Requiem

En minivertikal uppenbarar sig som en hägring i höstrusket. Här har vi årgång 81 mot 07. Borg vs Federer. Eller kanske snarare Järryd vs Roddick. Alltså klasspelare, men knappast titelvinnare. Nåväl, en generation skiljer dem åt och en hel del annat visar det sig.

07an är långluftad medan 81an poppas utan annan behandling än att få ut det trilskande fastetsade korkeländet. Trots korkens kondition är vinet utan defekt - hä ä bar å åk!

Blekröd, med lätta mognadsjabbar och en skön rönnbärssyra imponerar. Ynglingen kör istället hårt med sin merlotfrukt. Rumble in the Bd(jungle)x! Släktskapet är tydligt. Den ene på väg upp, den andre snart på väg ned. Det hade varit kul med en medelålders representant i sällskapet. En yngling med mognad. En 40+are.

/ T

Easy Socialising

ED-TB med familj spontangästar hemmet mitt på ljusan dag. Bullarna tas fram och frågan ställs; kaffe eller sällskapsdryck? TB tvekar inte. Korken briserar och barnen jublar!

För ett drygt halvår sedan, i skördetid, var jag på cykelsemester, eller snarare deltog i en rullande herrmiddag, genom Ligurien och Piemonte. Under flera av resdagarna passerade vi vingårdar och vid ett tillfälle frågade jag en vinbonde om jag fick smaka på den mogna moscaton från hans traktorsläp. Och det var som att smaka hans vin, fast utan bubblor. Fasen vad gott det var!

Med den ögonblickbilden i minnet öppnas så 2010 Cascinetta Vietti Moscato d’Asti och händelsen bekräftas.

Upp hälls en klar, småfrizzante och ljusgul champagnelik dryck med kraftig doft. Redan på en armlängds avstånd mellan näsan och glaset har aromerna inga problem what so ever att ta sig fram. Dofter av päron eller snarare piggelin, en handfull näve Ahlgrens bilar, vanilj, några mogna persikor, en hel del fläder och slutligen ett stänk lime. Vilken sommardrink!

Smaken är kraftfull, fyllig och såklart söt, men bärs upp fint av alla sköna bubblor och en gnutta syra. Eftersmaken är enorm för att vara en moscato, och trots (eller tack vare) detta vill man bara fylla på.

Sedan en vecka tillbaka är det vit månad som gäller, vilket tyvärr inte betyder vitt vin. Beräknat nedsläppsdatum för barn #3 är snart passerat och laddning inför Stockholm Marathon pågår för fullt. Några starkare utsvävningar tillåts därför inte men en 5,5% Moscato d’Asti får väl ändå anses vara acceptabelt?

/ TF

Easy Living

Die Sonne scheint und die Vögel singen.
Det är vår i luften.
Time for some Easy Living!

Det får bli en cykelutflykt i vårsolen.

Härligt! SvDs kulturbilaga. Skön Easy Reading!

En slät kopp svart Festivita extra mörkrost.

En och annan nyvaken myra irriterar dock.

Sehr schön!

En Vacuvinstrumpa...

...och sim-sala-bim, en kyld Sierra Nevada Pale Ale.

Ahhh!

Nu blev man ju lite dåsig. Dags för en tupplur.

Zzzzz...

/ TF

Full galopp i Maremma

Efter tobaksprovningen härförleden är det dags att kollationera intrycken. Kan det ha blivit en maximum overload av nikotin? Kanske skulle det varit bättre att låta en supertoscanare få agera fritt i stället för i sällskap av likasinnade cigar aficionados? Nåväl, gjort är gjort men sagt och gjort, fram med en annan Indicazione Geografica Tipica-representant från Maremma i Toscana.

2006 Mandrone di Lohsa från Terre del Poliziano sätter omgående av i full galopp. 80% cabernet sauvignon, 10% petit verdot och 10% alicante har softat till sig under 18 månader i nya franska barriquer och sedan ytterligare 6 månader i flaska. Inte underligt att hästarna har spring i benen. En sandig, opakt mörkröd, körsbärslik kulör med en gnutta tegel i kanten känns igen. Dofter av körsbär, svarta vinbär, mandel, örter och skickligt integrerade nya fat ropar: super(toscana)gott! En härligt hög syra gör vinet läskande men det är samtidigt fylligt och har tydliga, mjuka tanniner. Ett bra tryck i smaken liksom i eftersmaken.

Frukten vinner matchen över faten. Kaffe, tobak och choklad finns där, men endast som ett komplement, en sidekick so to speak. Tänk David Letterman och Paul Shaffer.

Letterman (till höger) med sidekick.

Vinet har tydliga likheter med sina sangiovesebaserade grannar i öster (med tanke på körsbär och mandel i första hand), vilket jag upplever mycket mer tydligt än de som provades från Bolgheri. Risken att chansa felaktigt på en Chianti Classico vid en blindprovning är högst sannolik.

Som icke-rökare kan jag bara konstatera att fler supertoscanare än en eller möjligtvis två åt gången klarar jag inte av. Man kanske ska börja röka?

/ TF

Shit, Pierre Frite!

2010 års version av Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite är definitionen av Easy Drinking. Man suckar av välbehag, fyller glaset gång på gång och tömmer det lika snabbt.

