Requiem

En minivertikal uppenbarar sig som en hägring i höstrusket. Här har vi årgång 81 mot 07. Borg vs Federer. Eller kanske snarare Järryd vs Roddick. Alltså klasspelare, men knappast titelvinnare. Nåväl, en generation skiljer dem åt och en hel del annat visar det sig.

07an är långluftad medan 81an poppas utan annan behandling än att få ut det trilskande fastetsade korkeländet. Trots korkens kondition är vinet utan defekt - hä ä bar å åk!

Blekröd, med lätta mognadsjabbar och en skön rönnbärssyra imponerar. Ynglingen kör istället hårt med sin merlotfrukt. Rumble in the Bd(jungle)x! Släktskapet är tydligt. Den ene på väg upp, den andre snart på väg ned. Det hade varit kul med en medelålders representant i sällskapet. En yngling med mognad. En 40+are.

/ T

Shit, Pierre Frite!

2010 års version av Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite är definitionen av Easy Drinking. Man suckar av välbehag, fyller glaset gång på gång och tömmer det lika snabbt.

Det är flyktigt och lätt, men samtidigt smakrikt och rent. Chenin blanc, ingen tvekan om saken; en mix av vax, honungsmelon, Conferencepäron och lite citrus. Lägg till mineraler och en rejäl syra och du får ett begär större än förväntan.

Vinet ingår i Viniks Ekovinlåda Vår 2011 och av de viner jag gillar bäst från Niklas lådor är de med typisk druvkaraktär. 2006 Altitude 540 med sin cabernet sauvignon och 2008 Passe Temps med sin grenache är goda exempel tillsammans med 2010 La Pierre Frite.

Chenin blanc är förvisso inte mitt förstaval av vitvinsdruva, men här är det riktigt trevligt. Kan det vara för att vintern är över och alla blöta Lovikavantar är nedpackade i källaren? Några sådana finns nämligen inte att hitta i Pierres vårgulgröna vin.

Men underligt nog är det inget jag kommer att fylla på förrådet med igen, till skillnad från Altituden och Passe Temps. Det är lite för indifferent för att vara intressant i längden. Men gott är det vilket är gott nog för den här gången.

/ TF

Glasklart – klart att glasen avgör!

När fellow Easy Drinkers av olika anledningar väljer att avböja min spontaninbjudan till BlixtBYOB gäller det att snabbt ställa om till rådande situation. Att poppa fyra flaskor själv låter sig inte göras, istället får innehållet ur en flaska presentera sig i fyra, nej faktiskt fem olika typer av glas. Jag har ju gång på gång överraskats av ett glas överlägsenhet gentemot ett annat, ibland även med omvänt resultat.

En av mina nya favoriter, 2008 Domaine Singla Passe Temps, korkas upp och via karaff portioneras vätskan ut i respektive glas. Tasting notes lämnar jag därhän eftersom de redan finns noterade annorstädes.

Vinet, #1, #2, #3, #4...

Från vänster i bild har vi först själva vinet, därefter Orrefors Difference Primeur, följt av samma serie fast istället Mature. Sedan kommer Orrefors Merlot Rödvin och slutligen Iittala Essence Rödvin.

Visst ja! Jag fick ju med mig ett standardiserat vinprovarglas från Gambero Rosso-tillställningen senast, hur nu det gick till. Det är hursomhelst ett Riedelglas av ISO-snitt och får naturligtvis även den sin rättmätiga plats i laguppställningen.

...och slutligen #5.

Först ut är vinglas #1 – Orrefors Difference Primeur. Glaset genererar en mycket tydlig doft som upplevs både kompakt och tät samt bidrar med en varmt fruktig karaktär. Smaken i glaset är behaglig och relativt mjuk. Frukten kommer fram bra.

Vinglas #2 – Orrefors Difference Mature bidrar med en svagare doft än vad Primeuren kunde åstadkomma och alkoholen lyser igenom något, kanske lite för mycket. Vad gäller smaken så är den både mörkare, kryddigare och fylligare än i Primeuren.

Även vinglas #3 - Orrefors Merlot Rödvin väljer att liksom Mature hålla igen på mängden doftextrakt, men ger ett balanserat intryck i näsan. Trean gör att syrligheten blir mer framträdande men smaken tappar också lite kropp jämfört med de övriga. Frukten flödar dock ohämmat.

Vinglas #4 – Iittala Essence Rödvin bjussar på en stjälkighet som inte finns i de övriga glasen. Övriga dofter är satt på sparlåga. Här tar smaken igen allt som glaset förlorat i doft. Den är rejält fruktig och bra men kanske trots allt lite endimensionell.

Ur vinglas #5 – Riedel kommer en relativt svag doft men där ändå frukten är det som är mest framträdande. Det österrikiska glaset gör att smaken blir mjuk och balanserad, men kanske också lite blyg. En antydan till sälta eller mineral tillkommer lite oväntat.

Så – vilket av vinglasen ger då bäst helhetsintryck? Vilket glas vill man luta sig tillbaka med i soffan för att se slutet av hyrfilmen An Education, nominerad till tre Oscar av för mig oförklarliga skäl?

Ja, #1 har bäst doft och en bra smak. Vice versa gäller för #2. #3 är för neutral för att göra vinet rättvisa och #4 var nog det svagaste kortet doftmässigt men överraskade positivt i smakhänseende. #5 var det glas som gav mest olik smak i förhållande till de övriga, vilket överraskade med tanke på att det ska vara ett så kallat "vinprovarglas".

Konklusionen blir att ett grenachebaserat vin från Roussillon anno 2008 gör sig bäst i vinglas #1.

