Hårdrocksvin, eller inte?

I den traditionellt öl-, sprit- och whiskydrickande hårdrocksvärlden börjar nu alltfler gamla rockers komma ut som officiella vindrickare och lansera vin i eget namn. Som Motörhead med sin Motörhead Shiraz 2009 från Broken Back Winery, Southwestern Australia. Där kanske inte riktigt ett seriöst vinintresse hos bandet ligger bakom, men ett initiativ från ett merchandiseföretag och ett fräckt vin med bandets logga räcker, både för bandet och för alla fans som nyblivet vinintresserade snabbt köpte slut på vinet – och gillade det. (Fast ryktet säger att Lemmy vill ha rosévin och vitt vin…).

Megarockbandet Whitesnakes sångare David Coverdale uppger sitt vinintresse  vara lika gammalt som bandet (vin i stället för sprit, Whitesnake, som bildades 1977 har väl också alltid varit lite av brudhårdrock?), och har lanserat vinet Whitesnake Zinfandel (2008, 2010). Snart lanseras också ett Merlotbaserat vin, men, som signaturen bara en fråga frågar i en artikelkommentarstråd: "Borde inte "white"snake släppa ett vitt vin. Ett trevligt Riesling som slingrar sig på tungan?" Och det schweiziska extrem-metalbandet Samael säljer inte bara schweiziska fällknivar på sin hemsida, utan också sitt eget vin Samael Alliance 2009 av druvorna Gamay, Diolinoir and Sangiovese.

Gamla Heavy metal-ikonerna Iron Maiden prånglar ut tre viner under namnet Eddie's Evil Brew på sin hemsida: en chilensk merlot från 2008, en cabernet sauvignon från 2009, och ännu en merlot från 2010 (nedan).

Vidare har det norska black metal-bandet Satyricons sångare Sigurd Wongraven sedan länge ett seriöst vinintresse som resulterat inte bara i en diplomerad vinutbildning, utan också i en kommande vinbok och två viner från Piemonte i samarbete med kvalitetsproducenten Roagna: 2009 Langhe Rosso Alleanza Nero di Wongraven (på såväl flaska som BiB) och 2006 Barolo Unione Nero di Wongraven. (Båda flaskorna finns att beställa på SB.)

Ett mer långtgående vinintresse har f.d. soldaten, stå-uppkomikern och rockmusikern Maynard James Keenan - det amerikanska alternativmetalbandet Tools, senare A Perfect Circles och sidoprojektet Puscifers sångare och frontfigur. Som ättling till italienska vinmakare och immigranter har han skaffat sig en egen vingård – Merkin Vineyards – och ett vineri – Caduceus Cellars – i Arizonas ökentrakter där han i samarbete med vinmakaren Eric Glomski gör en rad olika viner med olika lokala indiannamn som Tazi, Nachis, Mangus, Dayden och Dala, under namnet Arizona Stronghold Vineyards. De marknadsförs dock inte som ”hårdrocksviner” utan med ambitionen att sätta Arizona på den amerikanska vinkartan.




För de mer utstuderade ”hårdrocksvinerna” är etikettestetiken och marknadsföringssammanhangen som sig bör (utom Whitesnakes etikett då, men det är ju som sagt hårdrock för brudar…). Med tanke på hårdrockares stora trofasthet mot allt hårdrockigt är nog denna typ av vinlansering både en god affär och en möjlighet att rejält bryta upp portarna till några subkulturella öl- och spritbastioner. För vinförsäljarna öppnar sig i så fall en ny kundgrupp – och hårdrockspubliken är stor, vilket finska Lordis helt otippade seger i Eurovison Song Contest visade år 2006.
  

Gimme Gamay, rockin' hey - or zin-fan-del, straight from hell!

