Lördag. Ikväll vankas renstek, och i många rensteksrecept som också innehåller vintips är det oftast pepprig syrah eller annat kryddigt vin - företrädelsevis från Rhônedalen - som rekommenderas. Blaha, blaha tänker jag som vanligt om vintips i recept, men denna gång väcker vintipsen en fragmenterad tanke – en aning som inte riktigt vill låta sig dras fram som en klar tanke. Äh, strunt samma, ner till källaren där jag istället bereder mig på att dra fram en italienare just for the sake of it.
Men nere i källarkylan kopplar tankefragmenten plötsligt och oväntat samman, och bryter fram som en tydlig och självklar helhet: Renstek! - Rhônedalen! - Kyla! - Istiden! - Solutréen! - Magdalénien! - Mer än 90% ren i det arkeologiska benmaterialet! Ha! Självklart ska det vara kryddigt vin från Rhônedalen till renstek, men inte på grund av något vintips eller för att det säkert passar bra ihop.
Nej, det ska vara för att det är vin från en region där människor under och strax efter den senaste istidens maximum bodde och jagade nästan uteslutande ren för att få sig ett mål mat på grottgolvet. Respekt. Sådant obligerar, och nu ska denna bokstavligt talat långsökta regionala koppling banne mig upprättas på vårt matbord! Undrar just bara om istidsjägarna i sina grottor skulle föredra syrah eller nåt grenachebaserat till sin renstek?
- Ska man behöva dricka sånt där surt syrahvin igen? Ska vi inte ta nåt grenachebaserat från kusinerna nerströms idag?
- Knas heller! Deras skitvin kan vi bju på när de kommer hit. Langa fram lite syrah nu. Rått kött, lingon och blod, det är grejer för en karl det! Förresten, kan man få en vargtass innan maten?
Vi prövar båda alternativen. Först rekryteras pappa Graillot för att förse oss med två präktiga renjägare som också ger en chans att pröva hur olika årskullar presterar. En Graillot Crozes-Hermitage från 2007 ställs fram tillsammans med en Graillot Crozes-Hermitage från 2008. Det förra hade - likt en istida hetsjakt på en förbipasserande renhjord - en typiskt graillothypat strykande åtgång vid släppet i november 2009. 2008:an tycks inte alls ha orsakat samma omedelbara rusning vid släppet i december 2010, även om det snart också är helt slutsålt trots ett större antal inköpta flaskor än 2007:an.
Från skafferiet hämtas en Emergency Bottle med en kvarvarande halv flaska 2007 Xavier Vacqueyras fram för att förse de båda jägarna med en väpnare. Och så är det förstås dags att se hur detta vin ter sig efter nästan tre veckor som EB. Som den lagjakt det är får alla tre flaskorna plikta en skvätt i såsen. (R)en för alla – alla för (r)en! Precis som för människorna för sisådär 15-22 000 år sedan under solutréen- och magdalénienkulturerna i istidens östra Frankrike. Dessa istida renjägare är också många svenskars genetiska förfäder, och fantastiskt nog sätter sig sedan ungarna och glupar tyst (nåja) och stormunt i sig maten - talar rensteken månne till genetiskt nedärvda smakpreferenser? Hursomhelst ger det en chans att ägna vinerna en mer koncentrerad stund. Färgmässigt är det stor skillnad mellan 2007:an och 2008:an. Den förra är djupröd, lite skitig och mörk som en bandoliär, den senare transparent klarröd med lyster som en bourgogne.
Ingen tvekan om vad som är vad
Doften är som sig bör: rått kött, unknad, järn och lingonsaft, och det är näst intill omöjligt att skilja årgångarna från varandra på doften. I smak visar båda årgångarna samma rödbäriga fruktighet, samma lingonsyrlighet och samma milt kärva tanniner. Det är lika svårt att skilja årgångarna från varandra på smaken. Möjligen att 2007:an har snäppet mer av allt och visar en något, något större kryddighet, medan 2008:an kan upplevas lite lättare - allt av 2007:an fast till 80%.
Väpnaren från Vacqueyras - Xaviers Vackan årgång 2007 - har inte bara stått och smygätit laktrisgodis under sin väntan, utan har även betydligt mer av mörk, dov frukt och kärva, träiga tanniner. Frukten har efter tre veckor i en EB gått tillbaka något och vinet känns inte så balanserat. Lite kärvare, mer robust och kanske mer ett vin för höstjagat, fetare renkött kanske. Det är inte så långt ifrån det intryck vinet gav sist det begav sig, tillsammans med älgfar.
Stenåldersrecept på renstek: först fäller man en ren...
Söndag. Rensteken var en bastant rackare på 1,2 kg, vilket innebär att det allt får bli renstek till middag idag med - fast ugnsstekt den här gången. Tankarna går direkt till istidsmänniskorna. Varierade de sina renstekar? Eller var det kolglödsgrillad ren varje dag? I så fall: Respekt. De båda Grailloterna har också de hängt med efter en natt i skafferiet. I doft är det lika svårt att skilja dem åt idag också, men smakmässigt har en lite större skillnad uppstått. 2007:an är något fylligare, kryddigare och mörkare i smaken, medan 2008:an är lite lättare, lite tunnare och mer läskande lingonsur. Men det kräver ett växelsippande med koncentration och snabba (lapp)kast för att hitta skillnaderna.