Det är flyktigt och lätt, men samtidigt smakrikt och rent. Chenin blanc, ingen tvekan om saken; en mix av vax, honungsmelon, Conferencepäron och lite citrus. Lägg till mineraler och en rejäl syra och du får ett begär större än förväntan.

Vinet ingår i Viniks Ekovinlåda Vår 2011 och av de viner jag gillar bäst från Niklas lådor är de med typisk druvkaraktär. 2006 Altitude 540 med sin cabernet sauvignon och 2008 Passe Temps med sin grenache är goda exempel tillsammans med 2010 La Pierre Frite.

Chenin blanc är förvisso inte mitt förstaval av vitvinsdruva, men här är det riktigt trevligt. Kan det vara för att vintern är över och alla blöta Lovikavantar är nedpackade i källaren? Några sådana finns nämligen inte att hitta i Pierres vårgulgröna vin.

Men underligt nog är det inget jag kommer att fylla på förrådet med igen, till skillnad från Altituden och Passe Temps. Det är lite för indifferent för att vara intressant i längden. Men gott är det vilket är gott nog för den här gången.

/ TF

Hårdrocksvin, eller inte?

I den traditionellt öl-, sprit- och whiskydrickande hårdrocksvärlden börjar nu alltfler gamla rockers komma ut som officiella vindrickare och lansera vin i eget namn. Som Motörhead med sin Motörhead Shiraz 2009 från Broken Back Winery, Southwestern Australia. Där kanske inte riktigt ett seriöst vinintresse hos bandet ligger bakom, men ett initiativ från ett merchandiseföretag och ett fräckt vin med bandets logga räcker, både för bandet och för alla fans som nyblivet vinintresserade snabbt köpte slut på vinet – och gillade det. (Fast ryktet säger att Lemmy vill ha rosévin och vitt vin…).

Megarockbandet Whitesnakes sångare David Coverdale uppger sitt vinintresse  vara lika gammalt som bandet (vin i stället för sprit, Whitesnake, som bildades 1977 har väl också alltid varit lite av brudhårdrock?), och har lanserat vinet Whitesnake Zinfandel (2008, 2010). Snart lanseras också ett Merlotbaserat vin, men, som signaturen bara en fråga frågar i en artikelkommentarstråd: "Borde inte "white"snake släppa ett vitt vin. Ett trevligt Riesling som slingrar sig på tungan?" Och det schweiziska extrem-metalbandet Samael säljer inte bara schweiziska fällknivar på sin hemsida, utan också sitt eget vin Samael Alliance 2009 av druvorna Gamay, Diolinoir and Sangiovese.

Gamla Heavy metal-ikonerna Iron Maiden prånglar ut tre viner under namnet Eddie's Evil Brew på sin hemsida: en chilensk merlot från 2008, en cabernet sauvignon från 2009, och ännu en merlot från 2010 (nedan).

Vidare har det norska black metal-bandet Satyricons sångare Sigurd Wongraven sedan länge ett seriöst vinintresse som resulterat inte bara i en diplomerad vinutbildning, utan också i en kommande vinbok och två viner från Piemonte i samarbete med kvalitetsproducenten Roagna: 2009 Langhe Rosso Alleanza Nero di Wongraven (på såväl flaska som BiB) och 2006 Barolo Unione Nero di Wongraven. (Båda flaskorna finns att beställa på SB.)

Ett mer långtgående vinintresse har f.d. soldaten, stå-uppkomikern och rockmusikern Maynard James Keenan - det amerikanska alternativmetalbandet Tools, senare A Perfect Circles och sidoprojektet Puscifers sångare och frontfigur. Som ättling till italienska vinmakare och immigranter har han skaffat sig en egen vingård – Merkin Vineyards – och ett vineri – Caduceus Cellars – i Arizonas ökentrakter där han i samarbete med vinmakaren Eric Glomski gör en rad olika viner med olika lokala indiannamn som Tazi, Nachis, Mangus, Dayden och Dala, under namnet Arizona Stronghold Vineyards. De marknadsförs dock inte som ”hårdrocksviner” utan med ambitionen att sätta Arizona på den amerikanska vinkartan.




För de mer utstuderade ”hårdrocksvinerna” är etikettestetiken och marknadsföringssammanhangen som sig bör (utom Whitesnakes etikett då, men det är ju som sagt hårdrock för brudar…). Med tanke på hårdrockares stora trofasthet mot allt hårdrockigt är nog denna typ av vinlansering både en god affär och en möjlighet att rejält bryta upp portarna till några subkulturella öl- och spritbastioner. För vinförsäljarna öppnar sig i så fall en ny kundgrupp – och hårdrockspubliken är stor, vilket finska Lordis helt otippade seger i Eurovison Song Contest visade år 2006.
  

Gimme Gamay, rockin' hey - or zin-fan-del, straight from hell!

”Hårdrocksvin” omskrivs på olika metalmusikbloggar och –sajter av folk som ofta erkänner att de inte dricker eller vet något om vin, men de tycker att det är häftigt att dessa viner finns och säljs och de ska nog köpa dem själva. Rockintresserade svenska vinimportörer för vilka kopplingen mellan vin och hård musik är självklar finns också, redo att bistå. Så med tiden kanske även vindrickande blir lika öppet hårdrockigt som att dricka öl, sprit och whisky?

