Mosel vs Rheingau

En fyra kilos kummel fick följa med hem från fiskvagnen Sjysta Fisken (sic!) vid stormarknaden. Som en blandning av torsk och hälleflundra, förklarade storfiskarn, och eftersom den är så mjäll kommer barnen att älska den. Misstänksamt såg jag på honom och tänkte sure Bernard, men va fan, varför inte chansa?

Efter en fördrink bestående av mousserande vin, flädersaft och gin var vi alla redo för duellen Mosel mot Rheingau, årgång 2007, tillsammans med fisken, skirat smör och pepparrot.

Mosel, med sina lätta, friska rieslingviner fick äran att börja. 2007 Sibylle Kuntz Riesling Trocken Gold-Quadrat är påtagligt mineralisk med gummitoner i doften. Trots sin lätthet är smaken lång och har drag av både honung och citrus. Syran är skarp som bara den.

Rheingaus representant, en 2007 Geheimrat ”J” Rheingau Riesling Spätlese Trocken från Weingut Wegeler, visar upp en annan karaktär. Här kommer petroleumet tydligare fram och vi får en oljigare känsla i munnen som är både fylligare och fruktigare än Quadraten. Även ”J” har bra syra, om än inte lika knivskarp. En mjukare doft med toner av orange flavored drops från 80-talets tax free-karamell-shoppning får bilder av både Rhodos och Playa del Ingles att framträda ur minnet.

Båda var riktigt bra, om än fortfarande något unga, men guldkvadraten utsågs till kvällens guldmedaljör.

Och kummeln, den gick faktiskt hem hos barnen.

/ TF

Ekovin till vildsvin

För att undvika sjörövarvin till vildsvinet tog vi båten nedströms Rhônefloden och styrde ut på Medelhavet. Vi höll styrbord och ankrade efter en sådär 80 sjömil strax utanför Perpignan, vid foten av Pyrenéerna, och började vandra uppför kullarna i jakt på något ekologiskt och biodynamiskt att dricka till den stek som tillagats av det tidigare så håriga djuret.

Den första flaskan var var signerad Laurent de Besombes Singla och Domaine Singla i Roussillon. 2008 Domaine Singla Passe Temps innehåller huvudsakligen grenache, men har blandats ut med lite syrah. Det doftar underbart av hallon, lakrits, örter, lite tobak och stall (eller var det svinstia?). I munnen är det varmt och fruktpackat, men utan störande alkoholstyrka. "Buteljerat solsken" som Vinik skrivit på följesedelsn till Ekovinlådans vinteredition 2010. Bra syra, lite sälta och lagom strävhet i gommen. Mums.

Buteljerat solsken

Den andra flaskan fick vi efter en lång vandring norrut. Först utför, sedan uppför. Till slut kom vi fram till byn Lenthéric i Faugères, Languedoc. Från Domaine Leon Barral fick vi med oss en flaska 2007 Domaine Leon Barral Cuvée Valinière, som är gjord på mourvèdre och en näve syrah. Det doftar lila frukt och lila blommor men också en gnutta lakrits och örter. I munnen smakar det fruktigt, men också mineralrikt. Tanninerna är väluppfostrade och vinet avslutar med en låååång eftersmak som liksom aldrig vill ta slut. Barrals Cuvée Valinière har en helt annan karaktär än Cuvée Jadis som ED testade i en blind rödvinsprovning i oktober 2010.

Biodynamisk elegans

Båda vinerna är bra. Den förra lite tuffare och mindre elegant än den senare. Att avgöra vilken som är kvällens Easy Drinking är inte lätt. Jag tror att det lutar åt Passe Temps, som trots allt kostar långt mindre än hälften så mycket som Valinièren - 160 pix från vinik (via SB:s privatimport) att jämföra med 387 pix.

/ FM

Nu har jag tagit taberas på den franska lantpatén

Fransk lantpaté är ett måste på julbordet. Vilket öl som passar bäst kan man läsa här. Men frågan är om inte rött vin är bättre. Sagt och gjort.

I första glaset en mörkröd sydfransos sprängfylld med alkohol, alkohol och alkohol. Vad nu då? Borde inte en Châteauneuf du Pape från 2007 vara lite fruktigare och mer nyanserad? 2007 Château La Nerthe har uppenbara släktdrag med det sjörövarvin som Easy Drinking-TF försökte dricka till sitt vildsvin för några dagar sedan. Efter luft och ansträngning an man ana dofter av plommon, lakrits och peppar. Detsamma i munnen. Men det bestående intrycket är: Varför i hela friden ska de skrämma upp vinerna i närmare 15 % utan att det tillför något smakmässigt?

