Shit, Pierre Frite!

2010 års version av Domaine du Pas Saint Martin Saumur La Pierre Frite är definitionen av Easy Drinking. Man suckar av välbehag, fyller glaset gång på gång och tömmer det lika snabbt.

Det är flyktigt och lätt, men samtidigt smakrikt och rent. Chenin blanc, ingen tvekan om saken; en mix av vax, honungsmelon, Conferencepäron och lite citrus. Lägg till mineraler och en rejäl syra och du får ett begär större än förväntan.

Vinet ingår i Viniks Ekovinlåda Vår 2011 och av de viner jag gillar bäst från Niklas lådor är de med typisk druvkaraktär. 2006 Altitude 540 med sin cabernet sauvignon och 2008 Passe Temps med sin grenache är goda exempel tillsammans med 2010 La Pierre Frite.

Chenin blanc är förvisso inte mitt förstaval av vitvinsdruva, men här är det riktigt trevligt. Kan det vara för att vintern är över och alla blöta Lovikavantar är nedpackade i källaren? Några sådana finns nämligen inte att hitta i Pierres vårgulgröna vin.

Men underligt nog är det inget jag kommer att fylla på förrådet med igen, till skillnad från Altituden och Passe Temps. Det är lite för indifferent för att vara intressant i längden. Men gott är det vilket är gott nog för den här gången.

/ TF

Från Toast de Paris till Biff Butler

Butare, Rwanda 1 oktober 2007.

På väg till Nyungwe National Park från Kigali stannar vi i universitetsstaden Butare för ett lunchbreak.

Butare är som de flesta andra städer (eller snarare byar) i Rwanda, allt annat än det vi är vana vid från Europa. Lite vilda västern med salooner längs en huvudgata skulle man kunna likna dem vid. I änden av gatan finns ett torg där tusentals invånare kränger varor eller väntar på nästa buss till huvudstaden. Vi glider i sakta mak genom staden i våra värdars vita Nissan Patrol, vilken trots sin storlek inte väcker någon särskild uppmärksamhet. Något ställe att äta på hittar vi inte förrän vi kommer till Hotel Faucon.

Tillräckligt ok för en snabb lunch tänker vi och sätter oss hungriga på deras uteservering. Vi beställer var sin Coke och Toast de Paris, vad nu det kan vara. Efter en lite för lång stund kommer servitören till slut med tallrikar fyllda med orostat bröd dränkta med pulversås (?) av burkchampinjoner och ketchup. Doften är knappt hanterbar och konsistensen är fruktansvärd. Smaken är vidrig. Med tanke på att Rwanda saknar McDs och liknande sätter vi i oss tillräckligt tills vi börjar må illa. Därefter drar vi snabbt vidare mot Cyangugu på gränsen mot Democratic Republic of Congo.

Stockholm, Sverige 22 januari 2011.

Dryga tre år senare har vi våra värdar på middag. Som en pendang till Faucons Toast de Paris hittar vi i Carl Butlers monokulörta (brun) kokbok Biff Butler.

Såsen är här något mer brun och toasten är utbytt mot kött. Vi slår på stort och ersätter biffen med oxfilé för att få maximal kontrast – trots den uppenbara visuella likheten. Doft, konsistens och smak är lyckligtvis klart bättre denna gång.

Till maten får 2008 Domaine Singla Passe Temps från Ekovinlådan Vinter battla mot en rekommendation från importören Nik själv, 2008 Domaine Lecroix-Vanel Fine Amor. Den senare är ljus och genomsiktlig med lite fällning och har dofter av bläck, jord, lakrits och blåbär. Riktigt god varm smak som är relativt alkoholstark med bra spets om än med lite för tunn kropp. Men den står inte upp mot Singlas representant. Passe Temps är har en fylligt röd, något grumlig kulör. Doften osar mörk körsbärsfrukt, stall, jord, åker, ja helt enkelt bondgård. Bra syra och mjuka sköna tanniner med ett tryck i eftersmaken. Riktiga kärnsmaker. Finns det inte lite tång också? Sa jag jord och grus? En slags ökenkänsla infinner sig från sandigheten och värmen. Den är både grövre och bättre än Fine Amor. Ungefär som att jämföra en bonde med en ballerina.

Ekovinlådan fick släppa till ytterligare två intressanta viner. Till förrätten poppades NV Crémant de Limoux Extra Brut. Ett mousserande vin, granne med de röda huvudrättsvinerna, baserat på Chardonnay, Chenin Blanc och Mauzac. Vinet är friskt med massor av spritsiga bubblor. Grapefrukt och gröna äpplen är tydliga doftmarkörer tillsammans med en gnutta sälta (!). Den är lätt men ändå smakrik. Helt klart ett intressant vin om än inte i klass med the real stuff från Champagne.