/ TF

I die for Aydie

Jopp, hej-di, Aydie, hej-da! Upp från källaren bara! Ur med korken bara! Ner i karaffen bara! 2007 Château Aydie från familjen Laplace i Madiran, 100% tannat. SB:s klockor för detta vin står alla i 10-11-området, full fräs på alla fronter alltså. Andra omdömen om vinet är späckade med ord som ”kraftfullt, tufft, eldigt, stramt, bör lagras…” Men fyllighet: 11? Och tufft? Bör lagras? Så fasen heller! Det är slankt och läskande syrligt men ändå med tryck. Som en pålandsbris om våren, när isarna just släppt och ungdomskänslorna vaknar. Låt brisen blåsa in en ny vår! Jopp, Aydie, Aydie, hej-da!

























Halva flaskan gick åt i ett nafs innan maten ens kom på bordet. Det gick bara inte att sluta sniffosippa – riktig easy drinking alltså. Eller så var rödvinssuget enormt denna fredag. Hursomhelst hjälper ju hustrun gärna till på ett hörn nu när ammandet närmar sig sitt slut. Den emergency bottle-halvflaska som enligt småbarnsföräldrarutinen fylldes samtidigt som karaffen åker snabbt fram igen. Upp och blås, lille vän!

Färgen kan snarast sägas vara anarkistiskt svart-röd-lila med en tät, mörkt rödlila kant – det ser tufft ut, men det är som med musik: det finns mycket svartklätt som inte är så kärvt eller mullrande tungtufft. Doften – aaah! - en djup, fruktstinn, uppfriskande och ärligt rödsur doft helt utan kladdiga, parfymerade drag . Mycket ung doft av frisk, syrlig frukt med en underton av det mörkare, mogna slaget, plommon, moreller. (Plommoreller kanske, som en pendang till plorsbär?) Smaken är vad doften lovat – slank, frisk, fruktig, kryddig och alkoholen (14,5%) märks just inte alls. Inte i munnen i alla fall.

Och givetvis finns tanninerna där, men inte av den träiga, torra sorten som kastar sig på tänder och tunga direkt utan av den sandiga sorten som ger vinet kropp och sen kommer fram på mest slutet. Sandiga tanniner med druvursprung, det går bra att missa dem helt i klunken, och jag undrar var de femtio procenten nya, franska fat har tagit vägen – helt integrerade. Tanninerna i korn 120-området (och kanske alkoholen också) kallar dock till sist på lite mat, och vinet passar bra för att friska upp, kratta och krydda manegen (gommen) mellan tuggorna av katrinplommonspäckad älgköttfärslimpa (med brunsås). Gott, men - eeeh, förlåt kära hustru - en maträtt som skulle kunna kvala in hos familjen Bruun, och som verkligen kräver frisk syrlighet i nån annan måltidsingrediens…

Besvärj med tannat...



Efter en timme i karaffen kommer till sist ekfaten fram som en ton av lakritskryddighet, men i smaken ger sig några träiga ekfatstanniner fortfarande inte tillkänna. Kanske kommer de visa sig om vinet får bli än varmare, men – hupp! – det är ju alldeles tomt i karaffen! Donnerwetter! Jag som precis hade plockat fram lite ost. Nåväl, denna friska sydvästfransos var något annat än den tråktorra tannatsoppan från Château Bouscassé som dracks häromsistens.

Om denna flaska 2007 Château Aydie gav mig tannatdruvans nakna, obeslöjat sanna väsen är jag från och med nu detta väsens främsta tillbedjare. Amen. Men, vinet är mycket ungdomligt friskt och fruktigt, så framtiden får utvisa i vad år i soffläge kan utmynna. Det kanske inte är intressant längre då. Någon sparad EB för lite snabbmognad så som det brukar bli blev det ju inte heller denna gång. Det börjar bli allt färre av dessa. Är det en ny vår som nalkas? Jopp, aj då. Hejdå!

/ MG

Ovan molnen skiner solen, del 2

Ännu ett internationellt uppdrag, ännu en flygresa, ännu en vinprovning. Denna söndageftermiddag skiner solen för fullt ovan molnen och den kallrökta laxen väntar på något att sköljas ned med. Efter att ha provat röda och vita viner har turen kommit till champagnen, närmare bestämt NV Nicolas Feuillatte Blue Label Brut, som består av 1/5 chardonnay och 2/5 vardera av pinot noir och pinot meunier.

Att detta är en annan dryck än övriga viner som serveras på SAS flygningar markeras inledningsvis av att man får dricka i riktiga glas istället för plastglas. Väl i glaset spritter det av små fina bubblor. Just idag förstärks den guldgula färgen av solljuset så att det fullkomligt strålar och man nästan blir bländad. Vid första sniffen möts man av en tydlig citrusdoft, som följs av grågröna päron, äpplen, mandel och hasselnötter. I munnen en torr och rejält syradriven men ändå balanserad skumpa med smak av grapefrukt, päron, nötter och en lång grusig/dammig mineralisk avslutning.

Det funkar utmärkt till laxen, och lika bra till den avslutande ostbiten med fikonmarmelad. Det står helt klart att den ”blå etiketten” är SAS-flygens mesta Easy Drinking. Men vem hade trott något annat än att champagne skulle ta hem Easy Drinking-titeln, särskilt när den ackompanjeras av strålande sol?

/ FM

BOB - billigt och bra

Om Crozes-Hermitage är lingonsaft så är väl Cabernet Sauvignon i så fall svartvinbärssaft?