Nej, glas nummer två är i sammanhanget outstanding. 2009 Cuvée Granit från Domaine de la Pépière strax utanför Nantes (Vin de Pays de Loire-Atlantique) är fräscht och fantastiskt fruktigt. Röda vinbär dominerar i doft och smak. Till lantpatén är det en fullträff. Vinet ingår i vinterutgåvan av Ekovinlådan, men kan även köpas från vinik för 115 spänn. Det visar sig att även andra vinbloggare tycker att vinet är förträffligt.

/ FM

950/3300, 800/1000 och annat smått och gott till julmaten

Easy Drinkers har provat julöl och öl till jul några gånger tidigare under vintern. Ju närmare jul man kommer desto större blir möjligheterna att prova med tilltugg. Och det vill man. Det är ju inte bara drycken som ska provsmakas, utan även skinkan, patén m.m.

Först ut var den alldeles nybakade och griljerade julskinkan, direkt utplockad ur ugnen. Uppskuren i lagom tunna skivor läggs den på hembakat knäckebröd med en rejäl klick Dijonsenap. Till detta korkade – ja korkade – vi först upp en flaska av ett av de på förhand mest intressanta mitt-i-månads-släppen från december: Abstrakt 04 från den gamla trotjänaren BrewDog. AB:04 är en imperial stout med enorm karaktär. Färgen är mörkt brunsvart och skummet hårt som vispad äggvita. Ur glaset stiger dofter av hårdrostat kaffe, chokladfudge, lakrits, rostat rågbröd och knäck. Det smakar mörkt, beskt och lite bränt men även fruktigt i munnen. Det är faktiskt inte helt olikt sydfransk jäst druvjuice från 2007. Även den höga alkoholstyrkan har de gemensamt. Hela 15 % i AB:04. Det är dock inte spritigt, utan bara varmstarkt. På det hela taget en fantastisk upplevelse, såväl på egen hand som till en skinkmacka två kvällar före julafton. Och det är väl värt sitt pris: 126,50 kr för en 375 ml-flaska. Men ett är säkert, det är inte Easy Drinking. En flaska räcker gott och väl att dela på två.

Nästa skinksmörgås sköljdes ned med en betydligt blondare bekantskap från Belgien. För övrigt det enda julölet som bjöds. Stille Nacht känns som ett ”typiskt” belgiskt blont klosteröl – om det nu går att säga så med tanke på den uppsjö av blonda belgiska klosteröl som finns. Det har en mycket behaglig beska och fruktsötma, men inget som ger några bestående intryck. Men detta omdöme ska ses i ljuset av att det dracks efter AB:04. Av de två är det dock Stille Nacht som tar hem kvällens Easy Drinking-pris.


Sen kväll före julafton och en varm fransk lantpaté tas ut ur ugnen. Nu är det inte knäckemacka som gäller som tillbehör, utan cornichonger och marinerad kronärtskocka. Jag börjar längta efter rött vin, men nu ska vi testa öl. Rödvinsmatchen till patén får gå av stapeln efter julafton. I första glaset ånyo en imperial stout, denna gång från svenska Three Towns Ind Brewers. S:t Eriks Dubh är mörkbrunt och har ett härligt skum. Det doftar kaffe, kakao och… tjärpastiller och torv. Dubhen har lagrats på Islayfat och det har satt sina tydliga spår. Det är inte riktigt min grej. Jag dricker hellre min rökiga whiskey för sig, inte i ölen.

 Det andra glaset innehåller en ljust rödaktig kolafärgad dryck. Doften är mycket komplex, med toner av choklad, kolakarameller, kaffe, bär och honung, samt en svag men ändå omisskännlig doft av whiskey. Ölet är lagrat på gamla Speysidefat. I munnen ett fylligt öl, med tydlig honungssmak, lite vanilj, smör, kola, fikon, plommon och dadlar. Namnet gör skäl för sig. Devine Rebel Mortlach Reserve 2008 är ett gudomligt öl - eller är det nektar?! - som passar fantastiskt bra till såväl patén (och skinkan visade det sig) som på egen hand. Den skotska brygghunden BrewDog, här i samarbete med danska Mikkeller, har lyckats igen. Och lycklig är (eller var) den som lyckades lägga vantarna på någon av de totalt 1000 flaskor som producerats. Att den kostade hela 149 kr för 33 cl (vilket är rätt mycket för en öl, men inte så mycket om man relaterar det till priset på många vinare som ED provat och ska prova) är inte i överkant. Julens bästa Easy Drinking öl är korad.

