Efter tobaksprovningen härförleden är det dags att kollationera intrycken. Kan det ha blivit en maximum overload av nikotin? Kanske skulle det varit bättre att låta en supertoscanare få agera fritt i stället för i sällskap av likasinnade cigar aficionados? Nåväl, gjort är gjort men sagt och gjort, fram med en annan Indicazione Geografica Tipica-representant från Maremma i Toscana.
2006 Mandrone di Lohsafrån Terre del Poliziano sätter omgående av i full galopp. 80% cabernet sauvignon, 10% petit verdot och 10% alicante har softat till sig under 18 månader i nya franska barriquer och sedan ytterligare 6 månader i flaska. Inte underligt att hästarna har spring i benen. En sandig, opakt mörkröd, körsbärslik kulör med en gnutta tegel i kanten känns igen. Dofter av körsbär, svarta vinbär, mandel, örter och skickligt integrerade nya fat ropar: super(toscana)gott! En härligt hög syra gör vinet läskande men det är samtidigt fylligt och har tydliga, mjuka tanniner. Ett bra tryck i smaken liksom i eftersmaken.
Frukten vinner matchen över faten. Kaffe, tobak och choklad finns där, men endast som ett komplement, en sidekick so to speak. Tänk David Letterman och Paul Shaffer.
Letterman (till höger) med sidekick.
Vinet har tydliga likheter med sina sangiovesebaserade grannar i öster (med tanke på körsbär och mandel i första hand), vilket jag upplever mycket mer tydligt än de som provades från Bolgheri. Risken att chansa felaktigt på en Chianti Classico vid en blindprovning är högst sannolik.
Som icke-rökare kan jag bara konstatera att fler supertoscanare än en eller möjligtvis två åt gången klarar jag inte av. Man kanske ska börja röka?
Fyra supertoscanare radas upp för besiktning. Varierande årgångar och varierande andel bordeauxdruvor är förutsättningarna. Snabbt visar det sig att alla har de sina egenheter och typiska karaktärsdrag men likheterna både förvånar och förvirrar. För visst ska väl 2007 Ornellaia helt sonika dominera i detta sällskap? Samtliga visar upp sedvanliga toner av svarta vinbär, cederträ, ballografbläck och rök. Och röken, den lägger sig bildligt som en dimma i lokalen. Jösses vad vi puffar, snarare än sniffar! Men vad är det för rökverk vi har att göra med?
Och vilka personligheter är det vi har i glasen? Låt oss för (i vinvärlden) vanlighets skull använda oss av allegorier.
2007 Ornellaia
55% cabernet sauvignon, 27% merlot, 14% cabernet franc och 4% petit verdot.
Detta är en stilig semimodern italienare av rang. Välklädd, belevad, mondän, världsvan, ja en oklanderlig charmör. En gentleman kort och gott.
Referens: Marcello Mastroianni på toppen av sin karriär.
Rökverk: Vita filterlösa cigaretter.
2008 La Serre Nuove dell’Ornellaia
50% merlot, 35% cabernet sauvignon, 9% cabernet franc och 6% petit verdot.
Ung charmör med självsäker attityd. Kanske lite opolerad men med glimten i ögat. En svärmorsdröm.
Referens: Marcello Mastrioanni i början av sin karriär.
Rökverk: Vita filterlösa cigaretter.
2007 Gaja Ca’Marcanda Magari
50% merlot, 25% cabernet sauvignon och 25% cabernet franc.
Här har vi att göra med en hårdnackad, kompromisslös capo di tutti capi. En slugger med ett ohälsosamt handslag. Oborstad i sitt uppträdande och knappast någon man tjafsar med.
Referens: Tony Soprano
Rökverk: Kubanska cigarrer
2005 Marsiliana
Cabernet sauvignon, merlot och petit verdot.
En rättfram gamäng, om än kusinen från landet i jämförelse med de övriga. Smuts under naglarna visar dock att det är ett hantverk denne padrone levererar.
Referens: Högborgerlig lantbrukare med Land Rover och jakthund (se etiketten).
Rökverk: Cigariller
När röken till slut lägger sig konstaterar vi att vi att vi har en provning utan självklar vinnare och där alla viner håller en hög nivå. Dags att fimpa och gå hem.
Om Crozes-Hermitage är lingonsaft så är väl Cabernet Sauvignon i så fall svartvinbärssaft?
Robert Parkers egna märke
Sagt och gjort! Domaine Laguerres 2006 Altitude 540 innehåller 100% Cabernet Sauvignon och får förväntansfullt bli kvällens försökskanin i forskningens tjänst. Visst, faten finns där med ceder som tydligaste association, men är obetydliga i jämförelse med armén av alla svartvinbär på marsch över Pyrenéerna. En helt annan grej än bärlösa 2007 La Tour de By skulle man kunna säga om man är road av understatements. Syran är mycket framträdande och lyfter saften till något extraordinärt, långt över BOBs vanliga svartvinbärssaft. För det här är riktigt bra - ingen BIB direkt, utan ett praktexemplar av vad kungen av druvor kan åstadkomma. Att det sen är eko tycker väl alla (utom möjligtvis BGK) är positivt. Och jag undrar om även farbror Bob gillar så här bra saft?
M menar dock att vinet är rätt menlöst, vilket förvånar mig lite. Å andra sidan sniffar hon ur ett Iittalaglas och jag ur ett Matureglas, fråga mig inte varför. Vid kollationeringen bekräftades min tes - svenska glas är bättre än finska.
Igår var det kalas. Äldsta dottern fyllde år och det var släktmiddag. Redan vid unga år sätts ribban högt och det bjöds efter uttryckliga önskemål från festföremålet på hjortstek. Denna gång preparerad som tjälknul.
Som aperitif bjöds 2007 Domaine Les Hautes Terres Crémant de Limoux Extra Brut. Gilles Azam på Domaine Les Hautes Terres i bergen nära Carcassonne har gjort ett ljusgult bubbelvin av chardonnay, chenin blanc och mauzac som ingick i Ekovinlådans vinteredition 2010. Vinet är inte så fruktigt, men mineralrikt och framförallt mycket torrt. Åh, vad jag gillar snustorrt bubbel.