Till efterrätten serverades låddans söta vin från Coteaux du Layon (Anjou), 2007 Domaine du Pas Saint Martin Les Mille Rocs. 100% Chenin Blanc och det märks. En blöt hund samsas med honung, (över)mogna bruna päron och lite ananas. Smaken är rund och mjuk och kompletteras med lite beska i all sötma. Gott, kort och gott.

Nu väntar vi både på våren och Ekovinlådan Vår!

/ TF

Nu har jag tagit taberas på den franska lantpatén

Fransk lantpaté är ett måste på julbordet. Vilket öl som passar bäst kan man läsa här. Men frågan är om inte rött vin är bättre. Sagt och gjort.

I första glaset en mörkröd sydfransos sprängfylld med alkohol, alkohol och alkohol. Vad nu då? Borde inte en Châteauneuf du Pape från 2007 vara lite fruktigare och mer nyanserad? 2007 Château La Nerthe har uppenbara släktdrag med det sjörövarvin som Easy Drinking-TF försökte dricka till sitt vildsvin för några dagar sedan. Efter luft och ansträngning an man ana dofter av plommon, lakrits och peppar. Detsamma i munnen. Men det bestående intrycket är: Varför i hela friden ska de skrämma upp vinerna i närmare 15 % utan att det tillför något smakmässigt?

Nej, glas nummer två är i sammanhanget outstanding. 2009 Cuvée Granit från Domaine de la Pépière strax utanför Nantes (Vin de Pays de Loire-Atlantique) är fräscht och fantastiskt fruktigt. Röda vinbär dominerar i doft och smak. Till lantpatén är det en fullträff. Vinet ingår i vinterutgåvan av Ekovinlådan, men kan även köpas från vinik för 115 spänn. Det visar sig att även andra vinbloggare tycker att vinet är förträffligt.

/ FM

Easy Drinkers testar takterrassen

2010 06 05

Temaprovning av vita viner på FMs takterrass

Easy Drinkers inleder sommarkvällen med lite bryggsegling och TBs medhavda sommaröl. Det ständiga guppandet, kabyssens 70-talsdofter varvat med TFs kroniska sjösjuka gör att vi (upplevs) fulla, hoppar i land och styr kosan mot lite take-away.

Restaurang Moldau har en krögare vars likheter med Seinfelds soup-nazi är uppenbar. Vi frågar ödmjukast om det är möjligt att beställa några Wienerschnitzlar med klassiska tillbehör såsom rösti, och potatissallad, och får snabbt ett grovhugget svar: Har ni förbokat? Nervösa leenden och blickar avslöjar oss men FM har redan varit i kontakt med gubben ett par dagar tidigare vilket tydligen är nyckeln till success. En kvart senare går vi lyckliga därifrån med händerna fulla av panerat, bankat kött.

Solen gassar på takterrassen även fast eftermiddagen har övergått till kväll. Undantaget de gigantiska schnitzlarna och alla glas har vi nu fyra flaskor vitt på bordet. Vi provar dem blint.

TB

2007 La Chapelle des Augustins Sancerre

100% Sauvignon Blanc

Domaine Henri Bourgeois

Sancerre, Loire, Frankrike

TF

2007 Pernand-Vergelesses Premier Cru Les Caradeaux

100% Chardonnay

Chanson Père & Fils

Pernand-Vergelesses, Côte de Beaune, Frankrike

MG

2006 Château de Fesles Chenin Sec La Chapelle

100% Chenin Blanc

Bernard Germain

Anjou, Loire, Frankrike

FM

1994 Domaine Bourillon Dorléans Vouvray Sec

100% Chenin Blanc

Domaine Bourillon Dorléans

Vouvray, Loire, Frankrike

När solen lämnar terrassen är det dags för Easy Drinkers att göra detsamma. FM bjuder in till efterfest och ett unisont JA rungar över Stockholms takåsar.

Från ingenstans kommer såväl vällagrade ostar och dito viner upp på matsalsbordet. TB tar oväntat fram en 2010 Bière Nouvelle Sur Lie, vilken läskande kompletterar FMs vickningsdrycker, nämligen 2007 Domäne Wachau Grüner Veltliner Terrassen Smaragd och 2004 Cappezana Ghiaie della Furba. Vilken helkväll!

/ TF (sekr)