/ FM

Sjörövarvin till ett vildsvin

Avspänd, med en inbjudande doft av kött, kryddor och jord. Lite försiktig, men ändå tydlig. Smaken däremot, den mullrar fram som en ångvält. Att Sjörövar-Fabbe puffar på sin lakritspipa känner jag vid nästa sipp, men inte vid sniffen, för där finns nämligen bara tobaken. Lite underligt kan tyckas. Fabbe är stark och luktar alkohol. Eftersmaken är lååång och riktigt bra, bättre än den direkt-i-munnen.

Nä, nu får du vila din gamle sjörövare säger jag släpper ner honom i karaffen. Många skidlöparkilometer senare och när vildsvinet väl landat på tallrikarna kommer han fram igen. Eller inte. Var är han undrar jag och gästerna. Vet inte om det är min Decanter det är något knasigt med men ganska ofta tappar unga viner oväntat i kraft när de får skvalpa några timmar däri. I glasen har vi nu en avsevärt tamare sjöman, en matros som saknar Fabbes tjocka buk. Istället en rätt smal Jocke med kniven men inte utan självförtroende (som synes nedan).

C9dP till vänster i bild.

2007 Bosquet des Papes Cuvée Tradition från C9dP har bra med kryddor men för lite rondör. I alla fall till kvällens rätt. Rätt eller fel – vi fortsätter på samma tema för att förvirra sällskapet. En 2005 Le Cigare Volant från världens skönaste vinnörd – Randall Grahm från Boony Doon Vineyard – luftas snabbt och plockas fram blint. Det här är ju samma sak fast bättre säger en, och fylligare tillägger en annan. Balanserat påstår jag. Kryddorna, örterna och köttet är där men inte alkoholen som tur är. 13,5% får man väl anse vara lågt i sammanhanget. Läskande gott med bra syra. I like it!

Nu är vi igång och till Cheddarn plockas en 2007 La Bastide Blanche fram. Det sydfranska artilleriet levererar ett understöd till osten som heter duga. Mörkröda körsbär, kött (igen) och bläck. Fransoserna bjussar på hög alkohol som vanligt i södern, hela 15%, och hade inte C9dParn hela 15,5%? Det här vinet är mycket mer tanninrikt än tidigare sjöbusar, kanske korn 80?

Nu lugnar vi ner oss med något sött föreslår jag när fruktsalladen dukas fram och varför inte lite frizzante? Åter på min gata får 2009 Nivole, baserat på Moscato från Piemonte, avsluta middagen. Istället för smågodis, för det är det nämligen fullt av i flaskan.

/ TF 

Torsk på Bgn!

Det tidigare omnämnda torskblocket är åter på menyn denna onsdagskväll. För att fira starten av julledigheten blundar jag och fiskar upp något kallt ur vinkylen. Fångsten blir en enkel Ofatad Charrdo från Chablis. Halvflaska förvisso, men 2009 Labouré-Roi Le Beaunois Chablis är ju även en mycket ung, liten parvel. Nästan så späd att den borde kastas tillbaka igen, men nu blir den kvällens trofé hursomhelst. Skruvkorken är ett klart plus. Nu kan den få ett framtida liv som emergency bottle – vilken reinkarnation!

Piggelin, galiamelon, mineraler och lite beurre passerar i turordning när jag sniffar igång. Men bara lite, lite beurre. Inte på nivå med Bonterra utan lite mer Easy Listening, fast på franska. Lite Mireille Mathieu, skir och bräcklig, Sur le pont d’Avignon.

Smaken följer doften och är lätt, lätt. Torskblocket krossar följdaktligt allt motstånd och lille Beaunois får snällt simma iväg. Au revoir min lille vän, eller kanske snarare adieu…

Torskmatch(ning)en:

Bordeaux – Bourgogne 1-0 (självmål)

/ TF

Short Report on Smör Inc.

Till oj-vad-ungarna-är-hungriga-är-det-inte-snart-middag vankas ugnsstekt lax m.tbh utan att någon dryck står på bordet, och insikten att här finns ingen tid för någon luftning går som en ilning efter ryggraden. En snabb vända ner i källaren efter något som lämpar sig för såväl pop’n’pour som mat och sällskap resulterar i en källarkall 2007 Bonterra Chardonnay (på SB finns nu 2008:an). Bonterra - den amerikanske vinproducenten Fetzers ekologiska serie. Upp igen, korken ur, och en svagt gul vätska får porla ned i karaffen.

