barnen)?
Låt oss hoppas att värdet av en snordyr C9dP kommer att ringa kvar i våra munnar i evighet, men att vi inte förblindas.
Da Capon ligger faktiskt inte till grund för inlägget, vilket kanske kan verka underligt med tanke på dess pris. Nej, den är ett unikum, en ”värdemätare”… som i studiesyfte ska få agera referens till vad som ska vara ”bäst”. I alla fall från C9dP.
SvaraRaderaAnledningen kommer som redan antytts från B&B-provningen, men även den intressanta ”snik”-diskussionen häromsistens var en trigger. Hur kan ett 500-kronorsvin vara en "snikversion"? Jag förstår vad du menar men det är ju en intressant formulering av ett snordyrt vin.
Sen handlar det för mig inte om flaskan kostar 50 eller 500 kr, utan varför vi intresserar oss för det. Jag tycker priset får för stort utrymme - hos vinskribenter, hos vinintresserade och även hos bloggarna. Är ett ”prisvärt” vin dåligt? Man får ju intrycket av det när det kommer på tredje plats efter ”fynd” och ”mer än prisvärt”.
Någon ångest har jag inte, men dricker heller inte så dyra viner för tillfället. Frun är ju gravid!
Jag vill bara konkludera att pris och värde (för mig) inte är samma sak.
Fram för mer blindprovning för bövelen! Där får vinerna slåss utifrån sina egna, immanenta meriter och inte utifrån vad som anses "fint" i ett eller annat socialt sammanhang (där ett 500-kronorsvin är fint värre i ett, och ett 150-kronors i ett annat).
SvaraRaderaOch för att inse värdet, kvaliteten och hantverket i dyrare viner måste man kanske dricka vitplånk och rödpang ibland - och utsätta dem för samma seriösa granskning som med dyrare viner. Det "värde" som man ytterst får relatera nedlagda slantar till är kanske inte vinet i sig, utan den egna erfarenheten av vin.
Kanske frågan ska ställas: vad är värt att betala för ett vin för att få det man vill ha, t.ex. en perfekt matchning med (ambitiös) mat och en mer helhetlig måltid, erfarenheten av att ha druckit/provat vissa viner, glädjen över en (subjektivt sett) perfekt balanserad druvblandning, skrytfaktorn av att äga dyra prestigeviner, värdet av att uppfattas som vinnörd, frånvaron av merlot i ett Bordeauxvin, en boostad självuppfattning, en brakfylla, en välfylld vinkällare, etc
Billigt boxvin och allsång med grannarna är inte det sämsta...
Ett vin för 500 kr kan uppenbarligen vara en "snikvariant", men knappast en snikvariant. Och jag håller med, även 500 kronor är snordyrt.
SvaraRaderaVill dock minnas att XXX i slutet av förra året gav viner för uppåt 600-800 kr per helflaska omdömet Fynd! Han går uppenbarligen inte bara igång på BiB.
Appropå priser och värde och vin så betraktar jag mig fortfarande som en novis, i en lång uppförsbacke - eller snarare trappa - av lärande. Jag håller med MG om att blindprovningar har ett värde, men så har även öppna provningar med tydliga teman. Allt i utbildningssyfte.
Sen tycker jag inte att ED ska falla för frestelsen att dricka för att imponera på omvärlden. Det finns det andra som gör - med den äran.