Till huvudrätten två olika viner. Egentligen hade jag tänkt hålla mig till Ekovinlådans utbud, men eftersom det bara finns en flaska av varje vin i lådan, och de två rödvinsflaskor som fanns kvar var av helt olika karaktär valde jag en annan strategi. Det fick bli druvornas konung för hela slanten - 100 % Cabernet Sauvignon - dessutom höghöjdsodlade (nåja runt 500-600 m.ö.h.) år 2006 båda två - dock i olika världsdelar. 2006 Altitude 540 från Domaine Laguerre i sydfranska Roussillon öppnar med extremt tydlig doft av svarta vinbär, följt av lite tobak, choklad och ceder. I munnen ringlar vinbär, choklad och kaffe runt. Tanninerna är tydliga men mycket mjuka. 2006 Thelema Cabernet Sauvignon från Thelema Mountain Vineyards i Stellenbosch är klart annorlunda. Inga svarta vinbär i öppningen, men massor av mint och mörk choklad. Detta följs av... plåster! Sist kom bären. I munnen kommer vinbären fram tydligare, tillsammans med kakao, kaffe och för sydafrikanska viner karaktäristisk rökighet. Tanninerna är lite tydligare här.
Båda vinerna passade utmärkt till hjorten. Den lite mer eleganta framtoningen gör dock fransosen till kvällens ED. Förresten, jag undrar om inte ekovinlådan är vinterns Easy Drinking. Attans vilka viner Nik hittar åt oss.
Inspirerad av helgens finalpass i olika världsmästerskap för inomhus- såväl som utomhussporter, lades sökandet efter helgens Easy Drinking upp som en utslagningstävling. Det begränsade deltagandet gjorde att vi gick på semifinalerna direkt.
Första matchen, ett merlotmättat Bordeauxderby i övre mellanprisklass (159 kr respektive 20 €). I vita tröjor: 2006 Les Hauts de Granget från Saint-Emilion Grand Cru. I gula tröjor: 2007 Les Pélerins de Lafon-Rochet från Château Lafon-Rochet i Saint-Estèphe. Den förstnämnda finns i SB:s ordinarie sortiment, medan den andra införskaffats på utlandsresa. Under uppställningen och överlämnandet av lagvimplarna försöker de gulklädda skrämmas. Varför vet jag dock inte. Ur flaskan kommer en nästan lilasvart brygd, så gott som helt ogenomsiktlig. Så blåser domaren i pipan. De vitklädda anfaller direkt efter avspark/tekning med mörk bärfruktig doft ackompanjerad av kaffe och tobak. De gulklädda småbröderna från Lafon-Rochet hänger inte med. De pustar och flämtar men det doftar inte mycket. En aning plommon kanske. I munnen fortsätter de vita att övertyga, med plommon, örter, blyerts, kaffe, tobak och ett drag av svarta vinbär. Tanninerna sitter där de ska. De gula gör självmål. Det smakar järn, sten och bläck och inte mycket mer. Jo förresten, tanniner och syra. Producenten säger att detta är ett mer easy going vin än storebror. Skämtar de?! Jag undrar om det inte är någon som hällt 2007 Château la Tour de By i flaskan. Den första finalisten är klar.
I den andra matchen ställs två norditalienare mot varandra. Nu i lite lägre prisklass (runt hundringen per helflaska). I vita tröjor med svarta ränder: 2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo. I ljusgula tröjor: 2008 Musella Valpolicella Superiore. Båda finns i SB:s ordinarie sortiment. I sina sportdrickaflaskor har de svartvita en klar mörkröd dryck. De ljusgula drakarnas sportdryck är lite mer blåröd. Domaren blåser igång matchen, och båda lagen är jämna – mycket spel på mittfältet. Båda två erbjuder lite kryddiga, fatiga dofter med tydliga toner av körsbär och mandel. Men precis som att drakarnas tröjfärg är lite blekt, är doften också lite blek. Åtminstone i jämförelse. I munnen blir skillnaden tydligare. Båda vinerna smakar körsbär och har fatkaraktär. Men Muselladraken, med sin blandning av corvina, corvinone, rondinella och barbera, är yngre och mer syradriven – och väldigt kort. Pio’s Langhe är stramare och mer utvecklad i smaken. Här känns inte bara körsbär, utan även toner av mörka blommor och lakrits. För stramt och kärvt tycker V, och jag är beredd att hålla med. 2007:an håller inte samma klass som tidigare årgångar. Men de svartvita utses ändå till segrare efter att ha briljerat tillsammans med ost, valnötter och fikonmarmelad efter middagen.
Så dags för final. Vad säga? Italien gick inte till final i handbolls-VM. Det gjorde däremot Frankrike – och vann. även här vann Frankrike. ”Budgetbordeauxen” med blandning av merlot, cabernet franc och cabernet sauvignon vann med sin balanserade och eleganta men ändå enkla och raka stil överlägset mot den kärva ”budgetnebbiolon”.
Jokern i leken
Helgens mesta Easy Drinking gick dock till en tysk uppstickare, som inte ens deltog i matchen. 2008 Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese från Winzerverein Deidesheim i Pfalz fick agera aptitretare och gjorde det med den äran. Lip-smacking good skrev Finare Vinare efter blindprovning av 2005:an för inte länge sedan. Jag känner inte igen mig helt i beskrivningen då jag saknar oljigheten, men 2008:an är även den utsökt balanserad mellan syra och sötma. Och visst känner man smaken av mjukstekta äpplen och päron indränkta i ljus honung.
Sist men inte minst, som inlägg i debatten om ett vins mervärde, så drar jag slutsatsen att det billigaste vinet var det bästa, och det dyraste vinet det sämsta.
Spansk garnacha och garnacha-tempranilloblandningar är väl inte precis något jag hoppat högt för under årens lopp. I varje fall inte i de nu namnglömda billigare varianter man intagit i ungdomligt oskuldsfull aningslöshet. Men Easy Drinker-TF har ju nyligen undersökt hoppfaktorn i bl.a. en pava billigaste garnachapang och funnit en del potential i den. Och en garnachablandning från Priorat har ju tidigare visat en helt annan karaktär än det flabbiga garnachabladder jag bekantat mig med tidigare.
Så det är med tillförsikt kvällens lammstek kompletteras med en 2008 Serras del Priorat. Med 65% garnacha, 20% mazuelo och 15% cabernet sauvignon kan man kanske också vänta sig lite rock’n’roll i glaset. Efter gårdagskvällens vinelände p.g.a. allt för stor nyfikenhet på allt för unga sydvästfranska flaskor behövs det verkligen. Och rakt alkotung, ärligt rödsaftig vinrockenroll bjuder Serras också på. Inga dunkelt mörkmulliga, jordiga hemligheter eller syrasirliga framtidsgåtor här inte, utan allt hälls i glaset i ett tajt, väl sammansatt och välkryddat paket och man tänker: ja, detta är nu, detta är ju klart next-level jämfört med tidigare.