En snabb sniff medan jag försöker hålla treåringen kvar på plats på sin stol ger ett första intryck av fräsch fruktighet och en ton av äpple mer än citrus, men framförallt av rostade fat. Vinet är ännu rätt kallt, men håller trots det en bra syra och med en behaglig fyllighet. Faten är framträdande i eftersmaken, kanske lite för mycket för min smak men inte så det tar över. Jahapp, detta funkar, tänker jag. Rensar gommen bra och känns friskt och fräscht. Oj, vad gott säger hustrun och det är ju bra för då kan man kanske berätta att det ligger några till nere i källaren.

Så inträder till sist lugnet vid bordet och vinet kan ägnas ett mer koncentrerat intresse. Nu har det hunnit bli lite varmare också, och i både doft och smak börjar det alltmer påminna om…smör?! En smörig ton börjar lyfta ur glaset, och ut kliver efter ett tag en leende figur och börjar sjunga en smäktande smörsångarballad. 



And now, folks, time for my personal favorite "Bonterra Chardonnay"



I smaken fyller det ut kostymen ett snäpp till. De rostade ektonerna finns kvar men är inte lika påträngande. Inte oangenämt, utan mer en ren definition av en fyllig, smörig chardonnay från nya världen. Rätt gott faktiskt. Vilken karaktär det fick när det blev än varmare vet jag inte, för när jag tassade tillbaka till bordet efter att ha gjort ungarna klara för natten var det märkligt tomt i karaffen. Tomten? Äh, lika bra att gå och lägga sig. Kl. 21.00 en lördagskväll.

2007 Bonterra Chardonnay

På måndagskvällssvängen - andra refrängen.
Se på tusan - låg det inte en flaskskvätt undanstoppad med korken i, längst in nere i kylskåpet! Vad man kan belönas för att man böjer sig ned ibland. Denna måndagskväll har skvätten alltså fått två dygns luft bakom kork, och en kylskåpskall sniffosipp ger intryck av…päronsaft? Är det för att jag har läst om ”mogna päron” på såväl flaska som producenthemsida, eller…? Visst blir man påverkad av sådant? (Sensmoral: läs aldrig vinbloggar eller annat före ni har testat själva, läs bara vinknasblogginlägg som det här.) Nej, balansen är bättre nu, smörtonerna i doft och smak är klart mer i bakgrunden, liksom den rostade eken. Smörsångaren har tydligen tappat rösten och fått päronröv efter en stunds kylig vila i lättkorkat glas.

Det är inte oangenämt nu heller, men denna rätt billiga FCUS(E) (Fatlagrad Charrdo från USA (Ekologisk)) drar helt klart mer mot äpplen och päron än citrus. Ett fylligt, matorienterat FC-alternativ till fyllig vit citrus-bourgogne (vars kurva alltid börjar på +100) om man (tillfälligt) skulle ledsna på det (och det gör man ju inte men man kan ju variera sig lite ändå). Jag misstänker att det kan bli kvalmig päronsaft av det här och låter ett glas stå framme några timmar för att bli rumsvarmt. Men ännu efter två timmar håller det stilen med fruktighet, nu avrundade och mjuka syror och rostade fat och måste sägas ge big bang for the buck. Och, tja, visst är det easy drinking…speciellt kylskåpskallt en måndagskväll.

/ MG

ED QT

I går kväll fick Easy Drinkers besök från sydligare breddgrader. EJ hade hörsammat inbjudan till lite Easy Drinking Quality Time en tisdagkväll. Vi andra såg med spänning fram emot vad han skulle ha plockat med sig från familjens vinodlingar i Frankrike.

Det blev en 2007 Clos des Amandiers Pinot Gris från La Cave des Vignerons de Pfaffenheim i Alsace, som doftade och smakade honung och mogna päron. Vi hittade även våt lovikavante à la Chenin Blanc. Denna moderna skapelse, med betydligt lägre sötma än vad som är brukligt i Alsace, passar nog bättre till asiatisk mat än till choucroute - den alsaciska nationalrätten.

En stadig måltid som kräver friskt vitt vin

Det andra glaset innehöll 2008 Meyer-Näkel Spätburgunder Blauschiefer från Ahr i Tyskland. TF hade låtit lufta halva flaskan i tolv timmar. Andra halvan var förflyttad till en nyproducerad emergency bottle som också bjöds för en jämförelse. Luftningen filade av de mest eteriska dofterna och spetsiga smakerna. Det var märkbart vad luftningen betyder för att locka fram de blöta höstlöven. En tydlig pepprighet fick oss att tänka tillbaka på den Blauburgunder som TB tog med till ED:s premiärprovning.

Det tredje glaset innehöll den halva flaska 2008 Querciabella Chianti Classico som FM ställde undan efter måndagmiddag. Vinet hade definitivt vunnit på en natt i skafferiet. Körsbärstonerna hade hittat fram. Fortfarande härligt mjukt med 120-kornstanniner.

