Renjägarna från Rhônedalen

Lördag. Ikväll vankas renstek, och i många rensteksrecept som också innehåller vintips är det oftast pepprig syrah eller annat kryddigt vin - företrädelsevis från Rhônedalen - som rekommenderas. Blaha, blaha tänker jag som vanligt om vintips i recept, men denna gång väcker vintipsen en fragmenterad tanke – en aning som inte riktigt vill låta sig dras fram som en klar tanke. Äh, strunt samma, ner till källaren där jag istället bereder mig på att dra fram en italienare just for the sake of it.

Men nere i källarkylan kopplar tankefragmenten plötsligt och oväntat samman, och bryter fram som en tydlig och självklar helhet: Renstek! - Rhônedalen! - Kyla! - Istiden! - Solutréen! - Magdalénien! - Mer än 90% ren i det arkeologiska benmaterialet! Ha! Självklart ska det vara kryddigt vin från Rhônedalen till renstek, men inte på grund av något vintips eller för att det säkert passar bra ihop.

Nej, det ska vara för att det är vin från en region där människor under och strax efter den senaste istidens maximum bodde och jagade nästan uteslutande ren för att få sig ett mål mat på grottgolvet. Respekt. Sådant obligerar, och nu ska denna bokstavligt talat långsökta regionala koppling banne mig upprättas på vårt matbord! Undrar just bara om istidsjägarna i sina grottor skulle föredra syrah eller nåt grenachebaserat till sin renstek?

   


- Ska man behöva dricka sånt där surt syrahvin igen? Ska vi inte ta nåt grenachebaserat från kusinerna nerströms idag?

- Knas heller! Deras skitvin kan vi bju på när de kommer hit. Langa fram lite syrah nu. Rått kött, lingon och blod, det är grejer för en karl det! Förresten, kan man få en vargtass innan maten?

  

Vi prövar båda alternativen. Först rekryteras pappa Graillot för att förse oss med två präktiga renjägare som också ger en chans att pröva hur olika årskullar presterar. En Graillot Crozes-Hermitage från 2007 ställs fram tillsammans med en Graillot Crozes-Hermitage från 2008. Det förra hade - likt en istida hetsjakt på en förbipasserande renhjord - en typiskt graillothypat strykande åtgång vid släppet i november 2009. 2008:an tycks inte alls ha orsakat samma omedelbara rusning vid släppet i december 2010, även om det snart också är helt slutsålt trots ett större antal inköpta flaskor än 2007:an.

Från skafferiet hämtas en Emergency Bottle med en kvarvarande halv flaska 2007 Xavier Vacqueyras fram för att förse de båda jägarna med en väpnare. Och så är det förstås dags att se hur detta vin ter sig efter nästan tre veckor som EB. Som den lagjakt det är får alla tre flaskorna plikta en skvätt i såsen. (R)en för alla – alla för (r)en! Precis som för människorna för sisådär 15-22 000 år sedan under solutréen- och magdalénienkulturerna i istidens östra Frankrike. Dessa istida renjägare är också många svenskars genetiska förfäder, och fantastiskt nog sätter sig sedan ungarna och glupar tyst (nåja) och stormunt i sig maten - talar rensteken månne till genetiskt nedärvda smakpreferenser? Hursomhelst ger det en chans att ägna vinerna en mer koncentrerad stund. Färgmässigt är det stor skillnad mellan 2007:an och 2008:an. Den förra är djupröd, lite skitig och mörk som en bandoliär, den senare transparent klarröd med lyster som en bourgogne.



Ingen tvekan om vad som är vad



Doften är som sig bör: rått kött, unknad, järn och lingonsaft, och det är näst intill omöjligt att skilja årgångarna från varandra på doften. I smak visar båda årgångarna samma rödbäriga fruktighet, samma lingonsyrlighet och samma milt kärva tanniner. Det är lika svårt att skilja årgångarna från varandra på smaken. Möjligen att 2007:an har snäppet mer av allt och visar en något, något större kryddighet, medan 2008:an kan upplevas lite lättare - allt av 2007:an fast till 80%.

Väpnaren från Vacqueyras - Xaviers Vackan årgång 2007 - har inte bara stått och smygätit laktrisgodis under sin väntan, utan har även betydligt mer av mörk, dov frukt och kärva, träiga tanniner. Frukten har efter tre veckor i en EB gått tillbaka något och vinet känns inte så balanserat. Lite kärvare, mer robust och kanske mer ett vin för höstjagat, fetare renkött kanske. Det är inte så långt ifrån det intryck vinet gav sist det begav sig, tillsammans med älgfar.




Stenåldersrecept på renstek: först fäller man en ren...

   

Söndag. Rensteken var en bastant rackare på 1,2 kg, vilket innebär att det allt får bli renstek till middag idag med - fast ugnsstekt den här gången. Tankarna går direkt till istidsmänniskorna. Varierade de sina renstekar? Eller var det kolglödsgrillad ren varje dag? I så fall: Respekt. De båda Grailloterna har också de hängt med efter en natt i skafferiet. I doft är det lika svårt att skilja dem åt idag också, men smakmässigt har en lite större skillnad uppstått. 2007:an är något fylligare, kryddigare och mörkare i smaken, medan 2008:an är lite lättare, lite tunnare och mer läskande lingonsur. Men det kräver ett växelsippande med koncentration och snabba (lapp)kast för att hitta skillnaderna.