”Hårdrocksvin” omskrivs på olika metalmusikbloggar och –sajter av folk som ofta erkänner att de inte dricker eller vet något om vin, men de tycker att det är häftigt att dessa viner finns och säljs och de ska nog köpa dem själva. Rockintresserade svenska vinimportörer för vilka kopplingen mellan vin och hård musik är självklar finns också, redo att bistå. Så med tiden kanske även vindrickande blir lika öppet hårdrockigt som att dricka öl, sprit och whisky?

The new-fangled wine-and-heavy-metal horns salute

Men ligger viners eventuella hårdrockighet i deras förpacknings- och etikettestetik och vinernas marknadsföringsmässiga inplacering i ett hårdrockssammanhang? Det vill säga, räcker det med att ta vilket lite kraftigare vin som helst och låta det posera i hårdrocksestetik av något slag för att det ska vara ”hårdrocksvin”? Eller ska ett hårdrockigt vin inte bara ha etikettestetiken utan också - som i fallet Wongraven - ha gjorts eller blandats av någon rocker, för en sådan vet vad han/hon vill ha ut av ett hårdrockigt vin? Eller räcker det med att en namnkunnig rockstar gör vinet utan att det behöver presenteras med någon speciellt rockig etikettestetik, eller i nåt hårdrockigt sammanhang som i fallet Keenan? Han vet i alla fall att produktplacera sina alster i musikvideovärlden.



Eller ska ett vins hårdrockighet dömas mot dess interna kvaliteter, mot vinet i sig? Finns det något i ett vin som gör det till ”hårdrock” och ”heavy metal”? Inte oroväckande höga halter av tungmetaller, hoppas jag, för då är många viner heavy metal-viner. Men finns det analogier mellan viners och musikstilars ”inre väsen”? Och finns det någon överensstämmelse mellan viner och subgenrer? Mellan de element som bygger en vintyp och de som bygger en musikgenre? Är t.ex Motörhead Shiraz punkigt uppspeedad hårdrock? Är Whitesnake Zinfandel ett glammigt arenarocksvin? Är Wongravens nebbiolo black metal? Är hans lättare nebbiolo/dolcettoblandning det eller något annat? Är merlot Maiden-heavy metal? Är Samaels gamaybaserade vin extrem industrimetal? Vilket vin är i så fall trash metal? Vilket är goth metal? Vilket är death metal? Och kan ett vin vara värsta mangel-grindcore?

Antalet subgenrer och sub-subgenrer är stort inom metalmusiken, under ständig utveckling, inte särskilt disjunkta och allt som oftast ett resultat av betraktarens öga och behov av klassificering. Det kanske därför räcker om ett vin kan sägas vara ”hårdrock” eller inte, och inte om det är t.ex. ”blackened funeral drone doom metal” eller någon annan sub-sub-sub-subgenre i den tombola av stilelement och estetiska uttryck som metalmusiken utgör.

Men, för den vinintresserade som också gärna gräver i olika metalsubgenrer infinner sig ändå lätt frågan om vad för slags, eller hur mycket hård musik som gömmer sig bakom ett band- eller genrenamn, liksom frågan om ”vad för slags”, eller ”hur mycket” hårdrock/metal ett vin kan vara. Analogierna och associationerna mellan element vill låta sig upprättas, och ett rödvins raka rockvibbar har jag tidigare uppfattat. Frågan om ”hur mycket hårdrock” det finns i ett vin har jag tidigare ställt. Nu frågar jag rätt ut i cyberrymden om det finns fler viner med hårdrock och tung musik i sin själ mer än på etiketten?

Caprai Sagrantino de Montefalco Collepiano 2005 kanske? Tidigare drucket med en rysning och en grimas såväl själv som med Easy Drinkers under hösten 2010. Någon hårdrockspublikorienterad estetik eller dito sammanhang som hos Motörheads, Iron Maidens eller Wongravens viner har detta sagrantinovin inte på något sätt, men vinets vresiga kärvhet implicerar ändå frågan om någon slags hårdrock i detta vins väsen. Lika brutal och svårtillgänglig som lite technical/brutal death metal från egyptologerna i Nile kanske?




/ MG