Bumbibärssaft till Bambi

Förra årets sista dag bjöd på idel solsken. Så vad var bättre än att ladda för kvällens fyrverkeri med lite utförsåkning. Det fick bli Flottsbro - Stockholms Alpina Centrum. Ha ha. Så värst alpint är det inte, men det duger gott när man är kvar i stan och har en hel hord åksugna ungar att sysselsätta.

Väl hemma fick vi skynda att byta om för kvällens middag, som inleddes med att ett dussin ostron sköljdes ned av bara farten med en flaska bubbel från Moët & Chandon Brut Impérial NV. Gott men ganska ordinärt. Till mellanrätten - en morotssoppa med apelsin och chili - höjdes champagneribban en aning och en flaska Louis Roederer Brut Premium NV poppades. Ingen sabrering här inte. Bubblorna fick oss verkligen på gott humör. Det liksom hoppar i kroppen och man känner sig på topp. Lite som när Bumbibjörnarna druckit sin bumbibärssaft och börjar studsa.

För den som inte vet vad vi talar om så är Bumbibjörnarna Disneys första tecknade tv-serie (1985-1990). Den utspelar sig i det medeltida kungariket Dunwyn, och i handlingens centrum står en grupp av sex (senare sju) bumbibjörnar, färggranna varelser med mänskliga drag, som bor i det underjordiska Bumbibo. Genom att dricka bumbibärssaft får de en fantastisk förmåga att studsa, något som kommer väl till pass då Dunwyn ständigt hotas av onda makter. Bumbibärssaften görs på bumbibären som bumbibjörnarna plockar utanför sin stubbe. Bumbibären som saften görs på är oftast röda i skördetid, men kan även ha en svag nyans av lila. Som omogna är de gröna, och bumbibärsblomman är vit. När en bumbibjörn dricker av saften får han/hon en otrolig studsförmåga som gör det möjligt att klara av mycket svåra uppgifter. Om en människa dricker av saften ger den istället övermänsklig superstyrka dock max en gång per dag, en egenskap som Hertig Torulf mer än gärna skulle vilja komma i besittning av för att ta makten över riket.

Även om champagnen fick oss på gott humör så tror jag att de röda dryckerna som serverades till varmrätten - stek gjord på mjällaste rådjur - som var kvällens verkliga bumbibärssaft. Dessa drycker gav oss övermänsklig superstyrka.

I det ena glaset bjöds 2006 Barbera d'Asti La Crena signerad Vietti. Vinet är gjort på Barberadruvor från 70-åriga vinstockar från vingården La Crena i byn Agliano d'Asti i Piemonte. Det är djupt vinrött, åt det lila hållet, och aningen grumligt. Efter några timmars luftning i Decantern strömmar en koncentrerad doft av björnbär, hallon, körsbär, grafit, mjölkchoklad, lakrits, kryddor och lite rostat ekfat. I munnen öppnar det stort och en aning alkoholvarmt. Jag hittar toner av mörk choklad, mörka bär, violer, grafit, lakrits, örtkryddor och ekfat. Syran är tydlig men mycket balanserad och mindre framträdande än vad man väntar sig av en barbera. På ett motsvarande sätt är tanninerna kraftigare än man väntar sig. Eftersmaken är otroligt lång och välpolerad. Det hela får mig att tänka på Barolo men även cabernet sauvignon och supertoscanare. La Crena är definitivt ingen vanlig barbera. Vilken tur att jag har en flaska kvar i garderoben. Det här måste jag dricka igen.

I det andra glaset hällde vi 2008 Ca' Marcanda Promis signerad Angelo Gaja från hans vingårdar i Bolgheri, Toscana. Vinet är gjort på drygt hälften merlot, en tredjedel syrah och resten sangiovese och är intensivt granatrött i karaff och glas. Doften är lite rökig men framförallt mörkfruktig (jag hittar körsbär och björnbär), med tydliga inslag av kaffe, choklad, örtkryddor och en aning mint. Smaken är rik och nyanserad, med tydliga toner av körsbär, björnbär, örter, kaffe och choklad. Mjuka men tydliga tanniner och en lång varmfruktig eftersmak fullbordade vinet.  

Båda vinerna överraskade positivt. Toscanaren genom att vara så lättillgänglig redan vid så unga år. Jag hade trott att den skulle kräva några år till på rygg, men det behövs absolut inte. Är det månne så att Gaja öppnat filial i Toscana för att rida på den kommersiellt lockande supertoscanska vågen? Viettis barbera genom att visa att det går att trolla med knäna. Kvällens Easy Drinking (bortsett från champagnen, som per definition är easy drinking) var definitivt La Crena. Vilket elegant vin.

Till sist. Vad Bambi beträffar låg han tryggt på våra tallrikar, och därefter i våra magar. Ingen hal is här inte.

/ FM