Det är som att tidigare ha sprungit med korkskruven längs en arkadspelskorridor utan slut och boom-bang-blastat drivor med billig, vaniljmjukkletig rioja och spansk garnacha till höger och vänster så korkarna bara flyger. Kickat flaskor så glassplittret bara skvätter i glasåtervinningen. På slutet en intressant, på gläntstående dörr att rycka upp – Yeeaaah! En oändlig sal fylld med Campos de Luz Garnacha-flaskor! Enligt rapport kan de ge Big Bang med enbart svagt motstånd. Här kan man ju lätt bomba med plånboken och blasta mängder med flaskor med liten ansträngning! Men så tänker man shit, här kan man inte stanna och bli fast i en smet med garnachagore, utan slänger igen dörren och skyndar vidare i korridoren, allt till ett soundtrack av eeeeh, Macarena…
Hmm, kan det vara riesling...Blue Nun, kanske? Beware of the monster!
Så kommer man fram till en sista port. Framför mig: en glasvägg. Bakom mig: en blomaffär, skumt. Så kliver man in genom portalen i glasväggen och det blixtrar till och allt byter färg och man befinner sig i ett stort, tyst rum fyllt med hyllor med dödsvarma flaskor i likblekt, surrande lysrörsljus. Och från en sidogång till höger kommer en ensam flaska Serras moonwalkande baklänges in på gången framför en, vänder sig mot en och säger: "Welcome to World 2". Och man gör som man brukar: blasting away bara (den rörde sig ju). Hugger korkskruven i flaskan så korken bara flyger och man kickar omkull flaskan bara, och allt bara exploderar i ett rödvinsflammande moln av hedonistiska dofter och ut ur flaskan flyter en härligt mörkröd, ofiltrerad vätska och ett helt annat, rödvinsrockenrolldoftande soundtrack.
Redan vid karafferingen på seneftermiddagen andades vinet läckert kurvig rödfruktig njutning här och nu - there is no tomorrow - och vid lammsteksmiddagen tyckte sexåringen att vinet doftade som farmors godaste rödvinbärssaft (den av fullmogna bär) blandat med lakrits. De första sipparna gav också, lite förvånande, en mjuk och rund rödbärssaftig dryck, men maten (ungsrostad lammstek, dito vilökspotatis och sparris, caesardressing) kickade snabbt och med precision vinet dit det skulle med lite mer fräs i dropparna.
Under resten av måltiden bjöds ett välbalanserat vin med alkohol och läskande syror läckert integrerade, och med en slank men ändå kurvig kropp som hänger sig åt eldiga och kryddiga krumbukter runt tungan. Milda men ändå påtagliga och faktiskt salivstimulerande tanniner som ligger som en mjuk matta under det hela och som det är gosigt att gå barfota på. F’låt, som det är gosigt att gnugga tungan mot menar jag. Sen hänger det kvar länge och vill inte släppa taget och man vill bara ha mer, mer, mer… Den halvflaska som enligt småbarnsföräldrarutinen fylldes vid karafferingen fick snabbt plockas fram igen, och jag tänkte att detta är gott, detta är min grej, detta är kompensationen för igår, detta är som godaste syrah med allt ett steg till, detta är snabb, rak, ärlig, kroppssprattlande, knytnävs- och muskelspännande, reptilhjärnestimulerande rock för en småbarnspappa en lördagskväll, detta är njutning…
Jag vet att det finns fellow Easy Drinkers därute som sitter på flaskor med Serras och som inte är lika förtjusta – let´s make a deal!
När gamle syntharen Easy Drinker-TF säger att 2007 Château La Tour de By är tyngre än Ozzy men lättare än Orvar Säfström (jag antar att TF då menar tidiga Entombed där Säfström hade en kort sångarkarriär), måste ju jag som gammal rocker med Black Sabbath- och Ozzy-vinyler i garderoben och Entombed-CD:s i hyllan undersöka detta närmare. Är det hårdrock i det här vinet? Är det en enkel och rak hårdrockrökare med enkelt trumkomp och odistad bas? Eller lite mer gitarrylande åttiotalsheavymetal? Kanske rent av tung, progressiv subgenremetal med nedstämda gitarrer och tokdistad bas och dubbla baskaggar och blastbeats och stämsång och growl och deathgrunts och taktbyten och allt? Eller är det bara trist, tunn, tråkig och fantasilös pudelrock, typ Europe? Eller mjäkig, mediafjäskande melodifestivals-refrängrock som synthar-TF misstagit för hårdrock? Jag köper en halvpava och testar.
Pop’n’pour. På scenen ett mörkrött, icke-transparent vin utan lyster, utan några skiftningar i lila eller någon dragning mot svart. Mörkrött? Det är väl ingen sorgeromantisk symfoni-gothrockare det här? Nej. För lite lyster och för lite ljus på scenen. Men kanske lite mörkare goth metal? Vi får se. Doften öppnar mulligt mörk, dov och djupt nere. Ingen gitarr- och sångfrukt som svävar högt i det blå, men väl tydliga, tunga, mulliga, mörksötfruktiga riff på bas och nedstämda gitarrer. En liten högre, mer sötsyrlig gitarrstämma finns där också. Blod? Det här verkar ändå lite lovande.
Jag håller bort glaset en stund, och tar sedan en stor, djup klunk och håller kvar vinet länge i munnen. En första attack av tunga, distade alkohol- och syradrivna riff, hela tiden med en bakomliggande, lätt svävande beska, men sedan tunnar det snabbt ut och saktar ner rejält. Ingen aggressivitet eller eldighet. Ingen solig livsfrukt. Bara kol, jord, sten, grus, aska och en sällsam beskhet som tar tag och försöker dra mig ner i en kall gravs döda mörker där frukten redan ligger. Klockan klämtar helt klart för det lilla som finns kvar av frukten som är ytterst tunn, blek och i det närmaste död där nere i stenkistan. Det blir en hopplös slitning mellan dödens askgråa beska och viljan att hitta livets fruktiga syrlighet, och vinet tycks beklaga detta med hög stämma och ett tungt, långsamt vaggande. Jag vaggar jag också, med tungan, och råkar riva skynket för hörnet vid tungroten där ett tanninmonsters fula tryne plötsligt skymtar längst inne i smakmörkret. Oväntat kastar det sig fram med tunga kliv och ett kärvt growlande, och biter sig med ett tungt riffande fast i min tunga. Det blir en kamp mellan tanniner och den levande döda fruktens osaliga andes beskhet. Jag räddas till slut av den beska anden som med sina sista krafter lyckas vrida mig ur tanninernas grepp och släpper mig ur gravens mörker. Till sist tonar tanniner och beska snabbt bort utan några kvarvarande efterklanger, bara ett otäckt minne av att ha undkommit ett fruktlöst mörker. Och kärv aska i munnen.