Robert Parkers egna märke

Sagt och gjort! Domaine Laguerres 2006 Altitude 540 innehåller 100% Cabernet Sauvignon och får förväntansfullt bli kvällens försökskanin i forskningens tjänst. Visst, faten finns där med ceder som tydligaste association, men är obetydliga i jämförelse med armén av alla svartvinbär på marsch över Pyrenéerna. En helt annan grej än bärlösa 2007 La Tour de By skulle man kunna säga om man är road av understatements. Syran är mycket framträdande och lyfter saften till något extraordinärt, långt över BOBs vanliga svartvinbärssaft. För det här är riktigt bra - ingen BIB direkt, utan ett praktexemplar av vad kungen av druvor kan åstadkomma. Att det sen är eko tycker väl alla (utom möjligtvis BGK) är positivt. Och jag undrar om även farbror Bob gillar så här bra saft?

M menar dock att vinet är rätt menlöst, vilket förvånar mig lite. Å andra sidan sniffar hon ur ett Iittalaglas och jag ur ett Matureglas, fråga mig inte varför. Vid kollationeringen bekräftades min tes - svenska glas är bättre än finska.

Sve - Fin 1-0

Även ED-FM har druckit vinet. Mer ur vilket glas?

/ TF

Eco Drinking

Lördag kväll och på middagsbordet en boeuf bourguignon baserad på hjort. Ekologiskt kött kräver ekologisk dryck. Och med tanke på rättens ursprung är det läge att poppa en flaska med burgundiskt ursprung. Vilken tur att jag (på inrådan av Tryffelsvinet) inhandlat ett sexpack ekobourgogne.

2008 Domaine Trapet Marsannay är ett ekologiskt, ja till och med biodynamiskt vin från Marsannay, en by i den allra nordligaste delen av Côte de Nuits, alldeles utanför Dijon. Jean och Jean-Louis Trapet och deras Domaine Trapet Père & Fils har funnits på plats sedan 1979, för att återupptäcka (och återuppväcka) vinodling och vinmakning som pågått i byn sedan 600-talet.

Vinet är klart och ljust rött, med en viss dragning åt de blå hållet i kanterna. Efter en dryg timmes luftning sniffar vi på en mycket angenäm doft av hemkokt jordgubbssylt, uppblandad med doftminnen av sommarens utflykt med kaffe och kanelbullar i blåbärsskogen. Såväl jordgubbar som blåbär gör sig påminda i munnen. De samsas nu med ännu fler bär – hallon och lingon. De senare bidrar med en frisk syrlighet, som balanseras fint av frukten och en viss kryddighet. Eftersmaken är lång och mycket elegant, med väl integrerade tanniner. Mums, det här riktigt gott, och godare lär det bli av några års lagring. Den beskedliga alkoholhalten (12,5 %) bidrar också till vinets direkta Easy Drinking-karaktär. Det här är ett vin man vill ha mer av.

Och avslutningsvis, vem var det som sa att ekologiska viner inte håller hög kvalitet? Fram för mer eco drinking!

/ FM

10 000-metersklubben

Jakten på flygplansvinernas innersta väsen gick vidare igår. Denna gång på flyget mellan Stockholm och Oslo, och tillbaka. Allt avklarat på en och samma dag. Äntligen(?) en chans att testa något annat vitt flygplansvin än 2009 Villa Anitan.

Inget vin på morgonflyget, däremot på hemresan. Den norska och lite barska flygvärdinnan hivade fram en kartong med mat – bulgursallad med pepprig laxbit. Till det valde jag en kvartsflaska 2009 Réserve Speciale Chardonnay, signerad Gérard Bertrand, som nog är mer känd för viner som Château l’Hospitalet och Cigalus. Detta sydfranska vin, klassat som Vin de Pays d'Oc, har en vitgul färg och doftar inledningsvis fruktig av citron och citronblommor, följt av äpplen och päron och en aning ylle. I munnen en behaglig, torr och aningen fruktig smak, med viss mineralkänsla. Lite åt chablishållet.  

Undrar hur det står sig i jämförelse med Michel Laroches ”L” Chardonnay VdP d'Oc från samma år? Ett vin som ingick i Munskänkarnas praktiska 3-betygsprov häromsistens, och gav FV-T viss mersmak. Det torde ligga i ungefär samma prisklass, kanske lite dyrare, men det finns inte på SB eller i BS.

Det här är definitivt bättre, och mer Easy Drinking än Villa Anitan, det andra vita vin som SAS erbjuder sina resenärer.
Hursomhelst är det inte lika exklusivt som vitvinerna i affärsklass på Air Frances långdistansflygningar, något man fått pris för. Där får man bland annat Cigalus Blanc (som går loss på 299 pix per helflaska i BS).

Så avslutningsvis till frågan om flygplansvinernas innersta väsen. I senaste numret av SAS-magasinet Scanorama informerar man under rubriken The 10 000 meter wine club om att det är en ny vinsäsong på SAS-flygen. Man anger stolt att man tagit hjälp av Oz Clarke för att välja lämpliga viner. Bland de nya vinerna nämns, föga förvånande, Villa Anitan och Tarapaca Cabernet Sauvignon, som jag skrivit om här och här. Av större betydelse är dock följande skrivning:

Much of a wine's subtlety is lost at a height of 10 000 meters because the air onboard is dry and the palate needs moist air to function perfectly. So the wines onboard need to have quite a pronounced bouquet.

Pang på med frukten på en gång alltså. Och det stämmer. De två röda viner och de två vita viner jag provat på SAS är alla rätt fruktstinna i doften, även om de tappar en del efter ett tag. Men vad gör det. Flaskorna är så små att det bara är att beställa in en till.

/ FM

Hur mycket Easy Drinking är 100 RP-poäng?

Med en tokhöjning av insatsen, i form av 2007 Domaine du Pegau Cuvée Da Capo, så fick undertecknad hedersuppdraget att rapportera från 2011 års första samkväm. Fyra förväntansfulla fyrar sammanstrålade kvällen 4 februari på gammal vanlig plats, denna gång för att uppleva 100 Robert Parker - poäng. Jaja, det här med poäng får man väl ta med en nypa salt men spänningen var ändå stor, hur mycket Easy Drinking är egentligen 100 p?

