I die for Aydie

Jopp, hej-di, Aydie, hej-da! Upp från källaren bara! Ur med korken bara! Ner i karaffen bara! 2007 Château Aydie från familjen Laplace i Madiran, 100% tannat. SB:s klockor för detta vin står alla i 10-11-området, full fräs på alla fronter alltså. Andra omdömen om vinet är späckade med ord som ”kraftfullt, tufft, eldigt, stramt, bör lagras…” Men fyllighet: 11? Och tufft? Bör lagras? Så fasen heller! Det är slankt och läskande syrligt men ändå med tryck. Som en pålandsbris om våren, när isarna just släppt och ungdomskänslorna vaknar. Låt brisen blåsa in en ny vår! Jopp, Aydie, Aydie, hej-da!

























Halva flaskan gick åt i ett nafs innan maten ens kom på bordet. Det gick bara inte att sluta sniffosippa – riktig easy drinking alltså. Eller så var rödvinssuget enormt denna fredag. Hursomhelst hjälper ju hustrun gärna till på ett hörn nu när ammandet närmar sig sitt slut. Den emergency bottle-halvflaska som enligt småbarnsföräldrarutinen fylldes samtidigt som karaffen åker snabbt fram igen. Upp och blås, lille vän!

Färgen kan snarast sägas vara anarkistiskt svart-röd-lila med en tät, mörkt rödlila kant – det ser tufft ut, men det är som med musik: det finns mycket svartklätt som inte är så kärvt eller mullrande tungtufft. Doften – aaah! - en djup, fruktstinn, uppfriskande och ärligt rödsur doft helt utan kladdiga, parfymerade drag . Mycket ung doft av frisk, syrlig frukt med en underton av det mörkare, mogna slaget, plommon, moreller. (Plommoreller kanske, som en pendang till plorsbär?) Smaken är vad doften lovat – slank, frisk, fruktig, kryddig och alkoholen (14,5%) märks just inte alls. Inte i munnen i alla fall.

Och givetvis finns tanninerna där, men inte av den träiga, torra sorten som kastar sig på tänder och tunga direkt utan av den sandiga sorten som ger vinet kropp och sen kommer fram på mest slutet. Sandiga tanniner med druvursprung, det går bra att missa dem helt i klunken, och jag undrar var de femtio procenten nya, franska fat har tagit vägen – helt integrerade. Tanninerna i korn 120-området (och kanske alkoholen också) kallar dock till sist på lite mat, och vinet passar bra för att friska upp, kratta och krydda manegen (gommen) mellan tuggorna av katrinplommonspäckad älgköttfärslimpa (med brunsås). Gott, men - eeeh, förlåt kära hustru - en maträtt som skulle kunna kvala in hos familjen Bruun, och som verkligen kräver frisk syrlighet i nån annan måltidsingrediens…

Besvärj med tannat...



Efter en timme i karaffen kommer till sist ekfaten fram som en ton av lakritskryddighet, men i smaken ger sig några träiga ekfatstanniner fortfarande inte tillkänna. Kanske kommer de visa sig om vinet får bli än varmare, men – hupp! – det är ju alldeles tomt i karaffen! Donnerwetter! Jag som precis hade plockat fram lite ost. Nåväl, denna friska sydvästfransos var något annat än den tråktorra tannatsoppan från Château Bouscassé som dracks häromsistens.

Om denna flaska 2007 Château Aydie gav mig tannatdruvans nakna, obeslöjat sanna väsen är jag från och med nu detta väsens främsta tillbedjare. Amen. Men, vinet är mycket ungdomligt friskt och fruktigt, så framtiden får utvisa i vad år i soffläge kan utmynna. Det kanske inte är intressant längre då. Någon sparad EB för lite snabbmognad så som det brukar bli blev det ju inte heller denna gång. Det börjar bli allt färre av dessa. Är det en ny vår som nalkas? Jopp, aj då. Hejdå!

/ MG