Från sydrhône blir det dock väpnarbyte och en EB med Xaviers Giggan från Gigondas årgång 2007 kallas in från sin kvarsittning sedan sist. Lakrits och mörk frukt, sandiga tanniner, och trots en lättare, slankare karaktär än hos Vackan känns detta vin också ganska robust och inte lika läskande som Crozes-Hermitagerna. Hustrun tycker till slut att Äh, och gör en Cuvée du Rhône av alltihop när jag senare på kvällen vill diska glasen. Jag provar jag med, och det blev ju riktigt bra. Så är renjakten över för denna gång.

/ MG

Xavier och Älgen - en XXX-stämplad historia om ett parningsförsök.

Hos flera Easy Drinkers finns en viss förkärlek för det köttsliga resultatet av världens sannolikt mest omfattande högviltjakt. En stor del av denna jakt sker i Jämtland, och därifrån har även kvällens stek hämtats för en middag med jämtländskt tema. Easy Drinker TF med familj väntar utmattade i soffan efter eftermiddagens vintersportande på is.

Vi använder ett klassiskt jämtländskt recept på älgstek, peran och sausen, rätt och slätt: Börja på våren med att plocka och torka murklor. Sätt sedan potatisen, glöm inte att kupa frampå sommaren. Skjut sedan en älg framåt hösten, släpa hem och flå den, stycka och häng köttet. Skär ut en stek av innerlåret, (och här genar vi in i receptet) bryn den och koka sedan steken i en timme med nåt krafs du hittar i skåpet, typ lök, rotfrukter, timjan och svartpeppar och annat. Kokt potatis och murkelsås till. Okej, lite lättkokta grönsaker till så blir alla nöjda. Kanske. Frågan uppstår dock om hur Skogens Konung ska lockas att en sista gång bröla av yttersta vällust - nu i våra gommar.

Tricket denna kväll blir att låta några sydfranska skönheter försöka locka fram älgens mest inställsamma sida. En sydfransk negociant vid namn Xavier har vandrat några sydfranska byar runt under 2007 och bjuder nu på tre mörkmulliga sydrhônska skönheter i rött.

Frågan är vem av dem som bäst kommer att ge älgfar en luggning i hakskägget. Kanske ger de gamle Alces en pungspark så att han lägger sig platt på tallriken? Eller kommer hornbäraren själv ge dem smisk med svansen och kanske ställa någon av dem i skamvrån? Alla vinerna är lika ungmörkt blåröda och har fått lufta behagen i två timmar.

Väl i glasen vräker 2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape på direkt med en överväldigande och god doft av sydrhônsk 07-söt, mörkmullig frukt, mörka hallon och en liten pust tobak, trots att näsvigören inte är den bästa på sina håll runt bordet. Här döljs inget, minsann. Allt visas direkt. TF lutar glaset mot femåriga dottern, som med stor vana sniffar och förtjust utbrister ”lakrits!” En hel del fruktgodis finns där också. Den höga alkoholen känns knappt och syror, frukt och alkohol är överlag väl integrerade och i balans med varandra. Vinet är väldigt slankt, nästan lite tunt för att vara så fulladdat med frukt och alkohol. En tydlig flash av tanniner i korn 160-området överraskar lite på slutet. Men det ses bara som positivt för att lugga lite älgpäls. Eller älgstek var det kanske. Som en bra jämthund svansar den inte omkring utan ställer älgen still där den ska stå.

2007 Xavier Vacqueyras är mer blyg och knuten i doften och ger till en början inte riktigt samma pust av lakrits, men väl av de mörka, söta bären som dock gömmer sig bakom lite slöjor. Lite burdust snurrande lossar dock banden, och även denna skönhet släpper till lakrits och skogshallon och visar sitt släktskap med fröken Châteauneuf. De första sipparna ger en något mer distinkt syra och en rejälare bunt tanniner, om än av samma mjuka 160-karaktär som i föregående vin. Även denna skönhet fixar att hantera alla procenten innanför livstycket. Men den här verkar vilja lugga lite fetare saker och får därför sparra älgfar när han har ett lass murkelsås på ryggen.


2007 Xavier Gigondas är tillbaka i samma oblyga show-off som systern från Châteauneuf-du-Pape. Kanske något ljusare i färgen, men med samma mörka, sötfruktiga skogsbär, lite tobak, grenachekirsch. I smaken är syran något mjukare än hos fröken Châteaneuf, och generellt är Xavier Gigondas än lättare och slankare vilket gör att detta nog måste ses som lillasystern. En avslutningskick av samma tanniner som hos 2007 Xavier Châteauneuf-du-Pape visar dock att även detta vin kan ge farbror Alces en match. Och älgen står nu som en vinnörd mellan två flaskor mystiskt, lockande rödpang och tar det säkra före det osäkra och flyr slutgiltigt in våra magar. Bordsjuryn avgör dock det hela till C9:ans fördel, även om 07 Xav Gig av TF utnämns som kvällens easy drinking.

Summa summarum lyckades alla vinerna fånga älgens uppmärksamhet, utan att lägga ned honom på ett nesligt sätt. Inte heller lyckades älgfar skrämma någon av sydfransyskorna ut genom dörren, utan det blev på det hela taget en rätt jämn match. Efterhand kvällen led blev alla tre Xavierskorna allt mer svårurskijlbara från varandra. Någon tydlig favorit att para sig samman med hittade gamle Alces därför inte heller, utan drällde lite fram och tillbaka, här och där utan att några större pinsamheter uppstod innan alla gick hem till sitt. Och tur var väl det, there was kids around, you know…

 
/ MG