I förhandssnacket var vi inne på att låta Da Capon sjunga i ensamt majestät. Till slut blev det helt tvärtom.

Värden, ED-TF, som vanligt generös bjussade på diverse slattar från avdragsgill förfest bl.a.: 2007 Domaine Santa Duc Cuvée Tradition, 2004 Finca el Puig, 2008 Château de la Negly La Falaise, 2005 Gaja Barolo Dagromis. Vi högg direkt på de sista dropparna Dagromis, hyllat februari-släpp. Smakade lika bra som Rieslingens ärkettyska etikett såg ut (tyvärr ingen slatt kvar där). Sannerligen inga dåliga slattar men svårt att fokusera på något annat än flaskan med rödsvart etikett vi alla kommit för. Lite billigt utseende men respektingivande och ond på något vis.



ED-FM hivade så upp en 2007 Domaine du Pegau Cuvée Reservée och ett oväntat besök i form av Brewdog Abstrakt 04. Dessutom 2008 Deidesheimer Herrgottsacker Riesling som fördrink. ED-MG favoritlakritsrem 2007 Mas de Boislauzon utgjorde det fjärde hjulet under huvudvagnen.

2007 Domaine du Pegau Cuvée Da Capo åkte i glasen utan karaffering. Lite knuten från början men öppnade sig gradvis under kvällen men vinet kunde nog vunnit på ännu längre luftning. Blod och hängmörat kött var första associationer, sedan kom tång, örter, lösningsmedel, billigt fuskbilläder, grönstjälkighet och kaffe. I munnen otroligt tät och varm med mycket lång eftersmak. Lakrits men inte så mycket frukt. Bra tanniner. Ett alltigenom imponerande vin, som en seriös dramatenpjäs, tjocka, tunga, mörka sammetsgardiner som fladdrar av inbillade damer i rörelse bakom. Ett vin utan skratt men tungt, mycket tungt, som ett spegelblankt hav eller Sagan om ringen. Åtminstone jag inbillade mig att jag utan tvivel skulle känna igen vinet om jag fick prova det igen. Tyvärr hade vi inget klaviatur på plats för att som hyllning spela Miniature for Pegau, därmot lite TP light om de 13 druvsorterna i Chateauneuf-de-Pape.

Det var intressant att jämföra Da Capon med 2007 Domaine du Pegau Cuvée Reservée inte minst eftersom man får fyra flaskor för samma pris. Visst var det skillnad, och ED-FM lyckades med ett blindprov skilja flaskorna åt. Smaken något mjukare och inte lika fyllig men väldigt lik Da Capon. Superbra m.a.o. och tänker man överhuvudtaget i termer av pris kontra kvalitet (BK fanclub) så är valet mellan de två lätt. 

De båda seriösa super-Pegauerna, ackompanjerade av en allt längre och åtminstone för vissa ED mycket angenäma lakritsrem ur flaskan med 2007 Mas de Boislauzon, inspirerade helt logiskt till engagerade samhällsdiskussioner framåt småtimmarna, med inbillade fladdrande sammetsdraperier i bakgrunden. Så slutsats måste ändå bli: 100p är nog trots allt inte Easy Drinking. 

TB

Mot högre höjder

Igår var det kalas. Äldsta dottern fyllde år och det var släktmiddag. Redan vid unga år sätts ribban högt och det bjöds efter uttryckliga önskemål från festföremålet på hjortstek. Denna gång preparerad som tjälknul.

Som aperitif bjöds 2007 Domaine Les Hautes Terres Crémant de Limoux Extra Brut. Gilles Azam på Domaine Les Hautes Terres i bergen nära Carcassonne har gjort ett ljusgult bubbelvin av chardonnay, chenin blanc och mauzac som ingick i Ekovinlådans vinteredition 2010. Vinet är inte så fruktigt, men mineralrikt och framförallt mycket torrt. Åh, vad jag gillar snustorrt bubbel.

Till huvudrätten två olika viner. Egentligen hade jag tänkt hålla mig till Ekovinlådans utbud, men eftersom det bara finns en flaska av varje vin i lådan, och de två rödvinsflaskor som fanns kvar var av helt olika karaktär valde jag en annan strategi. Det fick bli druvornas konung för hela slanten - 100 % Cabernet Sauvignon - dessutom höghöjdsodlade (nåja runt 500-600 m.ö.h.) år 2006 båda två - dock i olika världsdelar. 2006 Altitude 540 från Domaine Laguerre i sydfranska Roussillon öppnar med extremt tydlig doft av svarta vinbär, följt av lite tobak, choklad och ceder. I munnen ringlar vinbär, choklad och kaffe runt. Tanninerna är tydliga men mycket mjuka. 2006 Thelema Cabernet Sauvignon från Thelema Mountain Vineyards i Stellenbosch är klart annorlunda. Inga svarta vinbär i öppningen, men massor av mint och mörk choklad. Detta följs av... plåster! Sist kom bären. I munnen kommer vinbären fram tydligare, tillsammans med kakao, kaffe och för sydafrikanska viner karaktäristisk rökighet. Tanninerna är lite tydligare här.

Båda vinerna passade utmärkt till hjorten. Den lite mer eleganta framtoningen gör dock fransosen till kvällens ED. Förresten, jag undrar om inte ekovinlådan är vinterns Easy Drinking. Attans vilka viner Nik hittar åt oss.