Nu vet jag vad det här är. Detta vin är inte syrafrisk, sång- och gitarrfruktig men tanninlös och lite tunn Ozzy-heavymetal. Inte heller är det enkel, mörkfruktsbastung men alko- och tanninsvag old-schoolheavymetal m/Black Sabbath. Det är lite tyngre än så, men långt ifrån fruktförnekande, tung, sunlightriffdistat alkostark, mörkfruktsbastrumsmullrande och tanningrowlande östkustdödsmetall á la tidiga Entombed. Nej, denna flaska från ett ensamt, isolerat torn bland vinrankorna är snarare en Tomb of Doom Metal där solens ljusa frukt och det ljusa, friska, syresatta livsblodet har offrats till svärtans demoner. Allt för att locka fram det uråldriga underjordiska mörkrets kraftfulla hemligheter bland all jord, torkat blod, sten, grus och kallnad aska - med risk för evig fördömelse till en besk tillvaro mellan liv och död. Och från mörkret ropar nu vinet desperat på mig, plågat av svärtans demoner, för att också jag innan livsfrukten helt är utrunnen ska kämpa, erövra och ropa ut de visdomar underjorden burit på. Jag känner mig kallad. Jag tar ännu en djup sniff och en djup, lång klunk och dras återigen ner i det kalla mörkret. Vad väntar denna gång? Hoppas jag kommer upp igen.
Läge för Easy Drinkers att söka upp nya intressanta viner. Tyvärr var det inte bara MG och jag som gick i samma tankar. En sardin hade häpnat av trängseln, men är man winegeek så får man väl stå ut med sånt här, tänkte vi och gick rakt mot Gaja för en skön start med lite 2006 Gaja Barbaresco och 2004 Gaja Rennina Brunello di Montalcino.
Den sistnämnda fick även avsluta tillställningen och eftersmaken fanns otroligt nog kvar när det var dags för tandborstning och läggdags. Höjdarviner båda två, men det var väl knappast oväntat.
Anteckningsblocken släppte vi snabbt för något utrymme för noteringar fanns knappt. Strax intill Gaja armbågade vi oss fram till Pio Cesare. Deras 2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo upplevdes rätt ointressant i jämförelse med 2004 Pio Cesare Il Bricco Barbaresco, vilken imponerade med både djup och komplexitet. Även 2007 Pio Cesare Fides Barbera d'Alba visade hög kvalitet.
Några mellanlandningar senare hamnade vi hos en trevlig donna från Tolaini. Okänd producent för oss, men vilken positiv överraskning! En klassisk Chianti i 2008 Tolaini Chianti Classico Riserva och två supertoscanare i 2007 Tolaini Valdisanti Toscana och (kvällens höjdare) 2007 Tolaini Picconero Toscana. Den förstnämnde med 100% Sangiovese, den andra med 75% Cabernet Sauvignon, 20% Sangiovese och 5% Cabernet Franc, och slutligen den sista med 65% Merlot, 30% Cabernet Sauvignon och 5% Petit Verdot. Hur kan Merlot vara så bra? Kanske får revidera min uppfattning...
Problemet är nu att få tag på fler. SB är knappast att lita på och någon importör finns tydligen inte.
Slutligen Cecchi, som tydligen finns representerat i Sverige, och de hade ett riktigt intressant vin från Umbrien nämligen 2005 Tenuta Alzatura Uno di Otto Sagrantino di Montefalco. De galet kraftiga tanninerna från Collepianon var som bortblåsta och istället fanns där hanterbara, ja faktiskt sköna, tanniner i glaset. Och sanslöst gott var det dessutom!
Som jag rapporterat om tidigare så händer det att jobbet tar en utomlands. Ganska ofta till EU:s huvudstad Bryssel. Så även denna vecka. Upp tidigt som attan för att hinna med fakirflyget från ARN. (Hellre en söndagskväll därhemma än på hotell i Bryssel.) Väl framme i Bryssel visade det sig att även en jobbresa kan utgöra en plattform för vinprovning - och således ett uppslag för ett nytt blogginlägg.
Den första flighten (SK 589) bjöd inget vin. Bara frukost. Yoghurt, müsli, apelsinjuice, te, kaffe och varmt bröd med ost och pastrami. Satt bra eftersom fakirflyget inte ger något utrymme för frukost i hemmet. På sin höjd ett glas juice.
Den andra flighten bjöds vid lunchen. Är det högnivåmöte så är det, och då bjuds det på trerätterslunch med vin. Till förrätten - svärdfiskcarpaccio med honungsvinägrette och grapefrukt - bjöds 2006 Château Le Raz Sauvignon Blanc från Bergerac, som ligger i appelationslöst land en bit uppströms floden Dordogne. Samma flod som f.ö. passerar St-Emilion och andra appelationer i östra Bourdeaux. Aningen blommig doft, men dominerad av nässlor, krusbär och omogna äpplen. Rätt återhållsam syra, behaglig smak av krusbär och äpplen. Tydlig och lång mineralisk sälta i eftersmaken. Inget toppvin, men drickbart. Till varmrätten - grillad kyckling med paj på courgetter - bjöds 2006 Domaine de Mont-Auriol Merlot från Languedoc. Mjukt, aningens plommonfruktigt, gräsigt, och rätt meningslöst.
Den tredje flighten (SK 2590) bjöds på flyget hem från Bryssel och Zaventeem. Eftersom det fortfarande tycks vara vintertidtabell och mötena höll på länge fick jag ta omvägen via Kastrup. Segt. Den danska kabinpersonalen hivade dock glatt fram en kall minimiddag bestående av något slags tomatbaserad grönsaksröra och lättrökt skinka. Till det 2010 Tarapacá Varietal Cabernet Sauvignon från Maipo, Chile. Det doftar av svarta vinbär och blyerts men även plommon, kakao och kryddor. Särskilt efter att vinet nått en lite högre temperatur. Som alltid är vin på flyg iskallt. I munnen tydliga smaker av lila och röda frukter. Choklad, vanilj och kanel hittar jag också.
Efter ett kort stopp på Kastrup och en promenad tvärs över korridoren är jag dödstrött men gör mig redo för den fjärde och sista flighten. SK 1428 är också en sorts fakirflight. Kvällens uppsamlingsheat för alla som varit ute och rest i världen och nu tvingas byta sedan det stora nordiska flygbolaget slutat köra direkt till Stockholm till och från de flesta destinationer utanför Europa. Danskarna är inte att leka med i förhandlingar. Hur som helst. Ännu en minimiddag langas fram - nu av svensk kabinpersonal. Denna gång rostbiff och potatissallad - ni vet så'n där kall geggig. I glaset 2009 Mas Joséphine Côte-du-Rhône från Château Courac i västra delen av Côte-du-Rhône. Denna producent är kanske mer känd för vinet Château Courac Laudun, som uppmärksammades på olika vinbloggar för några år sedan (1, 2). Nåja, 2009 Mas Joséphine är gjort på 50 % syrah, 30 % grenache och 20 % cinsault. Det doftar av mörka bär och kryddor, trots kylan. Efter lite munarbete kommer smakerna fram tydligare. Varmfruktigt, mörkbärigt, lite kryddigt och lakrits.