Det sista glaset bjöd även det på en Chianti Classico. Och likt helgens chiantiduell stod Barone Ricasoli för motståndet till nämnda Querciabella. MG hade tagit med sig en 2005 Castello di Brolio. Och precis som i nämnda match mellan Querciabella och Colledilà tog baronen hem segern. Han vet minsann hur man gör vin av sangiovese den där baronen. Mörkt, körsbärs- fruktigt och alkoholvarmt med trevliga ektoner och fantastiska tanniner.

Alltsammans ackompanjerades av en salig blandning av new wave, electropunkdisco, bossanova, krakelspektakelsånger, krautrock och annan skön musik från fyra smartphones. Vi saknade dock TB, som fastnat på ARN.

/ FM

2 x Chianti Classico

Efter en match face to face mellan två ölflaskor återgår jag till det normala och jämför viner med varandra i två steg. Inspirerad av förra helgens tre blinda från Piemonte och Bourdeaux:n i Bolgheri är vi kvar i Italien. Närmare bestämt i Chianti Classico.

Efter en lång jullunch med TB och andra arbetskamrater var inte aptiten den bästa på fredagkvällen. Det fick bli en enklare middag. Pasta med karljohansvamp och bresaola. Till det poppades en 2007 Colledilà från Barone Ricasoli. En kraftig mörk doft ångar upp ur glaset. Kaffe, choklad, rosmarin, läder och en aning stall. I munnen värmer en rejäl alkoholstyrka som dock inte tar över utan balanseras på ett snyggt sätt av torkade örter, kaffe, körsbär och läder, massor av läder. Det här gillar jag. Kanske lite väl kraftigt till pastan, även om vinet egentligen klarar sig mycket bra på egen hand. Efter en natt i skåpet fick den ackompanjera lördagens lammentrecôte. Det blev en betydligt bättre kombo.

Matchens andra kombattant har fått sangiovesen utspädd med fem procent cabernet sauvignon. Den biodynamiska 2008 Querciabella Chianti Classico från Agricola Querciabella är märkbart lättare än Colledilàn. Lägre alkoholhalt och lite ljusare bär. Hallon snarare än körsbär. Kaffetonerna finns där, liksom örtigheten. Vinet är mycket fruktigare och mer syradrivet, vilket i och för står sig väl mot måndagkvällens spagetti bolognese. Sammantaget tycker jag dock att Colledilàn är ett mer intressant vin. Men det kostar trots allt 319 balubas på SB, att jämföras med 199 balubas för Querciabellan.

/ FM



Helgens skörd

Lördag

1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis får avgöra valet av rätt för kvällen. Det får bli en Boeuf Bourguignon. XXX har ett intressant recept i hans överraskande välskrivna bok Vinets magi. Och XXX har koll – på receptet i alla fall – det måste ha varit svartvinbärsgelén som fixade biffen, boeuffen. -97an visar denna gång upp tydligare toner av frukt och syra och mindre av den överväldigande svampen än senast.
- Fast visst var där till en början höstfuktig svamp och löv som molmats i mull, säger MG. Och hösten i glaset höll i sig någon timme innan frukten tog över scenen. Hur som helst, vinet var lika moget som boeuffen var välkokad.

Rewind

Väl innanför dörren plockar MG fram en aluminiumklädd blindpava med texten 10-14 grader. Vitt vin, minsann. Det blir en perfekt starter på middagen. Pop säger korken och härliga, smöriga, popcorn poppar fram. Gôtt! Fatlagrad Chardonnay från Côte de Beaune, inget snack. En ceremoniell avtäckning sker och fram träder 2007 Pillot Chassagne-Montrachet.That´s my buddy! 
- Yep! Säger MG, och tror TF tog den med ledning av flaskhalsfolien. Vitt vin från bröderna Pillot, det snävar in områdesalternativen rätt bra. (Och nu vet jag att du har (minst) en 08:a i garderoben!) I jämförelse med andra druckna FCCB/N (Fatlagrad Charrdo från Côte de Beaune/Nuits) måste detta kommunvin från C-M dock sägas vara friskt och lätt som en sommarbris. Det kanske inte står upp mot annan mat än lite lätt tilltugg i någon större grad, men som vintermiddagsaperitif eller sällskapsvin i bersån med vita molntussar på en hög, blå himmel ovan sig är det givet. Easy life - easy drinking!

