Renjägarna från Rhônedalen

Lördag. Ikväll vankas renstek, och i många rensteksrecept som också innehåller vintips är det oftast pepprig syrah eller annat kryddigt vin - företrädelsevis från Rhônedalen - som rekommenderas. Blaha, blaha tänker jag som vanligt om vintips i recept, men denna gång väcker vintipsen en fragmenterad tanke – en aning som inte riktigt vill låta sig dras fram som en klar tanke. Äh, strunt samma, ner till källaren där jag istället bereder mig på att dra fram en italienare just for the sake of it.

Men nere i källarkylan kopplar tankefragmenten plötsligt och oväntat samman, och bryter fram som en tydlig och självklar helhet: Renstek! - Rhônedalen! - Kyla! - Istiden! - Solutréen! - Magdalénien! - Mer än 90% ren i det arkeologiska benmaterialet! Ha! Självklart ska det vara kryddigt vin från Rhônedalen till renstek, men inte på grund av något vintips eller för att det säkert passar bra ihop.

Nej, det ska vara för att det är vin från en region där människor under och strax efter den senaste istidens maximum bodde och jagade nästan uteslutande ren för att få sig ett mål mat på grottgolvet. Respekt. Sådant obligerar, och nu ska denna bokstavligt talat långsökta regionala koppling banne mig upprättas på vårt matbord! Undrar just bara om istidsjägarna i sina grottor skulle föredra syrah eller nåt grenachebaserat till sin renstek?

   


- Ska man behöva dricka sånt där surt syrahvin igen? Ska vi inte ta nåt grenachebaserat från kusinerna nerströms idag?

- Knas heller! Deras skitvin kan vi bju på när de kommer hit. Langa fram lite syrah nu. Rått kött, lingon och blod, det är grejer för en karl det! Förresten, kan man få en vargtass innan maten?

  

Vi prövar båda alternativen. Först rekryteras pappa Graillot för att förse oss med två präktiga renjägare som också ger en chans att pröva hur olika årskullar presterar. En Graillot Crozes-Hermitage från 2007 ställs fram tillsammans med en Graillot Crozes-Hermitage från 2008. Det förra hade - likt en istida hetsjakt på en förbipasserande renhjord - en typiskt graillothypat strykande åtgång vid släppet i november 2009. 2008:an tycks inte alls ha orsakat samma omedelbara rusning vid släppet i december 2010, även om det snart också är helt slutsålt trots ett större antal inköpta flaskor än 2007:an.

Från skafferiet hämtas en Emergency Bottle med en kvarvarande halv flaska 2007 Xavier Vacqueyras fram för att förse de båda jägarna med en väpnare. Och så är det förstås dags att se hur detta vin ter sig efter nästan tre veckor som EB. Som den lagjakt det är får alla tre flaskorna plikta en skvätt i såsen. (R)en för alla – alla för (r)en! Precis som för människorna för sisådär 15-22 000 år sedan under solutréen- och magdalénienkulturerna i istidens östra Frankrike. Dessa istida renjägare är också många svenskars genetiska förfäder, och fantastiskt nog sätter sig sedan ungarna och glupar tyst (nåja) och stormunt i sig maten - talar rensteken månne till genetiskt nedärvda smakpreferenser? Hursomhelst ger det en chans att ägna vinerna en mer koncentrerad stund. Färgmässigt är det stor skillnad mellan 2007:an och 2008:an. Den förra är djupröd, lite skitig och mörk som en bandoliär, den senare transparent klarröd med lyster som en bourgogne.



Ingen tvekan om vad som är vad



Doften är som sig bör: rått kött, unknad, järn och lingonsaft, och det är näst intill omöjligt att skilja årgångarna från varandra på doften. I smak visar båda årgångarna samma rödbäriga fruktighet, samma lingonsyrlighet och samma milt kärva tanniner. Det är lika svårt att skilja årgångarna från varandra på smaken. Möjligen att 2007:an har snäppet mer av allt och visar en något, något större kryddighet, medan 2008:an kan upplevas lite lättare - allt av 2007:an fast till 80%.

Väpnaren från Vacqueyras - Xaviers Vackan årgång 2007 - har inte bara stått och smygätit laktrisgodis under sin väntan, utan har även betydligt mer av mörk, dov frukt och kärva, träiga tanniner. Frukten har efter tre veckor i en EB gått tillbaka något och vinet känns inte så balanserat. Lite kärvare, mer robust och kanske mer ett vin för höstjagat, fetare renkött kanske. Det är inte så långt ifrån det intryck vinet gav sist det begav sig, tillsammans med älgfar.




Stenåldersrecept på renstek: först fäller man en ren...

   

Söndag. Rensteken var en bastant rackare på 1,2 kg, vilket innebär att det allt får bli renstek till middag idag med - fast ugnsstekt den här gången. Tankarna går direkt till istidsmänniskorna. Varierade de sina renstekar? Eller var det kolglödsgrillad ren varje dag? I så fall: Respekt. De båda Grailloterna har också de hängt med efter en natt i skafferiet. I doft är det lika svårt att skilja dem åt idag också, men smakmässigt har en lite större skillnad uppstått. 2007:an är något fylligare, kryddigare och mörkare i smaken, medan 2008:an är lite lättare, lite tunnare och mer läskande lingonsur. Men det kräver ett växelsippande med koncentration och snabba (lapp)kast för att hitta skillnaderna.

Från sydrhône blir det dock väpnarbyte och en EB med Xaviers Giggan från Gigondas årgång 2007 kallas in från sin kvarsittning sedan sist. Lakrits och mörk frukt, sandiga tanniner, och trots en lättare, slankare karaktär än hos Vackan känns detta vin också ganska robust och inte lika läskande som Crozes-Hermitagerna. Hustrun tycker till slut att Äh, och gör en Cuvée du Rhône av alltihop när jag senare på kvällen vill diska glasen. Jag provar jag med, och det blev ju riktigt bra. Så är renjakten över för denna gång.

/ MG