Vad är ett vin värt?
Vid B&B-provningen presenterades vinerna i efterhand eftersom vi hade provat dem blint. I tillägg fick vi veta priset för var och en av dem. Besvikelsen hos dem som hade röstat på det billigaste vinet var tydlig och stor. För inte vill man väl gilla billiga viner? Och varför är priset på flaskan så avgörande för vad man tycker/bör tycka?
Så, vad är då ett vin egentligen värt?
Om man bortser från viner vars syfte är att i framtiden säljas med förväntad vinst och rena försäkringsfrågor så är det ju en ganska så intressant fråga.
Det monetära värdet
Har den oöppnade vinflaskan egentligen något värde?
Ja, när man står i kassan hos SB så känns det verkligen så, men så fort den är betald blir den ju i praktiken "värdelös". Smakerna och dofterna får avgöra dess värde när den väl har öppnats. Hur ska annars ett vin värderas om det testas blint?
Om man bortser från viner vars syfte är att i framtiden säljas med förväntad vinst och rena försäkringsfrågor så är det ju en ganska så intressant fråga.
Det monetära värdet
Har den oöppnade vinflaskan egentligen något värde?
Ja, när man står i kassan hos SB så känns det verkligen så, men så fort den är betald blir den ju i praktiken "värdelös". Smakerna och dofterna får avgöra dess värde när den väl har öppnats. Hur ska annars ett vin värderas om det testas blint?
Är det mest kostsamma vinet mer värdefullt än det billigare, även om det smakar sämre?
Visst är det kul att veta hur mycket vinet kostar eller kostade. Men oftast är det ändå skönare att slippa veta. För visst är det underligt att smakuppfattningen snabbt revideras upp eller ner beroende på vinets "värde"?
- Aha! En Châteauneuf-du-Pape! Jag tyckte väl ändå att det var ett riktigt gott vin, även om jag hade lite svårt för smaken först.
Eller kanske oftare: - Hoppsan! Periquita? Den brukar jag kunna pricka in, men vinet upplevdes klart bättre när jag provade det.
Affektionsvärdet
Sen har vi ju det där med affektionsvärdet. På den där resan då jag råkade hitta den där flaskan som ingen annan har. Köpt på plats hos demonproducenten av honom personligen. Den som legat i källaren 5-10 år och som jag vid varje tillfälle som ges slänger en extra kärleksfull blick på. Vad har den för värde?
Tänk om den är korkad? Bäst att aldrig öppna.
Värdet av få och flera
Mängden flaskor av en sort påverkar enligt mig valet av vin i större grad än vad de har kostat. En enda stackars flaska fylld med sydafrikansk pinotage får ofta ligga kvar medan den dyrare flaskan med pinot noir får se sin tvillingbror från Côte-de-Nuits för sista gången. Den sista flaska är alltid den mest värdefulla, inte den dyraste.
Värdet av att kunna imponera
Man har ju läst om överrika amerikanska samlare som har källaren full av toppbordeauxer. Utan att någonsin ha smakat eller någonsin kommer att öppna någon av dem. Till vilken glädje? Syftet måste ju vara att övertyga kunder, kolleger och vänner att man är någon att räkna med, att man har god smak och inte minst - att man har (hade?) stålar.
Visst är det kul att veta hur mycket vinet kostar eller kostade. Men oftast är det ändå skönare att slippa veta. För visst är det underligt att smakuppfattningen snabbt revideras upp eller ner beroende på vinets "värde"?
- Aha! En Châteauneuf-du-Pape! Jag tyckte väl ändå att det var ett riktigt gott vin, även om jag hade lite svårt för smaken först.
Eller kanske oftare: - Hoppsan! Periquita? Den brukar jag kunna pricka in, men vinet upplevdes klart bättre när jag provade det.
Affektionsvärdet
Sen har vi ju det där med affektionsvärdet. På den där resan då jag råkade hitta den där flaskan som ingen annan har. Köpt på plats hos demonproducenten av honom personligen. Den som legat i källaren 5-10 år och som jag vid varje tillfälle som ges slänger en extra kärleksfull blick på. Vad har den för värde?
Tänk om den är korkad? Bäst att aldrig öppna.
Värdet av få och flera
Mängden flaskor av en sort påverkar enligt mig valet av vin i större grad än vad de har kostat. En enda stackars flaska fylld med sydafrikansk pinotage får ofta ligga kvar medan den dyrare flaskan med pinot noir får se sin tvillingbror från Côte-de-Nuits för sista gången. Den sista flaska är alltid den mest värdefulla, inte den dyraste.
Värdet av att kunna imponera
Man har ju läst om överrika amerikanska samlare som har källaren full av toppbordeauxer. Utan att någonsin ha smakat eller någonsin kommer att öppna någon av dem. Till vilken glädje? Syftet måste ju vara att övertyga kunder, kolleger och vänner att man är någon att räkna med, att man har god smak och inte minst - att man har (hade?) stålar.
Min slutsats är att det tar emot att betala för dyra viner, men det är kul att bli kompis med dem. Sen är det ju alltid roligt att kunna imponera med den sista av dem på en blindprovning med Easy Drinkers.
Vad är då värdet med detta blogginlägg?
Sannolikt värdelöst...
/ TF
