Hur mycket hårdrock är 2007 Château La Tour de By?

När gamle syntharen Easy Drinker-TF säger att 2007 Château La Tour de By är tyngre än Ozzy men lättare än Orvar Säfström (jag antar att TF då menar tidiga Entombed där Säfström hade en kort sångarkarriär), måste ju jag som gammal rocker med Black Sabbath- och Ozzy-vinyler i garderoben och Entombed-CD:s i hyllan undersöka detta närmare. Är det hårdrock i det här vinet? Är det en enkel och rak hårdrockrökare med enkelt trumkomp och odistad bas? Eller lite mer gitarrylande åttiotalsheavymetal? Kanske rent av tung, progressiv subgenremetal med nedstämda gitarrer och tokdistad bas och dubbla baskaggar och blastbeats och stämsång och growl och deathgrunts och taktbyten och allt? Eller är det bara trist, tunn, tråkig och fantasilös pudelrock, typ Europe? Eller mjäkig, mediafjäskande melodifestivals-refrängrock som synthar-TF misstagit för hårdrock? Jag köper en halvpava och testar.

Pop’n’pour. På scenen ett mörkrött, icke-transparent vin utan lyster, utan några skiftningar i lila eller någon dragning mot svart. Mörkrött? Det är väl ingen sorgeromantisk symfoni-gothrockare det här? Nej. För lite lyster och för lite ljus på scenen. Men kanske lite mörkare goth metal? Vi får se. Doften öppnar mulligt mörk, dov och djupt nere. Ingen gitarr- och sångfrukt som svävar högt i det blå, men väl tydliga, tunga, mulliga, mörksötfruktiga riff på bas och nedstämda gitarrer. En liten högre, mer sötsyrlig gitarrstämma finns där också. Blod? Det här verkar ändå lite lovande.

Jag håller bort glaset en stund, och tar sedan en stor, djup klunk och håller kvar vinet länge i munnen. En första attack av tunga, distade alkohol- och syradrivna riff, hela tiden med en bakomliggande, lätt svävande beska, men sedan tunnar det snabbt ut och saktar ner rejält. Ingen aggressivitet eller eldighet. Ingen solig livsfrukt. Bara kol, jord, sten, grus, aska och en sällsam beskhet som tar tag och försöker dra mig ner i en kall gravs döda mörker där frukten redan ligger. Klockan klämtar helt klart för det lilla som finns kvar av frukten som är ytterst tunn, blek och i det närmaste död där nere i stenkistan. Det blir en hopplös slitning mellan dödens askgråa beska och viljan att hitta livets fruktiga syrlighet, och vinet tycks beklaga detta med hög stämma och ett tungt, långsamt vaggande. Jag vaggar jag också, med tungan, och råkar riva skynket för hörnet vid tungroten där ett tanninmonsters fula tryne plötsligt skymtar längst inne i smakmörkret. Oväntat kastar det sig fram med tunga kliv och ett kärvt growlande, och biter sig med ett tungt riffande fast i min tunga. Det blir en kamp mellan tanniner och den levande döda fruktens osaliga andes beskhet. Jag räddas till slut av den beska anden som med sina sista krafter lyckas vrida mig ur tanninernas grepp och släpper mig ur gravens mörker. Till sist tonar tanniner och beska snabbt bort utan några kvarvarande efterklanger, bara ett otäckt minne av att ha undkommit ett fruktlöst mörker. Och kärv aska i munnen.

Nu vet jag vad det här är. Detta vin är inte syrafrisk, sång- och gitarrfruktig men tanninlös och lite tunn Ozzy-heavymetal. Inte heller är det enkel, mörkfruktsbastung men alko- och tanninsvag old-schoolheavymetal m/Black Sabbath. Det är lite tyngre än så, men långt ifrån fruktförnekande, tung, sunlightriffdistat alkostark, mörkfruktsbastrumsmullrande och tanningrowlande östkustdödsmetall á la tidiga Entombed. Nej, denna flaska från ett ensamt, isolerat torn bland vinrankorna är snarare en Tomb of Doom Metal där solens ljusa frukt och det ljusa, friska, syresatta livsblodet har offrats till svärtans demoner. Allt för att locka fram det uråldriga underjordiska mörkrets kraftfulla hemligheter bland all jord, torkat blod, sten, grus och kallnad aska - med risk för evig fördömelse till en besk tillvaro mellan liv och död. Och från mörkret ropar nu vinet desperat på mig, plågat av svärtans demoner, för att också jag innan livsfrukten helt är utrunnen ska kämpa, erövra och ropa ut de visdomar underjorden burit på. Jag känner mig kallad. Jag tar ännu en djup sniff och en djup, lång klunk och dras återigen ner i det kalla mörkret. Vad väntar denna gång? Hoppas jag kommer upp igen.



/ MG