Short Report on Smör Inc.

Till oj-vad-ungarna-är-hungriga-är-det-inte-snart-middag vankas ugnsstekt lax m.tbh utan att någon dryck står på bordet, och insikten att här finns ingen tid för någon luftning går som en ilning efter ryggraden. En snabb vända ner i källaren efter något som lämpar sig för såväl pop’n’pour som mat och sällskap resulterar i en källarkall 2007 Bonterra Chardonnay (på SB finns nu 2008:an). Bonterra - den amerikanske vinproducenten Fetzers ekologiska serie. Upp igen, korken ur, och en svagt gul vätska får porla ned i karaffen.

En snabb sniff medan jag försöker hålla treåringen kvar på plats på sin stol ger ett första intryck av fräsch fruktighet och en ton av äpple mer än citrus, men framförallt av rostade fat. Vinet är ännu rätt kallt, men håller trots det en bra syra och med en behaglig fyllighet. Faten är framträdande i eftersmaken, kanske lite för mycket för min smak men inte så det tar över. Jahapp, detta funkar, tänker jag. Rensar gommen bra och känns friskt och fräscht. Oj, vad gott säger hustrun och det är ju bra för då kan man kanske berätta att det ligger några till nere i källaren.

Så inträder till sist lugnet vid bordet och vinet kan ägnas ett mer koncentrerat intresse. Nu har det hunnit bli lite varmare också, och i både doft och smak börjar det alltmer påminna om…smör?! En smörig ton börjar lyfta ur glaset, och ut kliver efter ett tag en leende figur och börjar sjunga en smäktande smörsångarballad. 



And now, folks, time for my personal favorite "Bonterra Chardonnay"



I smaken fyller det ut kostymen ett snäpp till. De rostade ektonerna finns kvar men är inte lika påträngande. Inte oangenämt, utan mer en ren definition av en fyllig, smörig chardonnay från nya världen. Rätt gott faktiskt. Vilken karaktär det fick när det blev än varmare vet jag inte, för när jag tassade tillbaka till bordet efter att ha gjort ungarna klara för natten var det märkligt tomt i karaffen. Tomten? Äh, lika bra att gå och lägga sig. Kl. 21.00 en lördagskväll.

2007 Bonterra Chardonnay

På måndagskvällssvängen - andra refrängen.
Se på tusan - låg det inte en flaskskvätt undanstoppad med korken i, längst in nere i kylskåpet! Vad man kan belönas för att man böjer sig ned ibland. Denna måndagskväll har skvätten alltså fått två dygns luft bakom kork, och en kylskåpskall sniffosipp ger intryck av…päronsaft? Är det för att jag har läst om ”mogna päron” på såväl flaska som producenthemsida, eller…? Visst blir man påverkad av sådant? (Sensmoral: läs aldrig vinbloggar eller annat före ni har testat själva, läs bara vinknasblogginlägg som det här.) Nej, balansen är bättre nu, smörtonerna i doft och smak är klart mer i bakgrunden, liksom den rostade eken. Smörsångaren har tydligen tappat rösten och fått päronröv efter en stunds kylig vila i lättkorkat glas.

Det är inte oangenämt nu heller, men denna rätt billiga FCUS(E) (Fatlagrad Charrdo från USA (Ekologisk)) drar helt klart mer mot äpplen och päron än citrus. Ett fylligt, matorienterat FC-alternativ till fyllig vit citrus-bourgogne (vars kurva alltid börjar på +100) om man (tillfälligt) skulle ledsna på det (och det gör man ju inte men man kan ju variera sig lite ändå). Jag misstänker att det kan bli kvalmig päronsaft av det här och låter ett glas stå framme några timmar för att bli rumsvarmt. Men ännu efter två timmar håller det stilen med fruktighet, nu avrundade och mjuka syror och rostade fat och måste sägas ge big bang for the buck. Och, tja, visst är det easy drinking…speciellt kylskåpskallt en måndagskväll.

/ MG