/ FM

Utslagningstävling

Inspirerad av helgens finalpass i olika världsmästerskap för inomhus- såväl som utomhussporter, lades sökandet efter helgens Easy Drinking upp som en utslagningstävling. Det begränsade deltagandet gjorde att vi gick på semifinalerna direkt.

Första matchen, ett merlotmättat Bordeauxderby i övre mellanprisklass (159 kr respektive 20 €). I vita tröjor: 2006 Les Hauts de Granget från Saint-Emilion Grand Cru. I gula tröjor: 2007 Les Pélerins de Lafon-Rochet från Château Lafon-Rochet i Saint-Estèphe. Den förstnämnda finns i SB:s ordinarie sortiment, medan den andra införskaffats på utlandsresa. Under uppställningen och överlämnandet av lagvimplarna försöker de gulklädda skrämmas. Varför vet jag dock inte. Ur flaskan kommer en nästan lilasvart brygd, så gott som helt ogenomsiktlig. Så blåser domaren i pipan. De vitklädda anfaller direkt efter avspark/tekning med mörk bärfruktig doft ackompanjerad av kaffe och tobak. De gulklädda småbröderna från Lafon-Rochet hänger inte med. De pustar och flämtar men det doftar inte mycket. En aning plommon kanske. I munnen fortsätter de vita att övertyga, med plommon, örter, blyerts, kaffe, tobak och ett drag av svarta vinbär. Tanninerna sitter där de ska. De gula gör självmål. Det smakar järn, sten och bläck och inte mycket mer. Jo förresten, tanniner och syra. Producenten säger att detta är ett mer easy going vin än storebror. Skämtar de?! Jag undrar om det inte är någon som hällt 2007 Château la Tour de By i flaskan. Den första finalisten är klar.

I den andra matchen ställs två norditalienare mot varandra. Nu i lite lägre prisklass (runt hundringen per helflaska). I vita tröjor med svarta ränder: 2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo. I ljusgula tröjor: 2008 Musella Valpolicella Superiore. Båda finns i SB:s ordinarie sortiment. I sina sportdrickaflaskor har de svartvita en klar mörkröd dryck. De ljusgula drakarnas sportdryck är lite mer blåröd. Domaren blåser igång matchen, och båda lagen är jämna – mycket spel på mittfältet. Båda två erbjuder lite kryddiga, fatiga dofter med tydliga toner av körsbär och mandel. Men precis som att drakarnas tröjfärg är lite blekt, är doften också lite blek. Åtminstone i jämförelse. I munnen blir skillnaden tydligare. Båda vinerna smakar körsbär och har fatkaraktär. Men Muselladraken, med sin blandning av corvina, corvinone, rondinella och barbera, är yngre och mer syradriven – och väldigt kort. Pio’s Langhe är stramare och mer utvecklad i smaken. Här känns inte bara körsbär, utan även toner av mörka blommor och lakrits. För stramt och kärvt tycker V, och jag är beredd att hålla med. 2007:an håller inte samma klass som tidigare årgångar. Men de svartvita utses ändå till segrare efter att ha briljerat tillsammans med ost, valnötter och fikonmarmelad efter middagen.

Så dags för final. Vad säga? Italien gick inte till final i handbolls-VM. Det gjorde däremot Frankrike – och vann. även här vann Frankrike. ”Budgetbordeauxen” med blandning av merlot, cabernet franc och cabernet sauvignon vann med sin balanserade och eleganta men ändå enkla och raka stil överlägset mot den kärva ”budgetnebbiolon”.
 

Jokern i leken

Helgens mesta Easy Drinking gick dock till en tysk uppstickare, som inte ens deltog i matchen. 2008 Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese från Winzerverein Deidesheim i Pfalz fick agera aptitretare och gjorde det med den äran. Lip-smacking good skrev Finare Vinare efter blindprovning av 2005:an för inte länge sedan. Jag känner inte igen mig helt i beskrivningen då jag saknar oljigheten, men 2008:an är även den utsökt balanserad mellan syra och sötma. Och visst känner man smaken av mjukstekta äpplen och päron indränkta i ljus honung.

Sist men inte minst, som inlägg i debatten om ett vins mervärde, så drar jag slutsatsen att det billigaste vinet var det bästa, och det dyraste vinet det sämsta.

 / FM

Butler, Butler, ständigt denne Butler...

Carl Butler inspirerar åter till nya bruna bjudningar.
Senast handlade det om champinjonindränkt oxfilé/toast. Denna gång en lika brun långpanna i form av Butlers lammlåda.

Endast åtta steg krävs för att fullända denna sjuttiotalsrätt. Gott såklart, vem kunde vänta sig något annat?

Den näst sista flaskan av Viniks Ekovinlåda Vinter får sätta korken till tillsammans med en annan ekologisk frifräsare från Cobières. Prestigelös battle förvisso - men en vinnare ska utses.

2008 Chateau Pech-Latt från Corbières är först ut. Färgen är mörk, riktigt mörk. Genomskinlig, så där kusligt totalfiltrerad. Ungefär som tungt vatten, genomskinligheten påminner om kärnkraftverkskylvatten. Så klart är det. Första sniffen är allt annat än bra. Pelargon? Läge att vaska? Nä, den får vila några timmar och till slut blir släpper blomdoften och blir istället lite lingonsyrlig med mörk röd frukt. Smaken är smal och har en (för) tydlig syra. Den smakar saft av svarta vinbär. Sydfranska örter och pyttelite lakrits finns där. Lättdrucket är det.

2008 Mas des Chimères från Coteaux du Languedoc från Ekovinlådan Vinter tar över totalt. Briljerar. Ett körsbärsfärgat, grumligt vin med vattnig kant och medeldjup färg sätter Pech-Latt på plats. En doft av hallon, mandel, björnbär, vulk och gummi med skönt saftig smak tillsammans med lätta, ivriga, oförargerliga tanniner indikerar att detta är kvällens easy drinking. Vinet har en lättsam syra, men är samtidigt ganska fyllig med lång eftersmak.

