Utslagningstävling

Inspirerad av helgens finalpass i olika världsmästerskap för inomhus- såväl som utomhussporter, lades sökandet efter helgens Easy Drinking upp som en utslagningstävling. Det begränsade deltagandet gjorde att vi gick på semifinalerna direkt.

Första matchen, ett merlotmättat Bordeauxderby i övre mellanprisklass (159 kr respektive 20 €). I vita tröjor: 2006 Les Hauts de Granget från Saint-Emilion Grand Cru. I gula tröjor: 2007 Les Pélerins de Lafon-Rochet från Château Lafon-Rochet i Saint-Estèphe. Den förstnämnda finns i SB:s ordinarie sortiment, medan den andra införskaffats på utlandsresa. Under uppställningen och överlämnandet av lagvimplarna försöker de gulklädda skrämmas. Varför vet jag dock inte. Ur flaskan kommer en nästan lilasvart brygd, så gott som helt ogenomsiktlig. Så blåser domaren i pipan. De vitklädda anfaller direkt efter avspark/tekning med mörk bärfruktig doft ackompanjerad av kaffe och tobak. De gulklädda småbröderna från Lafon-Rochet hänger inte med. De pustar och flämtar men det doftar inte mycket. En aning plommon kanske. I munnen fortsätter de vita att övertyga, med plommon, örter, blyerts, kaffe, tobak och ett drag av svarta vinbär. Tanninerna sitter där de ska. De gula gör självmål. Det smakar järn, sten och bläck och inte mycket mer. Jo förresten, tanniner och syra. Producenten säger att detta är ett mer easy going vin än storebror. Skämtar de?! Jag undrar om det inte är någon som hällt 2007 Château la Tour de By i flaskan. Den första finalisten är klar.

I den andra matchen ställs två norditalienare mot varandra. Nu i lite lägre prisklass (runt hundringen per helflaska). I vita tröjor med svarta ränder: 2007 Pio Cesare Langhe Nebbiolo. I ljusgula tröjor: 2008 Musella Valpolicella Superiore. Båda finns i SB:s ordinarie sortiment. I sina sportdrickaflaskor har de svartvita en klar mörkröd dryck. De ljusgula drakarnas sportdryck är lite mer blåröd. Domaren blåser igång matchen, och båda lagen är jämna – mycket spel på mittfältet. Båda två erbjuder lite kryddiga, fatiga dofter med tydliga toner av körsbär och mandel. Men precis som att drakarnas tröjfärg är lite blekt, är doften också lite blek. Åtminstone i jämförelse. I munnen blir skillnaden tydligare. Båda vinerna smakar körsbär och har fatkaraktär. Men Muselladraken, med sin blandning av corvina, corvinone, rondinella och barbera, är yngre och mer syradriven – och väldigt kort. Pio’s Langhe är stramare och mer utvecklad i smaken. Här känns inte bara körsbär, utan även toner av mörka blommor och lakrits. För stramt och kärvt tycker V, och jag är beredd att hålla med. 2007:an håller inte samma klass som tidigare årgångar. Men de svartvita utses ändå till segrare efter att ha briljerat tillsammans med ost, valnötter och fikonmarmelad efter middagen.

Så dags för final. Vad säga? Italien gick inte till final i handbolls-VM. Det gjorde däremot Frankrike – och vann. även här vann Frankrike. ”Budgetbordeauxen” med blandning av merlot, cabernet franc och cabernet sauvignon vann med sin balanserade och eleganta men ändå enkla och raka stil överlägset mot den kärva ”budgetnebbiolon”.
 

Jokern i leken

Helgens mesta Easy Drinking gick dock till en tysk uppstickare, som inte ens deltog i matchen. 2008 Deidesheimer Herrgottsacker Riesling Spätlese från Winzerverein Deidesheim i Pfalz fick agera aptitretare och gjorde det med den äran. Lip-smacking good skrev Finare Vinare efter blindprovning av 2005:an för inte länge sedan. Jag känner inte igen mig helt i beskrivningen då jag saknar oljigheten, men 2008:an är även den utsökt balanserad mellan syra och sötma. Och visst känner man smaken av mjukstekta äpplen och päron indränkta i ljus honung.

Sist men inte minst, som inlägg i debatten om ett vins mervärde, så drar jag slutsatsen att det billigaste vinet var det bästa, och det dyraste vinet det sämsta.

 / FM