Sammantaget en lång och utdragen dag. Även en utdragen vinprovning, som delvis skedde på 32 000 fots höjd. Summa summarum så bjöds det bättre viner i luften än på land. / FM
När Alice Cooper, Marilyn Manson och Hank von Helvete är on tour och får för sig att poppa en vinare tillsammans efter en lyckad festivalspelning väljer de antagligen detta vin. 2007 Chateau La Tour de By innehåller nämligen blod, jord, bläck, sten och ilska. Frukt och bär får man leta efter, men till slut möter jag ett svart(!)vinbär som räddhågset flyr ut ur glaset. Det här är tungt som bly, ingen easy drinking direkt. But I like it. Såklart en Cabernet Sauvignon-dominerad Bdx. Ska nog lyxa till med en helflaska nästa gång!
Inspirerad av Easy Drinker-FMs stora taberas häromsistens fick fransosen visa färg (svart) då den franska lantpatén kom ut ur ugnen. Snabbt blev Meatloaf kompis med LTdB.
Ja, bordeauxåret 2011 börjar bra!
Jag visste väl att konungen av druvor skulle ta kommandot direkt.
Visst är det kul att fylla år när en gammal väns fru och döttrar uppvaktar en med en flaska 2006 Sori' Paitin och en atlante delle etichette över alla producenter av Barbaresco? Gamle vännen själv, Easy Drinker TF, överräcker resolut en SB-påse med fyra små Emergency Bottles, omsorgsfullt avidentifierade och märkta A, B, C respektive D. Angenämt! Mystisk vinprovning i present, man tackar! – Jag vill ha druva/druvor, region, appellation, producent, årgång, allt, säger han med krav i rösten, – Pronto!
Aj då. Första åtgärden blir att desperat inventera minnet över vilka röda inköp TF har gjort det senaste året. Det blir systemöverhettning direkt och det bara flimrar av minnesbilder en masse av TF och flaskor i vinkällardelen på R44, men jag får några dagars respit. Det här fixar man nog som med allt annat lätt med lite googlande, tänker jag då. Prova vin är väl inte så krångligt?
Det här ska bli spännande, säger TF!
Av tidigare blindprovningar har flaskformen och ibland även korken avslöjat alldeles för mycket innan innehållet ens har analyserats. Det får inte ske igen, därav dessa emergency bottles. Ytterligare en anledning till dessa är att jag själv på kammaren, efter överlämnandet (och med facit i hand) kunnat dra mina egna analyser av sniffochsippx4, eftersom jag då ju har hälften kvar.
OK, MG – lycka till!
I koncentrerad ensamhet i köket några dagar senare börjar jag med rödvinsmysterium A, som sig bör. Vinet är transparent mörkrött (kanske vinrött?) med en ljus kant. En god, generös doft av mörka, söta bär med dragning åt en liten unknad känns inte speciellt mystisk utan känns igen på något sätt. Kanske en liten, liten pust lakrits och salmiak också? Det här är ett bra sniffe-sniff-vin. Easy Sniffing, om man så säger. Slankt och nästan lätt i munnen. Vidare en tydlig plommon- och körsbärsartad frisk syrlighet och tydliga men milda, sandiga tanniner. Avslutet har en viss eldighet som inte tidigare märkts. Det hela känns väldigt 07-sydfranskt, men kanske ändå inte? Det är lite för slankt och syrligt för det. Jag gissar först på en chianti med några år på nacken men just ja! Fort till datorn! Jag googlar ”transparent mörkrött ljus kant mörka söta bär lakrits unknad slankt friskt syror plommon tydliga sandiga tanniner” och första träffen blir nån slags vinbloggare som skriver om 2007 Bosquet des Papes Cuvée Tradition. Ha! Jag visste det! Nu känner jag igen vinet, och jag måste säga att det tjänat på all luft TF blåst i det. Touché! Eller…eeeh?
Bra inledning! Rätt årtal och rätt land. Men… sen är det fel, fel, fel och fel. Fel druva, fel region, fel appellation och fel producent. Du noterar, helt riktigt, att vinet är slankt och nästan lätt i munnen. Men hur får du då det till ett sjörövarvin á la Bosquet des Papes? Ledtråd #1: Detta vin är kanske inte en typisk representant för dess ursprung, men om du hittar nyckeln så är du i mål. Och nyckeln är närmre än du tror.
Fel? Hur kan jag som har så rätt ha så fel? Och 2007 Bosq dPCV har jag vid två tillfällen tidigare tyckt varit rätt slankt och lätt. Men okej då, Frankrike, 2007, ett nyckelmysterium och alltså inget från Côtes-du-Rhône. Jag får helt enkelt gå en rond till. Det är mycket gott tycker jag, både i doft och smak, och nu tycker jag mig hitta även violer och blomaromer i doften (Mmmm!). Är det norra Rhône i det här mysteriet, västra stranden, kanske Côte Rôtie - syrah med en del viognier?
Bra där! Men du gräver i stort sett redan där du står. Och glöm Syrah – det är nämligen fel druva. Ledtråd #2: Lyft blicken och följ floden, men växla spår innan det är för sent!
Aha. Som en glad lax simmar jag då vidare uppströms, från Rhône in i Saône. Stack upp näsan ovanför ytan i söndags morse och tog en liten sniffosipp av en skvätt som stått och tittat på utsikten från ett glas hela natten. Den djupröda transparensen, rent av mörkmulliga bär och blomaromer i näsan, fortfarande frisk, bärig syra i smaken, och tiden i fria luften tillsammans med ledtrådarna - cries a Cru. Om inte detta är Beaujolais Cru från någon av de tyngre appellationerna Chénas, Juliénas, Morgon och Moulin-à-Vent, och flaskan från en färgglad kartong med signum George Duboeuf 2007, så sätt på mig en rolig hatt och kalla mig dummerjöns. Då gömmer jag mig i floden igen och simmar vidare mot Premier:s och Grand:s. Frågan är hur långt uppströms jag ska simma innan jag kravlar upp på västra stranden igen. Men om det är vad jag tror: kalla mig hooked on Beaujolais Cru. Mycket gott.