Vinerna har ungefär samma sammansättning med Syrah, Grenache, Mourvèdre och Carignan. Ändå är de så olika. Pech-Latt är lätt och saftig, Mas des Chimères är fyllig och komplex. Tvivelsutan är den senare den bättre.

Och Butler - han regerar!

/ TF

En hedning att gräva ner igen

2007 Château Bouscassé Vielles Vignes med 95% tannat och 5% cabernet franc är vinet för fredagkvällens vuxenmys framför brasan. Bouscassé, låter inte det som en gammal hövding från keltiskt heden tid? En släkting till Boudicca kanske? Och trots – eller kanske tack vare – sin ungdom är detta vin som en torr gammal kelt-mumie från en tom och fyndlös ekkista. Inte mycket att plundra här inte. Det här vinet var väl just inget speciellt, säger frun och förser sig med lite mer sauternes och saffranspannkaka istället. Jahaja, tänker jag när jag tankar över halva flaskan i en småflaska. Fall på eget grepp, nyfikenheten på det här vinet slår tillbaka, Jag skulle dragit fram ett säkert kort istället.

I färgen är vinet mörkt, mörkt rött med mörklila nyanser som dock gömmer sig väl i det ogenomskinliga och lite skitiga vinet. En inledningsvis väldigt fruktig, dov doft med en del tobak, svarta vinbär och säkerligen en del annat som min lätt förkylda näsa inte uppfattar. Efter ett par timmars luft domineras doften helt av fatvanilj och eklakrits. I smaken ganska intetsägande – snål med den mörka frukten, en svävande syra som inte helt sitter ihop med övriga komponenter, extremt torr och ett abrupt avslut med medelgrovt sandiga, mycket torra tanniner som sätter stopp för alla försök att känna nån annan eftersmak.

Den här madiranske lokalhövdingen, kommen från gamla kätterska områden i Sydfrankrike och med en etikett fulsnygg som vore den designad av Den Onde själv, är en riktig snåljåp och förtjänar att grävas ner igen tills han kommer på bättre tankar och ekkistan har ruttnat lite. Men till hans fördel ska sägas att han fick stå för hela showen helt ensam - all ost var redan uppäten. Nästa gång jag gräver upp den här hedningen får jag allt bjuda honom på lite mat så kanske han släpper till lite mer.

/ MG

Från Toast de Paris till Biff Butler

Butare, Rwanda 1 oktober 2007.

På väg till Nyungwe National Park från Kigali stannar vi i universitetsstaden Butare för ett lunchbreak.

Butare är som de flesta andra städer (eller snarare byar) i Rwanda, allt annat än det vi är vana vid från Europa. Lite vilda västern med salooner längs en huvudgata skulle man kunna likna dem vid. I änden av gatan finns ett torg där tusentals invånare kränger varor eller väntar på nästa buss till huvudstaden. Vi glider i sakta mak genom staden i våra värdars vita Nissan Patrol, vilken trots sin storlek inte väcker någon särskild uppmärksamhet. Något ställe att äta på hittar vi inte förrän vi kommer till Hotel Faucon.

Tillräckligt ok för en snabb lunch tänker vi och sätter oss hungriga på deras uteservering. Vi beställer var sin Coke och Toast de Paris, vad nu det kan vara. Efter en lite för lång stund kommer servitören till slut med tallrikar fyllda med orostat bröd dränkta med pulversås (?) av burkchampinjoner och ketchup. Doften är knappt hanterbar och konsistensen är fruktansvärd. Smaken är vidrig. Med tanke på att Rwanda saknar McDs och liknande sätter vi i oss tillräckligt tills vi börjar må illa. Därefter drar vi snabbt vidare mot Cyangugu på gränsen mot Democratic Republic of Congo.

Stockholm, Sverige 22 januari 2011.

Dryga tre år senare har vi våra värdar på middag. Som en pendang till Faucons Toast de Paris hittar vi i Carl Butlers monokulörta (brun) kokbok Biff Butler.

Såsen är här något mer brun och toasten är utbytt mot kött. Vi slår på stort och ersätter biffen med oxfilé för att få maximal kontrast – trots den uppenbara visuella likheten. Doft, konsistens och smak är lyckligtvis klart bättre denna gång.

Till maten får 2008 Domaine Singla Passe Temps från Ekovinlådan Vinter battla mot en rekommendation från importören Nik själv, 2008 Domaine Lecroix-Vanel Fine Amor. Den senare är ljus och genomsiktlig med lite fällning och har dofter av bläck, jord, lakrits och blåbär. Riktigt god varm smak som är relativt alkoholstark med bra spets om än med lite för tunn kropp. Men den står inte upp mot Singlas representant. Passe Temps är har en fylligt röd, något grumlig kulör. Doften osar mörk körsbärsfrukt, stall, jord, åker, ja helt enkelt bondgård. Bra syra och mjuka sköna tanniner med ett tryck i eftersmaken. Riktiga kärnsmaker. Finns det inte lite tång också? Sa jag jord och grus? En slags ökenkänsla infinner sig från sandigheten och värmen. Den är både grövre och bättre än Fine Amor. Ungefär som att jämföra en bonde med en ballerina.

Ekovinlådan fick släppa till ytterligare två intressanta viner. Till förrätten poppades NV Crémant de Limoux Extra Brut. Ett mousserande vin, granne med de röda huvudrättsvinerna, baserat på Chardonnay, Chenin Blanc och Mauzac. Vinet är friskt med massor av spritsiga bubblor. Grapefrukt och gröna äpplen är tydliga doftmarkörer tillsammans med en gnutta sälta (!). Den är lätt men ändå smakrik. Helt klart ett intressant vin om än inte i klass med the real stuff från Champagne.