Forward

MSD är tömd och det är dags att hitta något annat kul som även överraskar. En 2006 Gulfi Nerojbleo? MG blir till sig, ständigt på jakt efter nya druvupptäckter. Nero d’Avola från Sicilien – varför inte? Det här känns igen tycker vi båda. Lite sydfranskt, kanske till och med sydvästfranskt i tonen? Lakrits, massor av kryddor, intensiv attack av torkad frukt. Lite amaronelikt, fast ändå inte. MG hittar fat, men jag fattar inte hur. Hur som helst, välgjort!
- Ja, det var en helt annan Nero d`Avola än det muskelpacke jag drack i Salerno i höstas, säger MG, och minns att kyparen faktiskt var lite dragen när han absolut skulle peka ut riktningen till Sicilien över båtarna i hamnen. Lite elegantare men fortfarande kraftfullt, lite mer eget. Det finns referenser till nämnda områden utan att ändå bli som något vin från dessa. Det måste vara vulkanaska från Etna det är fråga om, kan inte tänka mig annat. Och det krävdes ju också närmast en Vulcanus från underjorden för att rå på några av de ostar TF bjöd på! 

Söndag

Julgodistillverkning och släktmiddag. En spaghettata al ragù och till det två italienare som jag spetsat in mig på. 2004 Copertino Rosso och 2007 Poliziano Vino Nobile di Montepulciano. Den senare nästan tre gånger så dyr som apuliensaren. Cantina Sociale Copertino gör sitt röda vin av druvan negroamaro till 95%. Mycket bra med skön mognad (kan jämföras med ovan nämnda MSD i detta avseende). Läder, stall och tobak – härligt! Polizianon är både yngre och försiktigare, men tar upp kampen som kvällens padrone med sin mjukt sköna körsbärslika sangiovese.

Släktens favorit? Dött lopp.

/ TF + MG

I väntans tider

Fortfarande vänteläge beträffande avfärd mot BB. Nåväl, det är ju trots allt drygt en vecka kvar till beräknad nedkomst. Hela dagen ägnades därför åt julklappstillverkning med barnen. Vi hann även skaffa julgran och göra en sats chokladfudge. Allas favorit i skålen med julgodis. Vi hinner nog göra en sats till innan jul.

Efter en höst fylld av grytor och stekar med rödvin, svart trumpetsvamp och potatis i olika former önskades något lättare och friskare till söndagsmiddagen. Det blev en krämig skaldjursrisotto. Till det fick det bli en chablis. Mellanlagret i garderoben erbjuder inte så mycket annat i vitvinsväg. Får nog hämta hem lite från långlagret.

2005 Domaine Long-Depaquit Chablis Grand Cru Les Blanchots från Albert Bichot är ljusgult i färgen och har en utvecklad doft av syrliga äpplen, mineral och citrus. Det märks dock först efter en halvtimme i glaset och när temperaturen stigit lite. Det ska inte drickas direkt från kylen. I munnen balanserar frukt och syra från äpplen, apelsin och grapefrukt med tydliga mineraler. Det är ett elegant vin, men undrar om inte 08:an har mer att erbjuda. Till maten kommer det lite till korta. Hade nog varit bättre med en lite kraftigare burgund, eller varför inte Greg Brewers chardonnay från Santa Rita Hills som gav sådan mersmak för några veckor sedan.

/ FM

Årets jultomte och hans replika

/ TF

Battle of the Bottles - en julölsmatch i tolv ronder

Efter diskussionerna om huruvida BrewDog är punk eller inte, samt om man behöver kora årets julöl, och vilket det i så fall är, så måste Easy Drinkers gå till botten i denna fråga. Vi bevittnar en match i tolv ronder.


There is no Santa vs. 2010 Nils Oscar Julöl


Invägning: Nils Oscar försöker få sin motståndare ur balans genom en klassisk psykning där han spelar på sin årgång och överlägsna storlek såväl som alkoholstyrka. 50 cl mot 33 cl. 7,7 % mot 4,7 %. Även priset talar om olika viktklasser. 49,90 kr mot 19,90 kr. Brygghunden utan tomte ler lite. Storleken och styrkan är inte allt. Med fint fotarbete och snabba upper-cuts ska man nog kunna få en årgångstomte i hatt på fall.

Rond 1: Vi häller upp flaskornas innehåll samtidigt i två likadana glas. Psykningen verkar ha fått motsatt effekt. Nils Oscar skummar rejält i början, men skummet försvinner redan efter någon minut. Bryggarhunden presenterar ett underbart skum som faktiskt aldrig försvinner. Bryggarhunden vinner klart på poäng. 1-0 till Bryggarhunden.