Visst är det gott! Och typiskt, fast ändå otypiskt Beaujolais. Din gåva till mig och sen tillbaka igen. Kul idé, va? Visst är det den kraftigaste Crun av dem alla, Moulin-á-Vent, lite grand för att ställa till det för dig. Rätt region, rätt appellation, rätt producent och rätt årtal. Bra gjort! Och nyckeln? Skumbananer såklart. Men druvan då? Ja, det finns ju inte så många att välja på så jag bjuder på den – Gamay.
2007 Georges Duboeuf Moulin-à-Vent
Beaujolais Cru
Kulören på vinet avslöjar inget om Beaujolais per def, snarare tvärt om. Den är mörk, ogenomsiktlig och snarare hallonröd än blåröd. Doften har däremot mer att avslöja. Om han hittar de karaktäristiska skumbananerna – som förvisso är tydliga men å andra sidan sakta men säkert försvinner ju längre tiden lider – så är han i mål. Hallon, plommon och en hel del lakrits tar istället snabbt över. Smaken följer doften och har bra syra och mjuka tanniner. Den har även en kryddig ton och är riktigt lång. Pinot Noir kommer han nog att tänka, men kommer samtidigt att förvirras av all lakrits, kanske så mycket att han går vilse och hamnar i Crozes-Hermitage?
2007 Georges Duboeuf Moulin-à-Vent är en mogen och fyllig Beaujolais. Den kraftigaste av alla gamaybaserade viner. Den är ändå ingen tungviktare sett i ett större sammanhang utan skulle kunna vara ett intressant alternativ till en pinot noir från Bgn.
Mysterievin B är något mörkare rött och inte lika transparent som det förra. Doften bara skriker mogen Pinot Noir och jag är direkt tillbaka i en gammal skolgymnastiksal med insvettat läder på redskapen. Jag häller över från mitt gamla provningsglas m/80-tal till min gamla konjakskupa för Pinot-bruk, och doften vrickar sig från det lätt oangenämt svettiga till det angenämt unkna och höstiga. Märkligt det där, men doften måste väl ha mer luft i kupan att blanda sig med för att komma till sin rätt. Men är det mogen PN eller långluftad PN? Att det senare kan påminna om det förra visade ju sig när ED samlades senast och TF bjöd på 12-timmarsluftad 2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder. Och att en 1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis visade en hel del frukt och syra blev ju tydligt vid en trevlig middag hos TF. I munnen ger vinet ett fylligt intryck och en ungdomlig syrlighet med röda bär simmandes omkring. En flash av milda, sandiga tanniner finns även här, och med lite runtmumsande i munnen bosätter sig tanninerna ordentligt i munhålan. Jag skiter i att googla och bestämmer mig för att det är en bourgognsk Pinot Noir eller en tysk Spätburgunder, antingen en mogen med vital syra kvar, eller en yngre, långluftad, för vilket jag vet att TF har en viss faiblesse.
Jaha, där har vi en 1X2-gardering verkar det som. Eller kanske bara en halvgardering om Bourgogne är 1, och Tyskland är 2, med resten av världen som X? Nåväl, Pinot Noir är fel hursomhelst. Och få se nu; milda, sandiga tanniner – de finns även i mitt anteckningsblock. Ledtråd #1: Vinet består av endast en druvsort. Den typen av druva finns i viner från såväl nya som gamla världen.
Inte PN? Men doften? Det skriker ju...skriker ju...Touriga Nacional kanske? De där portugisiska druvorna ligger lite åt detta svettiga håll i doften och brukar vara ofta vara endruvsviner. Klart det är Touriga Nacional från Sydafrika. En Allesverloren? Hursomhelst inget jag skulle öppna en flaska till av.
Allt är (ännu inte) förlorat. Nä, hade jag tagit med en sydafrikan hade nog deras nationaldruva fått representera rök och kött. För visst är det väl ändå en hel del rök och kött i detta vin? Kanske en rökt korv? Ledtråd #2: Sista vinet från detta område för dig? Skulle inte tro det.
Dra mig baklänges. Och då menar jag att jag vill backa lite, för vad är ett äkta mysterium om det inte har lite felspår som man luras av och kommer tillfälligt off-(and on)-Tour(iga). Detta vin är fortfarande ett mysterium så nu gäller det att nollställa minnena och öppna sinnena och sakta sniffa och sippa sig framåt igen. Jag blundar, sniffar, och orienterar mig förbi ett mentalt skenmål i form av sparris inlindad i en svettig strumpa och fokuserar på en rökt korv istället…Nä, dra mig baklänges igen! Fast på en liten slakterivagn den här gången, för nu kommer det råa köttet tydligt fram tillsammans med en ypperlig, fruktig rödbärston. Och i sippen kommer den förväntade lingonsyrligheten. Kommer du ihåg att jag vid en annan blindprovning misstagit Periquita för Syrah? Jag tycker det finns en likhet mellan många portugiser och Rhônsk Syrah, vilket återigen spökade. Där ser man; man ska inte mållåsa för tidigt. Rhône-syrah anno 2007 alltså, men vilken appellation? Lingonsyran skrämmer bort all pepprighet, så jag gissar på Crozes-Hermitage och unge Graillots 2007 Domaine des Lises. Den har lurats förr, minns du det?
Periquita och Syrah? Du? Det har jag (antagligen för din skull) glömt. Men det förklarar en del av ditt resonemang. Och visst har jag lurats med C-H DdL tidigare. Varför tror du jag valde den igen…? Det här går ju som på räls nu. Rätt land, rätt region, rätt appellation, rätt druva, rätt producent och rätt årtal. Bra!
2007 Domaine des Lises Crozes-Hermitage
Crozes-Hermitage
Ogenomsiktlig och typiskt vinröd kulör. Avslöjar väldigt lite egentligen. Doften kan sammanfattas i form av korv. Prickig korv, rökt korv, korv under produktion. Viol, lakrits och en del mörka bär finns även där, men det är köttet som märks tydligast. MG gillar ju både korv och C-H så här borde det klicka! Tydlig syra, kanske en aning för tydlig. Tanninerna är snälla och gömmer sig bakom nämnda syra. Ändå lättdrucket och relativt slankt med ganska kort eftersmak. Har bättrat på sig sedan premiären förra året, då den både var kärvare och kantigare.
2007 Domaine des Lizes Crozes-Hermitage är faktiskt rätt angenäm, men utan att göra något väsen av sig. Easy drinking per def?