Till efterrätten serverades låddans söta vin från Coteaux du Layon (Anjou), 2007 Domaine du Pas Saint Martin Les Mille Rocs. 100% Chenin Blanc och det märks. En blöt hund samsas med honung, (över)mogna bruna päron och lite ananas. Smaken är rund och mjuk och kompletteras med lite beska i all sötma. Gott, kort och gott.

Nu väntar vi både på våren och Ekovinlådan Vår!

/ TF

Renjägarna från Rhônedalen

Lördag. Ikväll vankas renstek, och i många rensteksrecept som också innehåller vintips är det oftast pepprig syrah eller annat kryddigt vin - företrädelsevis från Rhônedalen - som rekommenderas. Blaha, blaha tänker jag som vanligt om vintips i recept, men denna gång väcker vintipsen en fragmenterad tanke – en aning som inte riktigt vill låta sig dras fram som en klar tanke. Äh, strunt samma, ner till källaren där jag istället bereder mig på att dra fram en italienare just for the sake of it.

Men nere i källarkylan kopplar tankefragmenten plötsligt och oväntat samman, och bryter fram som en tydlig och självklar helhet: Renstek! - Rhônedalen! - Kyla! - Istiden! - Solutréen! - Magdalénien! - Mer än 90% ren i det arkeologiska benmaterialet! Ha! Självklart ska det vara kryddigt vin från Rhônedalen till renstek, men inte på grund av något vintips eller för att det säkert passar bra ihop.

Nej, det ska vara för att det är vin från en region där människor under och strax efter den senaste istidens maximum bodde och jagade nästan uteslutande ren för att få sig ett mål mat på grottgolvet. Respekt. Sådant obligerar, och nu ska denna bokstavligt talat långsökta regionala koppling banne mig upprättas på vårt matbord! Undrar just bara om istidsjägarna i sina grottor skulle föredra syrah eller nåt grenachebaserat till sin renstek?

   


- Ska man behöva dricka sånt där surt syrahvin igen? Ska vi inte ta nåt grenachebaserat från kusinerna nerströms idag?

- Knas heller! Deras skitvin kan vi bju på när de kommer hit. Langa fram lite syrah nu. Rått kött, lingon och blod, det är grejer för en karl det! Förresten, kan man få en vargtass innan maten?

  

Vi prövar båda alternativen. Först rekryteras pappa Graillot för att förse oss med två präktiga renjägare som också ger en chans att pröva hur olika årskullar presterar. En Graillot Crozes-Hermitage från 2007 ställs fram tillsammans med en Graillot Crozes-Hermitage från 2008. Det förra hade - likt en istida hetsjakt på en förbipasserande renhjord - en typiskt graillothypat strykande åtgång vid släppet i november 2009. 2008:an tycks inte alls ha orsakat samma omedelbara rusning vid släppet i december 2010, även om det snart också är helt slutsålt trots ett större antal inköpta flaskor än 2007:an.

Från skafferiet hämtas en Emergency Bottle med en kvarvarande halv flaska 2007 Xavier Vacqueyras fram för att förse de båda jägarna med en väpnare. Och så är det förstås dags att se hur detta vin ter sig efter nästan tre veckor som EB. Som den lagjakt det är får alla tre flaskorna plikta en skvätt i såsen. (R)en för alla – alla för (r)en! Precis som för människorna för sisådär 15-22 000 år sedan under solutréen- och magdalénienkulturerna i istidens östra Frankrike. Dessa istida renjägare är också många svenskars genetiska förfäder, och fantastiskt nog sätter sig sedan ungarna och glupar tyst (nåja) och stormunt i sig maten - talar rensteken månne till genetiskt nedärvda smakpreferenser? Hursomhelst ger det en chans att ägna vinerna en mer koncentrerad stund. Färgmässigt är det stor skillnad mellan 2007:an och 2008:an. Den förra är djupröd, lite skitig och mörk som en bandoliär, den senare transparent klarröd med lyster som en bourgogne.



Ingen tvekan om vad som är vad



Doften är som sig bör: rått kött, unknad, järn och lingonsaft, och det är näst intill omöjligt att skilja årgångarna från varandra på doften. I smak visar båda årgångarna samma rödbäriga fruktighet, samma lingonsyrlighet och samma milt kärva tanniner. Det är lika svårt att skilja årgångarna från varandra på smaken. Möjligen att 2007:an har snäppet mer av allt och visar en något, något större kryddighet, medan 2008:an kan upplevas lite lättare - allt av 2007:an fast till 80%.

Väpnaren från Vacqueyras - Xaviers Vackan årgång 2007 - har inte bara stått och smygätit laktrisgodis under sin väntan, utan har även betydligt mer av mörk, dov frukt och kärva, träiga tanniner. Frukten har efter tre veckor i en EB gått tillbaka något och vinet känns inte så balanserat. Lite kärvare, mer robust och kanske mer ett vin för höstjagat, fetare renkött kanske. Det är inte så långt ifrån det intryck vinet gav sist det begav sig, tillsammans med älgfar.




Stenåldersrecept på renstek: först fäller man en ren...

   

Söndag. Rensteken var en bastant rackare på 1,2 kg, vilket innebär att det allt får bli renstek till middag idag med - fast ugnsstekt den här gången. Tankarna går direkt till istidsmänniskorna. Varierade de sina renstekar? Eller var det kolglödsgrillad ren varje dag? I så fall: Respekt. De båda Grailloterna har också de hängt med efter en natt i skafferiet. I doft är det lika svårt att skilja dem åt idag också, men smakmässigt har en lite större skillnad uppstått. 2007:an är något fylligare, kryddigare och mörkare i smaken, medan 2008:an är lite lättare, lite tunnare och mer läskande lingonsur. Men det kräver ett växelsippande med koncentration och snabba (lapp)kast för att hitta skillnaderna.