The new-fangled wine-and-heavy-metal horns salute

Men ligger viners eventuella hårdrockighet i deras förpacknings- och etikettestetik och vinernas marknadsföringsmässiga inplacering i ett hårdrockssammanhang? Det vill säga, räcker det med att ta vilket lite kraftigare vin som helst och låta det posera i hårdrocksestetik av något slag för att det ska vara ”hårdrocksvin”? Eller ska ett hårdrockigt vin inte bara ha etikettestetiken utan också - som i fallet Wongraven - ha gjorts eller blandats av någon rocker, för en sådan vet vad han/hon vill ha ut av ett hårdrockigt vin? Eller räcker det med att en namnkunnig rockstar gör vinet utan att det behöver presenteras med någon speciellt rockig etikettestetik, eller i nåt hårdrockigt sammanhang som i fallet Keenan? Han vet i alla fall att produktplacera sina alster i musikvideovärlden.



Eller ska ett vins hårdrockighet dömas mot dess interna kvaliteter, mot vinet i sig? Finns det något i ett vin som gör det till ”hårdrock” och ”heavy metal”? Inte oroväckande höga halter av tungmetaller, hoppas jag, för då är många viner heavy metal-viner. Men finns det analogier mellan viners och musikstilars ”inre väsen”? Och finns det någon överensstämmelse mellan viner och subgenrer? Mellan de element som bygger en vintyp och de som bygger en musikgenre? Är t.ex Motörhead Shiraz punkigt uppspeedad hårdrock? Är Whitesnake Zinfandel ett glammigt arenarocksvin? Är Wongravens nebbiolo black metal? Är hans lättare nebbiolo/dolcettoblandning det eller något annat? Är merlot Maiden-heavy metal? Är Samaels gamaybaserade vin extrem industrimetal? Vilket vin är i så fall trash metal? Vilket är goth metal? Vilket är death metal? Och kan ett vin vara värsta mangel-grindcore?

Antalet subgenrer och sub-subgenrer är stort inom metalmusiken, under ständig utveckling, inte särskilt disjunkta och allt som oftast ett resultat av betraktarens öga och behov av klassificering. Det kanske därför räcker om ett vin kan sägas vara ”hårdrock” eller inte, och inte om det är t.ex. ”blackened funeral drone doom metal” eller någon annan sub-sub-sub-subgenre i den tombola av stilelement och estetiska uttryck som metalmusiken utgör.

Men, för den vinintresserade som också gärna gräver i olika metalsubgenrer infinner sig ändå lätt frågan om vad för slags, eller hur mycket hård musik som gömmer sig bakom ett band- eller genrenamn, liksom frågan om ”vad för slags”, eller ”hur mycket” hårdrock/metal ett vin kan vara. Analogierna och associationerna mellan element vill låta sig upprättas, och ett rödvins raka rockvibbar har jag tidigare uppfattat. Frågan om ”hur mycket hårdrock” det finns i ett vin har jag tidigare ställt. Nu frågar jag rätt ut i cyberrymden om det finns fler viner med hårdrock och tung musik i sin själ mer än på etiketten?

Caprai Sagrantino de Montefalco Collepiano 2005 kanske? Tidigare drucket med en rysning och en grimas såväl själv som med Easy Drinkers under hösten 2010. Någon hårdrockspublikorienterad estetik eller dito sammanhang som hos Motörheads, Iron Maidens eller Wongravens viner har detta sagrantinovin inte på något sätt, men vinets vresiga kärvhet implicerar ändå frågan om någon slags hårdrock i detta vins väsen. Lika brutal och svårtillgänglig som lite technical/brutal death metal från egyptologerna i Nile kanske?




/ MG

Två cigg, en cigarr och en cigarill

Fyra supertoscanare radas upp för besiktning. Varierande årgångar och varierande andel bordeauxdruvor är förutsättningarna. Snabbt visar det sig att alla har de sina egenheter och typiska karaktärsdrag men likheterna både förvånar och förvirrar. För visst ska väl 2007 Ornellaia helt sonika dominera i detta sällskap? Samtliga visar upp sedvanliga toner av svarta vinbär, cederträ, ballografbläck och rök. Och röken, den lägger sig bildligt som en dimma i lokalen. Jösses vad vi puffar, snarare än sniffar! Men vad är det för rökverk vi har att göra med?

Och vilka personligheter är det vi har i glasen? Låt oss för (i vinvärlden) vanlighets skull använda oss av allegorier.

2007 Ornellaia

55% cabernet sauvignon, 27% merlot, 14% cabernet franc och 4% petit verdot.

Detta är en stilig semimodern italienare av rang. Välklädd, belevad, mondän, världsvan, ja en oklanderlig charmör. En gentleman kort och gott.

Referens: Marcello Mastroianni på toppen av sin karriär.

Rökverk: Vita filterlösa cigaretter.

2008 La Serre Nuove dell’Ornellaia

50% merlot, 35% cabernet sauvignon, 9% cabernet franc och 6% petit verdot.

Ung charmör med självsäker attityd. Kanske lite opolerad men med glimten i ögat. En svärmorsdröm.

Referens: Marcello Mastrioanni i början av sin karriär.

Rökverk: Vita filterlösa cigaretter.