Så till mysterievin C, som är ungdomligt, ogenomskinligt mörkrött med röd färg ända ut i kanten. Doften visar en grönstjälkighet som jag hittar innan näsan ens kommer nära glaset eftersom jag inte är så förtjust i dylikt. Doften är fylligt fruktig, men inte av mörk frukt utan snarare av en överladdning av röda bär. I munnen fylligt med frisk syra och en kryddighet som gör detta vin...mystiskt. Alkoholen känns knappt. Gott om tanniner, dock av yttersta mjukhet i 300-området och som man bara känner om man mumsar runt ordentligt. Vad ända in i norden kan detta vara? Grönstjälkigheten och den fylliga, kryddiga rödbärigheten gör att jag tycker mig känna igen en viss Greg Brewer från en ED-provning med Sidewaystema i höstas, och visst skulle det kunna gå som kalifornisk Pinot Noir? Jag är nu lite för dragen för att googla och häller istället över i konjakskupan. Detta gör att jag bättre kommer överens med gröntonerna som faktiskt drar sig tillbaka till förmån för en ung, rödbärig doft och vinet visar en elegant balans, om än bärigt ungdomlig. Detta skulle nog tjäna på vidare lagring och visst är det en 2008 Melville Estate Pinot Noir? Det är hursomhelst ingen europé, tror jag...
Din analys av drycken är klockren. På pricken! Men vi är inte i Sta Barbara och det är inte Greg, Chad eller någon annan pudelrockare som tillverkat detta vin. Inte heller är det Pinot Noir i flaskan. Ledtråd #1: Gå tillbaka till din analys och analysera den utifrån ett utanförperspektiv.
"Analysera utifrån ett utanförperspektiv". Vad i hela norden....Norden! Gröntoner! Kryddighet, syror och tanniner! Kan det vara Cabernet Franc från Loire? Betydligt bättre i smak än i doft, tycker jag.
OK. Det blev kanske lite för mycket forskningshandledningssvenska av utanförperspektivet. Och ungdomligt är kanske inte helt korrekt, även om viner från detta område kan bli rätt skäggiga och långlivade. Nu har du noterat rätt land, men tyvärr fel region. Ledtråd #2: Cabernet Franc är visserligen rätt druva, men endast till 10 % ungefär.
Hmm…Cab F till 10% ungefär… Hooah! Geronimo! Ingen minns en fegis! Detta är 2004 Château Rollan de By Cru Bourgeois! Det finns de med små, oförstörda näsor som inte heller gillar doften, och den påminner ju om Pinot Noir från Nya Världen, eller hur? Men att 70% Merlot kan bli så grönstjälkig och rödbärig? Var 2004 ett kallt år i Bdx? Varför ger du mig denna omdragna halvflaska förresten? Ska du inte ha denna dyring själv?
Ha, ha! Och grattis!Rätt region,rätt årtalochrätt producentger per automatikrätt appellation– Médoc, ochrätt druvkombination– Merlot, Cab F, Cab S och Petit Verdot. Bra att du hittade kopplingen till NZ Pinot Noir – allt för att förvirra såklart eller kanske för att hjälpa till – du väljer. Men inte enbart därför, jag skulle ju böta en halvflaska till dig vilket nu också är utfört. Visst är det en kameleont detta vin och även mystiskt. Nu fick du min sista flaska, men det gör inget för nu ska jag sikta mot nya bordeauxäventyr istället.
2004 Chateau Rollan de By Cru Bourgeois
Médoc Eftersom det var min sista halvflaska som lyfts över till tom halvflaska hade jag inget kvar för egna analyser av vinet. Hänvisar istället hit.
Mysterievin D är en mörkt blålila uppenbarelse där till och med enstaka droppar på glasets insida visar en hel del färg. Doften – ja übersötfruktmörkmullig är väl ordet. Som en skål med söt plommonkräm som lämnats i solljus i ett varmt, instängt rum. Det är svårt att hitta något annat i doften som känns ganska endimensionell. I munnen söt druvsaft med en hyfsad syra men en god kryddighet och eldighet som gör att man inte ger det här till ungarna av misstag. Helt bortskrämda tanniner som måste lockas fram med rejält gomarbete. Jag provar en skvätt i konjakskupan men doftmässigt inget nytt under kökslampan, och smaken påminner mer om ett annorlunda slags eldig blåbärssaft än vin. Helt oävet är det dock inte men inget man sörjer när det är uppdrucket. För några månader sedan bjöd jag en granne på middag, och han kom dragandes med en flaska argentinsk Malbec som är det närmaste jag kommer som referens, så jag tror nog att det här är argentinsk Malbec. Det är väl för Guds skull inte BiB, skämtar-TF där? Säg att det inte är BiB!
Mulligt – ja. Plommon – ja. Kryddighet – ja. Tannin- och syrasvagt – ja. Eldighet – ja. De första fyra är korrekta och typiska för detta vin. Den sista kan jag redan nu avslöja är inte typiskt för vinet – i alla fall inte i dessa mängder. Aceton har jag själv i mitt protokoll men det hjälper dig tyvärr inte. Och visst är det inte BiB. Vad tror du om mig? Mig veterligen tror jag inte du har druckit denna typ av vin, men om du har gjort det skulle du nog känna igen dig. Ledtråd #1: Vi är i Europa, men inte i Frankrike.
Puh, skönt att det inte var BiB, för isåfall hade man varit tvungen att tuta iväg och köpa en pall. För nu i andra ronden visar vinet helt andra egenskaper; en hel del tanniner har nu krupit fram och ger sig tillkänna direkt. Märkligt, eftersom de var så totalt frånvarande i förra ronden. Kryddigheten är också riktigt angenäm, men sötfruktigheten finns kvar. Jag släpper Malbec till förmån för Merlot, och eftersom vi inte är i Fraaaance gissar jag på en merlotdominerad blend från Italien, företrädelsevis med en del Cabernet Sauvignon för att förklara tanninerna. Detta är nu helt klart favoriten tillsammans med vin A. En Sito Moresco kanske? Men "Vi är i Europa, men inte i Frankrike", vad är det för en ledtråd?
Bra analyserat, Sherlock! För du är nu i rätt land. Men Merlot? Vad tror du om mig? Gaja var en kvalificerad gissning, men i närheten av hans annex i Toscana är vi inte och det här vinet innehåller bara en druvsort. Har du noterat eken? Ledtråd #2: Druvan har haft ett ganska dåligt rykte, men numera görs även toppviner av densamma. Inte bara i Italien.
Jaså det var ektanniner som hade vaknat. Ja, de är faktiskt mer träiga än sandiga och mer direkt på tänderna. Och ett varietalvin av en druva med tidigare dåligt rykte? Och producenter i kanske...Piemonte?, som vill upprätta druvans rykte och därför vill experimentera med druvan i sin ensamhet mer än att trolla bort den i blandningar? Och mer alkofräs än brukligt? Men vad säger italienska socialstyrelsen om denna utveckling? Ska man fortsättningsvis än mer undvika att köpa en Fiat tillverkad efter lunch? Eller blir det nu statlig kampanj mot ”Another day - another dolcetto”?