Från sydrhône blir det dock väpnarbyte och en EB med Xaviers Giggan från Gigondas årgång 2007 kallas in från sin kvarsittning sedan sist. Lakrits och mörk frukt, sandiga tanniner, och trots en lättare, slankare karaktär än hos Vackan känns detta vin också ganska robust och inte lika läskande som Crozes-Hermitagerna. Hustrun tycker till slut att Äh, och gör en Cuvée du Rhône av alltihop när jag senare på kvällen vill diska glasen. Jag provar jag med, och det blev ju riktigt bra. Så är renjakten över för denna gång.

/ MG

Hur mycket hårdrock är 2007 Château La Tour de By?

När gamle syntharen Easy Drinker-TF säger att 2007 Château La Tour de By är tyngre än Ozzy men lättare än Orvar Säfström (jag antar att TF då menar tidiga Entombed där Säfström hade en kort sångarkarriär), måste ju jag som gammal rocker med Black Sabbath- och Ozzy-vinyler i garderoben och Entombed-CD:s i hyllan undersöka detta närmare. Är det hårdrock i det här vinet? Är det en enkel och rak hårdrockrökare med enkelt trumkomp och odistad bas? Eller lite mer gitarrylande åttiotalsheavymetal? Kanske rent av tung, progressiv subgenremetal med nedstämda gitarrer och tokdistad bas och dubbla baskaggar och blastbeats och stämsång och growl och deathgrunts och taktbyten och allt? Eller är det bara trist, tunn, tråkig och fantasilös pudelrock, typ Europe? Eller mjäkig, mediafjäskande melodifestivals-refrängrock som synthar-TF misstagit för hårdrock? Jag köper en halvpava och testar.

Pop’n’pour. På scenen ett mörkrött, icke-transparent vin utan lyster, utan några skiftningar i lila eller någon dragning mot svart. Mörkrött? Det är väl ingen sorgeromantisk symfoni-gothrockare det här? Nej. För lite lyster och för lite ljus på scenen. Men kanske lite mörkare goth metal? Vi får se. Doften öppnar mulligt mörk, dov och djupt nere. Ingen gitarr- och sångfrukt som svävar högt i det blå, men väl tydliga, tunga, mulliga, mörksötfruktiga riff på bas och nedstämda gitarrer. En liten högre, mer sötsyrlig gitarrstämma finns där också. Blod? Det här verkar ändå lite lovande.

Jag håller bort glaset en stund, och tar sedan en stor, djup klunk och håller kvar vinet länge i munnen. En första attack av tunga, distade alkohol- och syradrivna riff, hela tiden med en bakomliggande, lätt svävande beska, men sedan tunnar det snabbt ut och saktar ner rejält. Ingen aggressivitet eller eldighet. Ingen solig livsfrukt. Bara kol, jord, sten, grus, aska och en sällsam beskhet som tar tag och försöker dra mig ner i en kall gravs döda mörker där frukten redan ligger. Klockan klämtar helt klart för det lilla som finns kvar av frukten som är ytterst tunn, blek och i det närmaste död där nere i stenkistan. Det blir en hopplös slitning mellan dödens askgråa beska och viljan att hitta livets fruktiga syrlighet, och vinet tycks beklaga detta med hög stämma och ett tungt, långsamt vaggande. Jag vaggar jag också, med tungan, och råkar riva skynket för hörnet vid tungroten där ett tanninmonsters fula tryne plötsligt skymtar längst inne i smakmörkret. Oväntat kastar det sig fram med tunga kliv och ett kärvt growlande, och biter sig med ett tungt riffande fast i min tunga. Det blir en kamp mellan tanniner och den levande döda fruktens osaliga andes beskhet. Jag räddas till slut av den beska anden som med sina sista krafter lyckas vrida mig ur tanninernas grepp och släpper mig ur gravens mörker. Till sist tonar tanniner och beska snabbt bort utan några kvarvarande efterklanger, bara ett otäckt minne av att ha undkommit ett fruktlöst mörker. Och kärv aska i munnen.

Nu vet jag vad det här är. Detta vin är inte syrafrisk, sång- och gitarrfruktig men tanninlös och lite tunn Ozzy-heavymetal. Inte heller är det enkel, mörkfruktsbastung men alko- och tanninsvag old-schoolheavymetal m/Black Sabbath. Det är lite tyngre än så, men långt ifrån fruktförnekande, tung, sunlightriffdistat alkostark, mörkfruktsbastrumsmullrande och tanningrowlande östkustdödsmetall á la tidiga Entombed. Nej, denna flaska från ett ensamt, isolerat torn bland vinrankorna är snarare en Tomb of Doom Metal där solens ljusa frukt och det ljusa, friska, syresatta livsblodet har offrats till svärtans demoner. Allt för att locka fram det uråldriga underjordiska mörkrets kraftfulla hemligheter bland all jord, torkat blod, sten, grus och kallnad aska - med risk för evig fördömelse till en besk tillvaro mellan liv och död. Och från mörkret ropar nu vinet desperat på mig, plågat av svärtans demoner, för att också jag innan livsfrukten helt är utrunnen ska kämpa, erövra och ropa ut de visdomar underjorden burit på. Jag känner mig kallad. Jag tar ännu en djup sniff och en djup, lång klunk och dras återigen ner i det kalla mörkret. Vad väntar denna gång? Hoppas jag kommer upp igen.



/ MG