lördag, april 02, 2011

Shit, Pierre Frite!

2010 års version av Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite är definitionen av Easy Drinking. Man suckar av välbehag, fyller glaset gång på gång och tömmer det lika snabbt.
Det är flyktigt och lätt, men samtidigt smakrikt och rent. Chenin blanc, ingen tvekan om saken; en mix av vax, honungsmelon, Conferencepäron och lite citrus. Lägg till mineraler och en rejäl syra och du får ett begär större än förväntan.

Vinet ingår i Viniks Ekovinlåda Vår 2011 och av de viner jag gillar bäst från Niklas lådor är de med typisk druvkaraktär. 2006 Altitude 540 med sin cabernet sauvignon och 2008 Passe Temps med sin grenache är goda exempel tillsammans med 2010 La Pierre Frite.

Chenin blanc är förvisso inte mitt förstaval av vitvinsdruva, men här är det riktigt trevligt. Kan det vara för att vintern är över och alla blöta Lovikavantar är nedpackade i källaren? Några sådana finns nämligen inte att hitta i Pierres vårgulgröna vin.

Men underligt nog är det inget jag kommer att fylla på förrådet med igen, till skillnad från Altituden och Passe Temps. Det är lite för indifferent för att vara intressant i längden. Men gott är det vilket är gott nog för den här gången.

/ TF

7 kommentarer:

  1. Aha! Ett hästvin! Fick frugan välja i lådan eller?

    SvaraRadera
  2. Ha, ha! Det var uppmärksamt.
    Jag noterade hästen utan att reflektera över att den skulle påverka valet av nästa vinare. Kan det vara en fransk kavallerist anno 2010? Eller måhända en dragon?

    SvaraRadera
  3. Med Chenin Blanc i flaskan måste det vara en "blancoryttare" (blankoryttare).

    Vad det betyder? Leta i avdelningen bortglömda litterära uttryck från 1800-talet.

    Han lånar ut villigt ut allt i flaskan, sen får du betala ränta till den grad att du ångrar lånet.

    SvaraRadera
  4. Du menar:

    "Kulturfolken blicka med stolt ringaktning ned på barbarerna, och dessa tveka icke ett ögonblick att återgälda dessa med samma mynt. Hvilken af parterna som har rätt är ännu kanske oafgjordt, sedan Jean Jacques Rousseau med nej besvarade akademiens i Dijon fråga: om kulturen förbättrar menniskan. Konsten att läsa och skrifva har i Turkiet icke kommit på hvars och ens lott, det är sannt, men också förekomma der icke heller några falska vexlar, och i stället för skrifna kontrakt gäller der blotta ordet. Det synes verkligen oförklarligt, hur en så kolossal handel som Konstantinopels kan underhållas utan ordentlig skriftvexling, men otroligare låter det sätt, hvarpå man i stället tillvägagår för att kunna reda sig. Af de tusentals varupackor, som de oräkneliga kamelkaravanerna från orienten föra till Konstantinopel, är ingen enda åtföljd af fraktsedel, eller ens vanligt handelsmärke. De hamna i packhusen och nederlagen, och om händelsevis mottagaren haft en aning eller dröm om deras ankomst, så reklameras de af honom, och han igenkänner dem vanligen på emballaget, ofta nog endast på en vidfästad röd eller grön trådända-, och likväl hör det till det högst ovanliga, att någonsin en colly går förlorad. Konsten att borra vinfat känner man der icke till, ej heller den fabriksmessiga förfalskningen af lifsmedel, som i vesterlandet nått en sådan fulländning, att den kemiska analysen är nära att blifva efter, när den söker att hålla jemna steg med förfalskningsindustrien. Deremot visar turkarnas gemensamma uppköp af råvaror etc. egendomliga drag af anmärkningsvärd ärlighet och öppenhet. Så till exempel skulle ingen turkisk bernstens-skärare ensam köpa ett enda stycke af danzigagentens dyrbara harts-, nej, alla komma gravitetiskt och högtidligt tillsammans i en klunga; man sätter sig i en krets, kaffe bjudes omkring och molnen ur deras, »chibouk» lägra sig öfver deras allvarliga hufvuden. Härunder yttrar ingen ett ord, så att efter några timmars förlopp den närvarande handelsmannen från Norden ängslas och fruktar, att han med sin affär icke skall blifva färdig förrän framåt midnatt. Nu göres emellertid lugnt en förfrågan och ett anbud, och så är en affär på hundra tusen piaster afslutad. Dessa underliga menniskor känna icke till det behag, som andra finna i att uppskörta och bedraga hvarandra, och det i vesterlandet så högt älskade affärsskojet har ännu icke blifvit infördt hos dem. Det ligger icke i turkens natur något, som förleder honom att försöka sig som »Grunder» eller blanco-ryttare."?

    Källa

    SvaraRadera
  5. Exakt. Och så här:

    "Och hvad tänkte gubben Vimmerlund? Låtom oss höra hans tankar, som han meddelade sin Karin, då han en stund derefter råkade henne. — Mor ! — sade han — Den der Wiftenstedt är mig just en spjufver. Nu är han alls icke angelägen om att ega Carolina sedan han hört, att jag icke är längre så solid som kan hoppades. Men han har misstagit sig. Gubben Wimmerlund har ännu sina 200,000. — Var det icke som jag sade dig, kära Svante! — smålog fru Karin — Den der Wiftenstedt är icke annat än en vinglare, som söker mynt allena. Carolina är en alltför rar flicka för att vara narr åt en dylik blankoryttare. Han äger nog ej mera än hvad han bär på sig. — Nänä. nänä. Karin lilla — hejdade henne Svante — Något mera har han nog. — Ah mycket är det åtminstone icke — återtog Karin. — sanna mina ord, att han en vacker dag gör bankrutt."

    källa

    SvaraRadera
  6. Jaha, om man ska försöka summera det hela så blir det väl så här:

    Skriv aldrig på in blanco.
    Undvik galopperande ränta.
    Don't drink and ride.

    SvaraRadera
  7. Och: Se upp för "procentare", såväl i som utanför flaskan.

    SvaraRadera