Tredje gången gillt för alla fyra? Nä, nä! Den sista är också den svåraste. Jag räknar inte med att du känner till producenten, men du får gärna gissa, det ger ju extrapoäng! Rätt land och rätt region är du härmed klar med, men druvan är fortfarande fel. Ledtråd #3: Skäggtrollet kallas du av barnen, men vad kan detta vin kallas?
Skäggtrolla mig hit, och skäggtrolla mig dit. När Merlot fulat ut sig även här, och Italien, endruvsvin och dåligt rykte stod klart var Barbera det första jag kom att tänka på p.g.a. vinets blålila färg. Men de Barbera jag druckit hittills har förutom en fruktig bärighet alltid haft en hög, tydlig och uppfriskande syra, vilket också är druvans typiska drag, så detta lågsyrade vin kan inte vara Barbera, tänkte jag. Det kändes inte farligt för skägget heller och visade sig vara riktig Easy Drinking, så därför låg Dolcetto närmast till hands. Men där hade jag fel minsann! Utifrån ledtråden finns bara Barbera kvar som alternativ, och efter lite självutbildning på da Interweb har jag lärt mig att koppla samman ord som "barbera", "malolaktisk jäsning" och "ekfatslagring". Mjuk syra och fint träiga (och behagliga) ekfatstanniner är också något som vinet visar hela tiden nu. Jag fattar inte varför de var som helt bortblåsta vid första ronden. Men producent? Heliga Maria och alla små änglar i himmelen! Du vet att jag är vilse i Piemonte; där är ju du min Vergilius. Det får bli ett skott ut i mörkret. Pass på! Hupp! Producent: Braida di Bologna Giacomo. Jag tycker nog det är en 2008:a också.
Så där ja! Nu har vi alla på plats. Italien är rätt land, Barbera är rätt druva och Piemonte är rätt region, men någon DOC kan jag inte hitta, vare sig skrivet eller mellan raderna. Piemontesisk Barbera kommer främst från Asti eller Alba och denna från den senare, men det krävs antagligen en italienare för att kunna skilja dem blint åt så du får rätt ändå. Barbera har helt riktigt en trevlig och mjuk syra, men är sällan påträngande utan finns där endast som ett positivt tillskott. Om du läst vidare i artikeln på da Interweb hade du hittat helt rätt svar. Men bonuspoängen blir det tji på den här gången.
2007 Gianni Voerzio Barbera d’Alba Ciabot della Luna
Barbera d’Alba
Den mörkt blåröda barberan är nog ny mark för vår premier frankofil i sällskapet. Ska han lyckas plocka upp de karaktäristiska mjuka och fruktiga kännetecknen? Doften avslöjar druvan direkt, även om den är något örtigare än ”vanligt”. En släng av aceton och alkohol finns och fatlagringen representeras av lite vanilj, choklad och rök, men inte så det stör eller tar över. Av frukten är plommonen tydligast men körsbären kommer inte långt därefter. Smaken är ganska lång men samtidigt relativt slank. Tanninerna och syran finns där och är båda mjuka som sig bör.
2007 Gianni Voerzio Barbera d’Alba Ciabot della Luna är ett bra vin, men lite fylligare skulle den gärna kunnat vara.
Well, that’s all folks!
Rafflande och med ett lyckligt slut.
Så var det då dags att summera poängen och det som krävs för 5 poäng/flaska är att man träffar rätt i första gissningen på rätt region/appellation och rätt druva/or. En poängs avdrag för varje ledtråd som ges. Sen kan man få bonuspoäng för rätt producent och år.
För flaska A blev det således 5-1-1+1+1=5p. Mycket bra!
För flaska B fick MG ihop 5-1-1+1+1=5p. Bravo!
Och för flaska C kammades det ihop 5-1-1+1+1=5p. Härligt!
Slutligen flaska D: 5-1-1-1=2p. Ehh... helt ok!
Totalt 17 poäng.
Enligt betygsskalan nedan kan vi konstatera att MG får MVG. Grattis och bra jobbat!
0-5p = IG
6-10p = G
11-15p = VG
16-20p = MVG
MG, har du några avslutande ord?
Det här var roligt minsann! Och vilken undfägnad med goda små rödvinsmysterier. Hustrun och jag sitter just nu och utrönar vilket av vinerna som passar bäst till en bit Gruyère. Och så måste du ju få tillbaka dina småflaskor för nya emergencies.
Att vin A kunde vara en Beaujolais var inledningsvis helt utanför mina referenser, för några skumbananer hittade jag inte alls flytandes i vinet (och så är jag ingen skumbanankille heller). Först tänkte jag simma ända upp till Beaune-trakten, men när jag var i höjd med Beaujolais ringde en klocka och vinets aromatiska blomaromer ledde tankarna till en producent med blommiga etiketter. Men det överraskade att väderkvarnar smakar så. Det blir nog fler.
När det gäller lingonsyran - vin B - studsade jag inledningsvis så på doften att jag inte kunde tränga undan minnet av svettig Meyer-Näkel-Spätburgunder och mållåste helt klart för tidigt på Pinot Noir. Men när väl hjärnspöket försvunnit och jag åter kunnat möta verkligheten som ett oskyldigt troende litet barn - okej, lite hjälp från ledtrådar också - framstod allt i klar dager. Och visst är det easy drinking - bara att tänka "lingonsaft", sen är det bara att klunka.
Vin C - den rullande byn kan gärna få rulla vidare. Grönstjälkighet är inte min grej, och om den är europeisk finns inte så många alternativ. Inte heller så man tänker "Hurra! Bordeaux!" precis. Och jag tror nog vi delar uppfattning. Första steget i vår gemensamma pilgrimsvandring mot Bordeaux. Nästa steg kan jag stå för, jag har nästa vandringssträcka i källaren.
Den stora överraskningen stod emellertid Barberan för - liksom för det stora mysteriet! Det som till en början framstod som BiB-ig, syralös, söt blåbärssaft bara växte och växte för varje rond, och är nu den klara favoriten av de fyra. Barbera d'Alba brukar vara mitt pizzavin, men detta är något helt annat. Har funderat en hel del varför det framstod som så totalt tanninlöst vid första provtillfället, för att sedan visa sådana direkta och milt träiga ektanniner. Hur som helst - mycket gott. Som gjort för en stund med en bit ost framför brasan.
Nåväl, mysterierna lösta, flaskorna tömda, kunskaperna utökade. Detta var mycket trevligt och jag tackar och bugar för presenten. Konceptet med vinmysterier på småflaska bär jag med mig till kommande bemärkelsedagar.