2007 Gaja Ca’Marcanda Magari

50% merlot, 25% cabernet sauvignon och 25% cabernet franc.

Här har vi att göra med en hårdnackad, kompromisslös capo di tutti capi. En slugger med ett ohälsosamt handslag. Oborstad i sitt uppträdande och knappast någon man tjafsar med.

Referens: Tony Soprano

Rökverk: Kubanska cigarrer

2005 Marsiliana

Cabernet sauvignon, merlot och petit verdot.

En rättfram gamäng, om än kusinen från landet i jämförelse med de övriga. Smuts under naglarna visar dock att det är ett hantverk denne padrone levererar.

Referens: Högborgerlig lantbrukare med Land Rover och jakthund (se etiketten).

Rökverk: Cigariller

När röken till slut lägger sig konstaterar vi att vi att vi har en provning utan självklar vinnare och där alla viner håller en hög nivå. Dags att fimpa och gå hem.

/ TF (sekr.)

I Jeffersons fotspår – en berättelse om kvalitetsvin från Virginia

USA kategoriseras som en del av ”den nya världen” när det gäller vinmakande. Och visst har produktionen av kvalitetsviner på andra sidan Atlanten betydlig yngre anor än i gamla Europa. Men historien går tillbaka mer än 200 år. Ja, den startade strax före utbrottet av amerikanska frihetskriget 1775 som småningom ledde fram till den amerikanska självständighetsförklaringen och bildandet av USA.

Kopplingarna mellan å ena sidan USA:s självständighet och tillblivelse som nation och å andra sidan USA som vinland är betydligt intimare än att de inträffade vid samma tidpunkt. Det är i mångt och mycket samma upphovsman som ligger bakom det hela. En av de ledande personerna i den amerikanska revolutionen var Thomas Jefferson, författare av den amerikanska självständighetsförklaringen tillika USA:s tredje president. Samme Jefferson anses också vara Amerikas första vinkonnässör och den som aktivt lade grunden till USA som vinproducerande nation av rang. Den amerikanska frigörelsen från den brittiska kolonialmakten inkluderade en frigörelse från kolonialmaktens fäbless för portvin och madeira. I båda fallen spelade Frankrike en inte obetydlig roll.

USA:s vinfader

Sin smak för europeiska kvalitetsviner av företrädesvis franskt ursprung fick Jefferson när han under 1760-talet studera juridik och bodde hos den inflytelserika juristen och statsmannen George Wythe. När han efter avslutade studier flyttade tillbaka till sitt föräldrahem och därefter började bygga sin egen gård Monticello, strax utanför byn Charlottesville i staten Virginia på den amerikanska östkusten, började han bygga upp en egen vinkällare. I början av 1770-talet startade Jefferson tillsammans med nämnde Wythe, George Washington och en handfull likasinnade investerare ett företag med namnet Virginia Wine Company. Ambitionen var att producera amerikanska kvalitetsviner. ”Lika bra som i Europa, inte exakt likadana, men tveklöst lika bra”. De slog sig ihop med en italiensk vinmakare från Florens, Philip Mattei, som fick i uppgift att etablera en vingård vid Jeffersons gård Monticello. De första plantorna av den klassiska europeiska Vitis vinifera sattes 1774, men något Monticello-vin hann de aldrig tillverka. Plantorna förstördes av en kall vinter, följt av problem med mjöldagg och vinlus. De sista plantorna förstördes under frihetskriget.

Monticello, Charlottesville, VA

När Jefferson under andra hälften av 1780-talet bodde och verkade i Frankrike, först som handelskommissionär därefter som amerikansk ambassadör, fick han möjlighet att fördjupa sina kunskaper om europeiskt vin. Han genomförde två längre studieresor. Den första till Bordeaux, Bourgogne, Languedoc och Provence, med avslutning i Piemonte. Den andra till Champagne, Rhen och Mosel. Under dessa resor skaffade han sig en omfattande kunskap om vinproduktion, samt skapade ett värdefullt nätverk med europeiska vinproducenter. Han skickade även hem vinplantor utöver andra artefakter av europeisk kultur.

Väl hemma i staterna drog Jefferson igång en egen verksamhet som vinimportör. Åren i Europa hade gjort honom skeptisk till vinhandlarna. Genom att ha direktkontakt med vinproducenterna slapp han bli pålurad tveksamma viner, och han köpte oftast vin som buteljerats på respektive vingård för att vara säker på att få just det vin han ville ha. Han blev personligen ansvarig för att bygga upp president George Washingtons vinkällare, en sysselsättning han fortsatte med när han själv var president. Under sina åtta år som USA:s tredje president ska han enligt utsagorna ha spenderat mer än $16 500 på vin för representation (vilket är en ansenlig summa även med dagens penningvärde).