Rond 2: Båda ölen har en intensivt mörk svartbrun färg. Nils Oscar är aningen ljusare. Det är stout i glasen. Bryggarhunden vinner ronden knappt på poäng, framförallt tack vare en varmare ton i skummet. 2-0 till Bryggarhunden.

Rond 3: Stärkt av den fina inledningen dansar den frånvarande tomten runt. Det doftar kryddigt, varmt och mörkt. En markerad doft av mörkt rågbröd, ingefära och kryddnejlika sprider sig. Det doftar lite som ginger snaps, britternas variant av pepparkakor. Nils Oscar har inte givit upp. Även han bjuder på en varm och kryddig doft med inslag av mörkt rågbröd. Detta är lite mer rostat och torrare. Oavgjort.

Rond 4: Den torra och rostade nyansen från doften återfinns i smaken hos Nils Oscar. Den tydliga beskan gillas skarpt, liksom den mycket balanserade smaken av julkryddor, kaffe, kakao och frukt. Kakao smakar det även om There is no Santa. Dessutom kryddigt och sött. Mmm... Men ronden vinns av Nils Oscar tack vare den tydligare beskan.

Rond 5: Nu har kombattanterna blivit varma i kläderna. Nils Oscar har fått upp farten och visar en mer självsäker attityd. Den frånvarande tomten har något finurligt i ögonen och drar lite på munnen. En klunk till och PANG! Vad var det som hände? Ingefäran och kryddnejlikorna och något som identifieras som kryddpepper (i öl?) börjar ta över smaken hos Brygghunden. Vad är det här? Det smakar...kryddsill!? Det är inte gott - inte alls - och resten av innehållet spills ut i vasken. Teknisk knockout för Nils Oscar!

Matchen är slut och segraren är korad. Och vad kan man lära av detta? Jo;

• 2010 Nils Oscar Julöl är det bästa julölet (av de två och av de andra jag hittills provat i år).
• BrewDog är punk. There is no Santa smakar kryddsill - inte inledningsvis, men efter ett tag. Det är emot konventionerna = punk.
• Man kan vaska öl!

/ FM

Postpunk – punköl – ölpunk – postöl

Som gammal forskare i systemanalys och organisationsteori så känns frågan om vilket julöl som är bäst felformulerad och ointressant.” Som man frågar får man svar” liksom. Man måste tänka i flera nivåer: Vad? Hur? Varför? Dessa nivåer kan ju även variera, så att ”Vad?” för mig är ”Varför?” för dig, och ”Vad?” för dig är ”Hur?” för mig. Öl dricker man ju inte bara till jul, och till jul kan man dricka annat öl än julöl. Skit i konventionerna. Den i allt väsentliga och relevanta frågan är väl vilket öl som är bäst. Eller kanske: Vad är öl? Hur är öl? Varför är öl?

De gamla postpunkarna Public Image Ltd. skulle i all enkelhet säga att öl är öl. För dem är ju ett album ett album, en cd en cd, en kassett en kassett, en singel en singel, en mp3 en mp3 och en t-shirt en t-shirt.

 

Lite som Konsums gamla blåvita sortiment, även om de mig veterligen aldrig gjorde någon öl.

Men jag håller inte med. Inte en ölpunkare heller. En massproducerad lager är inte detsamma som punköl. Punköl har beska, massor med beska. Det doftar fläder, aprikos och humle. Det smakar ingefära, toffeekola, grapefrukt, litchi, kiwi, mango och humle. Det är torrt, beskt och gott!

 

Punk IPA – ett öl för postpunkare

I sann postmodernistisk men också systemanalytisk anda har ölpunkarna på BrewDog – skaparna av Punk IPA – gjort allt för att ta reda på vad, hur och varför öl är. Med öl som Tokyo*, Tactical Nuclear Penguin, Sink the Bismarck! och inte minst The End of History flyttar de gränserna och utmanar folks uppfattning av vad öl är och hur det bäst njuts. Vad sägs om eklagrad stout, djupfryst öl, fyrdubbel IPA och världens starkaste belgiska ale – 55 % – paketerad i en trafikdödad och uppstoppad ekorre alternativt hermelin? Ett intressant tema för en kväll med Easy Drinkers. Men man behöver kanske inte gå så långt för att få ett bra öl till julmaten, det finns mer lättillgängliga alternativ från BrewDog på SB. Till och med ett ”julöl”, även om de inte tror på tomten.

/ FM

Emergency bottle under produktion

Avsaknaden av emergency bottles är akut inför stundande helg. Resolut åker den kolsvarta skruvkorken av lilleputtflaskan och en tredjedel av innehållet åker direkt ner i köttfärssåsen.