Försöken att odla och producera vin på Monticello återupptogs mot slutet av Jeffersons tid som president. Ambitionen var att uteslutande odla högkvalitativa men känsliga vinifera-plantor. På Monticello fanns två terrasserade vinlundar, den norra och den södra, om totalt 0,3 ha. År 1807 satte Jefferson totalt 287 vinplantor av sammanlagt 24 olika europeiska viniferadruvor på Monticello, de flesta av dem aldrig tidigare odlade i USA. Verkar mer som en botanikers och experimentlysten odlares än en vinproducents vinodling. Hursomhelst, pga. av svåra odlingsförhållanden och avsaknaden av välfungerande botemedel mot vinlus, röta och mjöldagg fick planteringen göras om varje år. Av denna anledning odlades även olika arter av mer tåliga nyavärlden-plantor av släktena Vitis labrusca och Vitis rotundifolia, men dessa gav inga bra viner. Något högkvalitativt Monticellovin producerades till Jeffersons stora förtret aldrig under hans levnadsår.

Vinterrass vid Monticello

Monticello AVA

Det skulle dröja 214 år från Jeffersons första försök innan någon lyckades. Tack vare idoga insatser från Thomas Jefferson-stiftelsen, och kunnigt arbete av ännu en italienare, nu vid namn Gabriele Rausse, återplanterades Jeffersons norra vinlund år 1985 med de europeiska druvor som Jefferson planterade 1807. Tre år senare producerades 300 flaskor av ett blandat vitt vin. Fråga mig inte hur det smakade. 1993 planterades även den södra vinlunden, men bara med sangiovesedruvor, och ett flertal årgångsviner har producerats. Med tanke på den ringa omfattningen av vinlundarna är det ingen storskalig produktion, men det går att köpa vin från ”Jeffersons” Monticello i museishopen.

Ungefär i samma veva utsågs kommunerna i nejden kring Monticello till en formell ”appellation” – en AVA (Approved Viticultural Area), som är USA:s system för kontrollerad ursprungsbeteckning. Monticello AVA omfattar ungefär 500 ha vinodlingar, vilket motsvarar en tredjedel av all vinodlad yta i delstaten Virginia, den femte största vinproducerande delstaten i USA. Monticello är ett av fem AVA:n i Virginia, men det finns krafter som verkar för att få t.ex. Middleburg, som ligger lite längre norrut och närmare Washington, klassificerad som AVA (mer om Middleburgviner en annan gång). Monticello är också störst och mest känt på andra sätt. Inte minst genom ett omfattande nätverk av såväl stora som små vinproducenter i Monticello – The Monticello Wine Trail. Nätverket är ett sätt att sätta Monticello på såväl vinkartan som turistkartan. Och de lyckas nog. Virginias vinindustri med den tillhörande besöksnäringen omsatte närmare 600 miljoner USD under 2009.

Vindistrikt och AVA i Virginia
(Monticello AVA ljusgrönt område mellan grönt, rosa och orange.)

Till skillnad från de kontrollerade ursprungsbeteckningarna i många andra länder omfattar AVA-systemet inga krav på druvsorter, mognadsgrader eller andra kvalitetsaspekter. Det är kort och gott en ursprungsgaranti för att minst 85 procent av druvorna i ett vin kommer från området ifråga. Detta gör att det inte enkelt går att identifiera ett Monticellovin, eller något annat vin från Virginia för den delen. Det produceras en rad endruveviner, men också ett flertal blandningar. Detta märks inte minst i den årliga tävling, Monticello Cup, som arrangeras av Monticello Wine Trail och The Jeffersonian Grape Growing Society. En gemensam nämnare kan dock hittas i Bordeauxdruvor, men det odlas även Nebbiolo, Sangiovese, Riesling och Gewürztraminer. Mig veterligen odlas dock ingen Pinot Noir.

Virginias ”egen” druva

Det finns dock en druva som möjligen skulle kunna framhävas som Virginiadruvan à la mode – nämligen Petit Verdot. Detta är rätt överraskande eftersom druvan är förhållandevis svårodlad, mognar sent och ger låg avkastning. I sitt ursprungsdistrikt, Bordeaux eller mer specifikt Médoc, används den endast som en blanddruva i små mängder (oftast en bra bit under 10 procent). Fransmännen ser den som en krydda snarare än sås – om ni förstår liknelsen. De senaste fem åren har druvans popularitet i Virginia fullkomligt exploderat. Under 1990-talet och början av 2000-talet gjordes små testodlingar på olika ställen av Tony Wolf, professor i trädgårdsodling på Virginia Tech. Han kom fram till att PV-stockarna gick bra att odla i hela delstaten och var mer lättodlade än i Bordeaux. Dessutom ger druvorna färg, kraft, kryddighet och struktur åt vinerna. Från att 2006 ha odlats på någon enstaka hektar växte omfattningen till över 60 hektar år 2008. På Jefferson Vineyards (som ligger granne med Jeffersons gård Monticello, faktiskt på samma plats som Jeffersons första vinmakare Philip Mattei hade sina egna odlingar) producerade man år 2008 ungefär 60 lådor PV varietal. Förra året producerades 600 lådor, och de har en efterfrågan på det dubbla.

Petit verdot

Druvan används dels som blanddruva i Bordeauxliknande viner (ofta kallade Meritage), men det görs också en del högklassiga endruveviner (s.k. varietals) av PV i Virginia (ibland med liten inblandning av Cabernet Franc eller Cabernet Sauvignon). Många vinmakare i Virginia ser PV som möjligheten att på riktigt sätta Virginia på vinkartan som region för kvalitetsviner. Anledningen är att de tanninrika och inte särskilt fruktiga PV-vinerna kräver en del av sin konsument, och det är genom att nå ut till de seriösa vinkonsumenterna som man vill skapa ett rykte och varumärke som står för kvalitet framför kvantitet.

Pollak Vineyards

En av de mest framgångsrika vinproducenterna i Monticello och Virginia är Pollak Vineyards. Deras PV-varietal av årgång 2008 utsågs till 2010 års bästa vin från Virginia då det stod som slutsegrare i Monticello Cup. Det har även prisats internationellt, bl.a. med silver vid 2010 års Indy International.

Verksamheten på Pollak Vineyards satte igång för mindre än 10 år sedan då Margo och David Pollak 2003 köpte en gård i Greenwood strax utanför Charlottesville och började plantera vinifera-stockar med siktet inställt på att producera världsklassviner. Höga ambitioner kan tyckas. David är dock inte ny i gemet. Han ägde vingårdar och producerade vin i kaliforniska Russian River Valley (Sonoma) och Carneros (Napa Valley) redan under 1970-talet. Efter att ha sysslat med annat under en längre period ville David återuppta sitt vinmakarintresse och sökte efter något som liknade pionjärandan och experimentlustan i 70-talets Kalifornien. Han fann det i Virginia.

Pollak Vineyards omfattar idag ungefär 50 ha, av vilka en fjärdedel har planterats med över 16 000 vinstockar av europeisk vinifera på fem fält: Originalkvarteret, Viognier-fältet, The Mountain vineyard, Pinot Gris-kvarteret samt Smuggler vineyard. Vingården ligger i skuggan av Blue Ridge Mountain som ger upphov till svala vindar som hjälper till att skydda mot det varma och fuktiga klimatet i Virginia och därmed minskar risken för röta. Bergsvindarna bidrar också till att sänka nattemperaturen så att druvornas syra- och sockerhalter balanseras under mognadsfasen. De druvor som odlas är nämnda Pinot Gris och Viognier, samt Chardonnay, Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Petit Verdot, samt Petit Manseng, en druvsort från Pyrenéerna. Druvorna sköts och skördas helt och hållet för hand. Vintillverkningen sker under ledning av Jake Busching, en vinveteran i Virginia, i små eller mycket små satser för att kontrollera kvalitén och utnyttja de olika karaktäristiska dragen från olika druvor, deras naturliga jäst och inte minst terroiren. Den årliga produktionen ligger nu på ca. 5 000 lådor, allt odlat på den egna gården.

Vid mitt besök i Washington D.C. och Virginia förra sommaren fick jag inte tag på någon flaska av 2008 Pollak Vineyards Petit Verdot. Däremot fick jag, på inrådan av butiksinnehavaren på Potomac Wines & Spirits på M Street i Georgetown, med mig den tidigare årgången 2007. Kostnad: $29,99 per flaska. Såväl 2007:an som 2008:an är baserade på 100 procent PV som odlats i Orginalkvarteret och Mountain vineyard fram till skörd i slutet av september. Vinerna lagrades 14 månader på franska ekfat innan buteljering, som räckte till 275 lådor respektive år.

Vad har jag då att säga om 2007 Pollak Vineyards Petit Verdot? Jo, i glaset häller jag upp en djupt mörklilafärgad dryck. Doften är aningen knuten, men jag identifierar björnbär och lila plommon samt cigarr, läder och jordtoner. Om doften var lite knuten är smaken raka motsatsen. I munnen chocköppnar vinet med tydliga men ändå mjuka tanniner, mycket mjukare än man förväntar sig av PV. Vinet är enormt fylligt, nästan köttigt tuggigt men runt i smaken, och jag hittar en ganska bred smakpalett av viol, paprika, blyertspenna, rök, läder, en del vitpeppar och grus. Avslutningen är välstrukturerat lång och smaken av mogna björnbär och plommon dröjer sig kvar en lång stund.

Vinet går utmärkt att dricka nu, men det skulle kunna lagras ytterligare 3-4 år. På det hela taget en mycket positiv bekantskap, och väldigt mycket vin för pengarna (även om det kostar en del att flyga till Washington D.C.). Såväl Petit Verdot som Virginia är något man bör hålla utkik efter framöver. Nästa besök i Washington D.C. får allt kombineras med en tur till Monticello och besök på några vingårdar inom Monticello Wine Trail. Avslutningsvis måste jag även uttrycka min förundran till att man bara bjöd på kaliforniska viner på den mottagning som den amerikanske ministern och hans departement bjöd på, när det finns bra viner att få tag på nästgårds. Har man slarvat bort arvet efter sin grundare?

/ FM

PS. Mer om Thomas Jeffersons vinintresse finns att bla. att läsa i boken Thomas Jefferson on Wine av John R. Hailman.

Ölupproret – eller bara en Brewdog-bonanza

Inspirerade av vinterns diskussioner om höga elpriser och övervinster för många (särskilt stora) elbolag, vilket ledde till konsumenternas eluppror, ordnade Easy Drinking-FM och Easy Drinking-TB för ett tag sedan ett mer än vanligt tematiskt fredagsöl på jobbet.

Efter elupproret – Ölupproret! Har du också fått nog av att betala de stora ölbolagens övervinster, genererade av deras intetsägande, smaklösa och apatiska öl? Gör som ”oss” och anslut dig till Ölupproret och ladda inför helgen med entreprenöriell och innovativ öl.