Hmm… undrar vad den här lilla vännen kan dofta tänker jag och stoppar näsan i glaset utan att ta lärdom av min gamle kemilärares rekommendation inför nya och okända viskösa bekantskaper (exempelvis salpetersyra). Fläkta lite med handen mot dig ovanför provröret för att inte chockas eller tuppa av var rådet.

2009 Il Conte bjuder på en mäktig smocka av körsbärsfrukt straight in my face. En utandning cigarrrök når mig strax innan uträkning men jag tar mig yr upp och förundrat försöker jag analysera vilken motståndare jag har att göra med. Greven bolmar för fullt och trots sitt namn verkar han komma direkt från Bromma Vulk. Särskilt sur är han inte, men lite sträv i tonen när han ber att få presentera sig aningen mer formellt. Underlig figur, tänker jag, lite som en annan gammal greve som säkert går hem i (de alldeles för många) stugorna. Han försvinner dock snabbt och lämnar få spår efter sig. Lika bra det konstaterar jag förvirrat.

Flaskan är nu tömd och väntar på att fyllas av något intressantare.

En emergency bottle har fötts.

/ TF

Årets julöl och annat sprängstoff

Årets julöl är utan tvivel Nils Oscars Julöl.

Nog om det.

Över till det väsentliga.

Kvällens dryck är Champagne!

En halvflaska Bollinger Special Cuvée fick snabbkylas efter besöket idag på Odenplan. 

Nu ska det minsann firas att familjen expanderar, den här gången med en kille.

Inga tasting notes idag.
Fokus ligger på något mycket mer intressant.

/ TF 

Pulka och Pyssel i Piemonte

Traditionsenligt var det så dags för familjerna TF och FMs årligt återkommande pulka- och pysseldag. Förra årets drabbning i Tantobacken fick nu sin motsvarighet i Gärdets branter. Nyhet för året var att TB med familj anslöt, lagom till pysseldags.

Så mycket pyssel för TF blev det visserligen inte, däremot hade det funderats i dagar över vilket tema på vinerna som skulle bjudas under kvällen. P, P och…. P såklart! P som i Piemonte. En druvren basbarolo fick agera referens, och två flaskor med oväntade blandningar skulle överraska.

Simultant med pysslandet tillagades lammstekar på löpande band med vitlökssky och pinjenötparmesanpotatispuré (pppp). CFO kräver alltid sallad och så även denna dag. Spenat fick det bli.

Åter till dryckerna.

FM kunde bara efter ett par sniff lista ut temat för kvällen och TB nickade instämmande så det blev till att visa upp flaskorna tidigare än väntat.

Gajas blandning av 35% nebbiolo, 35% merlot och 30% cabernet sauvignon kan tyckas vara en unholy alliance, men också mycket intressant. 2008 Sito Moresco var som vår katt med sin gracila gång, sin mjuka päls och sitt sköna klös. Mycket bra balans i en merlot-blandning för en gångs skull. Att man skulle behöva ta sig till Italien för att uppleva detta!

Ytterligare en nebbioloblanding hade Conterno Fantinos 2007 Mon Prá med sina 45% nebbiolo, 45% barbera och 10% cabernet sauvignon. Fyllig, köttig och kärnbärig med massor av körsbärsfrukt. Ändå läskande att dricka, sannolikt tack vare nebbiolon. Störtskön! Kanhända en holy alliance?

Slutligen fick Barolos kvantitativa gigant Fontanafredda representera 100% nebbiolo med sin 2005 Barolo Serralunga d’Alba. I jämföresle med ovanstående fick den spela andra-, eller snarare tredjefiolen trots sin rena och kraftfulla attityd. En basbarolo helt enkelt, snarare än en violin.

Dags för formaggio!

En 54 månaders Parmigiano Reggiano och en avsevärt yngre mix av ko-, get- och fårost fick undertecknad att springa ner till källaren för att hämta upp en Amarone, denna gång en 2006 A, kort och gott, från Alpha Zeta. TB gick i spinn direkt och utnämnde den till kvällens dryck. Själv var jag kanske inte lika entusiastisk, men den gjorde sitt jobb.

Slutligen: kvällen inleddes med en gåva från TB, Farmor Ediths Gyllenxxxxx, baserad på rönnbär och enbär, dessutom alkoholfri. Bäst hittills av dessa underliga drycker. Fett ägigt skulle A sannolikt ha sagt om han hade smakat. Kanske något även för MG?

/ TF

PS.
MG, försmäkta inte – har redan en flight klar för motsvarande upplägg med er! Men då ersätter vi pulka och pyssel med längdåkning, lull-lull och Langh… ähh..., du får se!
DS.