Föga förvånande för den som känner vår (kanske framförallt min) fäbless för ”skotskrutig punköl” (som Easy Drinking-TF uttryckt det) och det faktum att den skotska brygghunden driver något av ett eget öluppror mot intetsägande, smaklös och apatisk öl så erbjöds bara öl från BrewDog.

Beer revolution!

Nu var det upp till bevis för en rätt bred line-up bestående av ljus lager, mörk lager, en herrans massa ale och några sorters stout i alkoholspannet 0,5-18,2 volymprocent och prisspannet 11,50-98,00 kr för en 33 cl-flaska. Detta är vad som finns tillgängligt på SB eller i BS.

Fredagens line-up

Zeitgeist ideosyncratic alternative black lager
Först ut en ekologisk Schwarzbier. Som sig bör är den mörkt brun, nästan svart i färgen. Skummet är ljusbrunt och fast. Doften innehåller choklad, rostade nötter och något köttigt. I munnen smakar det av mörk choklad, kaffe, rostade nötter, pumpernickel och karamell. Det hela är rätt sött men ändå torrt, utan nämnvärd beska. Lite tunn i kroppen för att riktigt falla mig på läppen.

Nanny State insanely hopped imperial mild

Näst på tur en så gott som alkoholfri (0,5 procent) ”ale” som BrewDog skapade som en respons på kritiken mot den alkoholstarka Tokyo*. Detta är ett extremt humlearomatiskt, fruktigt öl med tydliga inslag av apelsin, citron, litchifrukt, örter, tallkåda och smördegskakor. Beskan är väldigt påtaglig och eftersmaken mycket lång. Att detta skulle vara en alkoholfri öl tror man inte, även om jag tycker att man anar en viss ”vattnighet”. Lite mer alkohol skulle ha gett Nanny State mer kropp, men då hade det varit en annan sorts öl. Hade varit intressant att jämföra med den ursprungliga Nanny State, som hade 1,1 procent alkoholstyrka.

77 Lager juxtaposition pilsner

En ekologisk ljus klar lager med rätt luftigt skum. Doften är frisk och mycket humlearomatisk och aningen sötsur. Torr och blomfruktig smak med lite inslag av bröd, torkade örter och pomerans. Avslutningen har en lite sötaktig beska. Inte riktigt vad man väntat sig av en pilsner. Nja, bättre kan de.

Trashy Blonde statuesque fruity ale

Ekologisk ljust brandgul och aningen grumlig blonde ale med fast och tjockt skum. Doften är humlearomatisk med inslag av grapefrukt och citron. I munnen framträder en maltig smak med inslag av citron, aprikos, honung, rågbröd och grapefruktskal. Tydlig beska i eftersmaken som balanseras av en aning sötma. Väldigt mycket Easy Drinking. Denna öl fick till och med vår mest genomskeptiska kollega på fall. Han hade hittat en ny ölfavorit.

Punk IPA post modern classic ale

Ljust guldfärgad grumlig India Pale Ale med tjockt vitt skum. Doften är väldigt humlearomatisk med inslag av grape, ingefära, fläder och lite jäst. Smaken är inledningsvis lite sötaktig, men tydligt humlearomatisk och bitter. Smaken balanseras av citron, grapefrukt, aprikos, kolakaramell och smördegskakor. Avslutningen är rätt skarp, med en påtaglig beska. En klar favorit.

5 a.m. Saint iconoclastic amber ale
Enormt fruktig och vackert bärnstensfärgad Amber ale med fast gräddvitt skum. Första gången den provades (serverad från fat) slogs jag av de exotiska frukterna i doften. Nu upphälld i glas från flaska. Frukten finns kvar i såväl doft som smak, men nu framförallt citrustoner. Dessutom doftar det underbart av apelsinblom. I munnen balanseras den citrusbaserade syran och frukten av en rund, lite smörkolaaktig smak efterföljd av en mycket tydlig och lång humlebeska med drag av te. Appropå te, det är ju afternoon tea det smakar: beskt men ändå milt brittiskt svart te smaksatt med apelsinblom, scones med lemon curd och clotted cream. En ny favorit vid sidan av Punk IPA. Uppskattades av alla och helt klart eftermiddagens och den tidiga kvällens mesta Easy Drinking.

Rip Tide twisted merciless stout

En skotsk variant av traditionellt rysk Imperial Stout med mörkt brunröd färg och ljusbrunt tjockt och ganska fast skum. Doften innehåller mörk choklad, rostat kaffe och mörka körsbär. I munnen ett silkeslent öl med tydlig smak av rostat kaffe, mörk choklad, lakrits och mörka körsbär. Avslutningen är mer söt än besk, och framförallt alkoholvarm. En helt okej stout, men jag skulle gillat den mer om den var lite torrare.

Hardcore IPA explicit imperial ale

Ljusbrun och aningen grumlig dubbel India Pale Ale med gulvitt mjukt skum. Doften är kraftigt humlefruktig, fläderblommig och lite syrlig med inslag av grapefrukt och ingefära. Smaken är väldigt stor, intensiv och ganska torr. Även här grapefrukt, ingefära och fläder, men också aprikos, lite mörk honung och malt. Avslutningen är syrlig och framförallt besk, väldigt besk. Denna öl har vissa likheter med Punk IPA, men är lite mer av det mesta – mer frukt, mer beska, mer alkohol. Dock inte lika balanserad.

Paradox Smokehead whisky cask aged imperial stout

En mörkt brunsvart whiskyfatslagrad Imperial Stout med kraftigt ljusbrunt skum. Det doftar intensivt av torvrök, kolmila och tjärad båt, men också lite choklad. Smaken är mer salt än söt, vilket gillas starkt, samt full av träkolsrök, choklad, farinsocker, smörkola, mörk frukt och saltlakrits. Eftersmaken är härligt torr och lång och lite bitter. Alkoholen och whiskysmaken är fint integrerade och ölet är fylligt, lent och väldigt rent trots den intesiva rökigheten. Jämfört med andra whiskyfatslagrade rököl som provats är detta en fullträff. Mycket balanserat.

Tokyo* intergalactic fantasic oak aged stout

Sist men inte minst, upprorets mest alkoholstarka öl (18,2 volymprocent). Återigen en stout, nästan becksvart i färgen med ett ljusbrunt fint skum. Det doftar stort av alkohol, kaffe, soya, kola, mörka bär och jasmin. Ja, ölet är smaksatt med jasmin och tranbär, samt lagrat med ekspån. Smaken är stor, fruktig och blommig, med en rätt framträdande alkoholsötma. Tranbären kommer fram tydligare i smaken än i doften. I munnen känns även rostat kaffe, björnbär och viltstek. Kolsyran är mycket nedtonad, med små, små bubblor bara. Eftersmaken är mycket lång och varm. Ett rätt gott men underligt öl, som får mig att tänka på amerikanskt syrahvin. Tror dock att det likt AB:04 passar bättre till dessert än mat. Jag kan dock för mitt liv inte se kopplingen mellan detta (extrem)öl och det gamla arkadspelet Space Invaders, som BrewDog refererar till som inspirationskälla. 

Sammanfattningsvis så uppskattades såväl ölupproret som själva ölen från BrewDog. Möjligen med undantag för den kollega som glömde bort att läsa på etiketten och tog en Paradox Smokehead i tron att det var en ”vanlig” stout. Han höll dock god min och drack upp sin öl. Som antytts korades 5 a.m. Saint tätt följd av Trashy Blonde till upprorets mesta Easy Drinking. Den förra finns i BS för 21,90 kr flaskan (men man måste beställa ett 24-pack), och den senare finns på SB för 15,90 kr per flaska (33 cl).

Som en extra bonus för brygghundsjunkies, och en påminnelse om ölupproret, sprang jag och några potentiella Easy Drinkers på BrewDog Dogma på ett öllokus på stan. Dogma gick tidigare under namnet SpeedBall. Varför de bytt namn vet jag inte. Ur flaskan med revolutionärt rödsvart etikett hälldes en ljusbrun eller snarare mörkt honungsfärgad ale med ett ljusgult lätt skum som försvann väldigt snabbt.

Ur glaset doftar det som en nyöppnad burk ljunghonung. Inte så överraskande eftersom ölet bryggts med just ljunghonung, därtill kolanöt och guarana. Det doftar vidare av rostat bröd, jäst, kola och något kryddigt. Smaken är inledningsvis lite tunn, men honungen träder fram efter en stund, likaså brödigheten och en tydlig beska och drag av

riktigt mörk engelsk apelsinmarmelad. Om 5 a.m. Saint smakar afternoon tea med lemon curd på scones, så är detta breakfast tea med ljunghonung* och old english hunt marmalade* på toast.

/ FM

Generale

Att generalisera är att vara ute på hal is. Men jag vågar ändå påstå att jag vet vad vad våra respektive ölmagar mest suktar efter. Den tjeckiska pilsnerns förste tillbedjare av oss Easy Drinkers är nog TB och porterns beskyddare #1 är MG. FM har en fäbless för skotskrutig punk medan jag själv föredrar ales, företrädesvis från Sverige, Storbritannien, USA och …

…Nya Zeeland?

Nyazeeländst öl i tysk stövel minsann!

En überkraftigt humlad India Pale Ale med 6,66% alkohol (the number of the yeast (sic!)) blir lillördagens största och enda dryckesrelaterade behållning. Alkoholen märks först efter det att glaset är tömt, för det går fort att dricka halvlitern. Läskande och fjäskande, och jag faller pladask. Att Epic Armageddon IPA skulle vara The Answer To Everything som etiketten antyder vete katten men den passar i alla fall utmärkt för en mitt-i-veckan-öl.

...några dagar senare...

Efter det positiva intrycket av Epic Armageddon IPA blir det intressant att se om Epic Beer levererar lika bra med två andra typer av ales: Epic Mayhem och årgångsölet 2010 Epic Thornbridge Stout. Tyvärr är den förstnämnda en besvikelse för mig med överdriven exotisk frukt och honung. Epic Beer fatlagrar sina öl och här var det tydligt – och inte så kul. Tvärtom däremot för Stouten! Lika bra som Armageddon, fast naturligtvis helt olik. Men å andra sidan desto mer lik en annan goding: Nils Oscar Julöl. Två av tre – inte så illa!

Tummen... ehh jag menar halsen upp, halsen ner resp. halsen upp!

/ TF