Från sydrhône blir det dock väpnarbyte och en EB med Xaviers Giggan från Gigondas årgång 2007 kallas in från sin kvarsittning sedan sist. Lakrits och mörk frukt, sandiga tanniner, och trots en lättare, slankare karaktär än hos Vackan känns detta vin också ganska robust och inte lika läskande som Crozes-Hermitagerna. Hustrun tycker till slut att Äh, och gör en Cuvée du Rhône av alltihop när jag senare på kvällen vill diska glasen. Jag provar jag med, och det blev ju riktigt bra. Så är renjakten över för denna gång.
Visst är det kul att fylla år när en gammal väns fru och döttrar uppvaktar en med en flaska 2006 Sori' Paitin och en atlante delle etichette över alla producenter av Barbaresco? Gamle vännen själv, Easy Drinker TF, överräcker resolut en SB-påse med fyra små Emergency Bottles, omsorgsfullt avidentifierade och märkta A, B, C respektive D. Angenämt! Mystisk vinprovning i present, man tackar! – Jag vill ha druva/druvor, region, appellation, producent, årgång, allt, säger han med krav i rösten, – Pronto!
Aj då. Första åtgärden blir att desperat inventera minnet över vilka röda inköp TF har gjort det senaste året. Det blir systemöverhettning direkt och det bara flimrar av minnesbilder en masse av TF och flaskor i vinkällardelen på R44, men jag får några dagars respit. Det här fixar man nog som med allt annat lätt med lite googlande, tänker jag då. Prova vin är väl inte så krångligt?
Det här ska bli spännande, säger TF!
Av tidigare blindprovningar har flaskformen och ibland även korken avslöjat alldeles för mycket innan innehållet ens har analyserats. Det får inte ske igen, därav dessa emergency bottles. Ytterligare en anledning till dessa är att jag själv på kammaren, efter överlämnandet (och med facit i hand) kunnat dra mina egna analyser av sniffochsippx4, eftersom jag då ju har hälften kvar.
OK, MG – lycka till!
I koncentrerad ensamhet i köket några dagar senare börjar jag med rödvinsmysterium A, som sig bör. Vinet är transparent mörkrött (kanske vinrött?) med en ljus kant. En god, generös doft av mörka, söta bär med dragning åt en liten unknad känns inte speciellt mystisk utan känns igen på något sätt. Kanske en liten, liten pust lakrits och salmiak också? Det här är ett bra sniffe-sniff-vin. Easy Sniffing, om man så säger. Slankt och nästan lätt i munnen. Vidare en tydlig plommon- och körsbärsartad frisk syrlighet och tydliga men milda, sandiga tanniner. Avslutet har en viss eldighet som inte tidigare märkts. Det hela känns väldigt 07-sydfranskt, men kanske ändå inte? Det är lite för slankt och syrligt för det. Jag gissar först på en chianti med några år på nacken men just ja! Fort till datorn! Jag googlar ”transparent mörkrött ljus kant mörka söta bär lakrits unknad slankt friskt syror plommon tydliga sandiga tanniner” och första träffen blir nån slags vinbloggare som skriver om 2007 Bosquet des Papes Cuvée Tradition. Ha! Jag visste det! Nu känner jag igen vinet, och jag måste säga att det tjänat på all luft TF blåst i det. Touché! Eller…eeeh?
Bra inledning! Rätt årtal och rätt land. Men… sen är det fel, fel, fel och fel. Fel druva, fel region, fel appellation och fel producent. Du noterar, helt riktigt, att vinet är slankt och nästan lätt i munnen. Men hur får du då det till ett sjörövarvin á la Bosquet des Papes? Ledtråd #1: Detta vin är kanske inte en typisk representant för dess ursprung, men om du hittar nyckeln så är du i mål. Och nyckeln är närmre än du tror.
Fel? Hur kan jag som har så rätt ha så fel? Och 2007 Bosq dPCV har jag vid två tillfällen tidigare tyckt varit rätt slankt och lätt. Men okej då, Frankrike, 2007, ett nyckelmysterium och alltså inget från Côtes-du-Rhône. Jag får helt enkelt gå en rond till. Det är mycket gott tycker jag, både i doft och smak, och nu tycker jag mig hitta även violer och blomaromer i doften (Mmmm!). Är det norra Rhône i det här mysteriet, västra stranden, kanske Côte Rôtie - syrah med en del viognier?
Bra där! Men du gräver i stort sett redan där du står. Och glöm Syrah – det är nämligen fel druva. Ledtråd #2: Lyft blicken och följ floden, men växla spår innan det är för sent!
Aha. Som en glad lax simmar jag då vidare uppströms, från Rhône in i Saône. Stack upp näsan ovanför ytan i söndags morse och tog en liten sniffosipp av en skvätt som stått och tittat på utsikten från ett glas hela natten. Den djupröda transparensen, rent av mörkmulliga bär och blomaromer i näsan, fortfarande frisk, bärig syra i smaken, och tiden i fria luften tillsammans med ledtrådarna - cries a Cru. Om inte detta är Beaujolais Cru från någon av de tyngre appellationerna Chénas, Juliénas, Morgon och Moulin-à-Vent, och flaskan från en färgglad kartong med signum George Duboeuf 2007, så sätt på mig en rolig hatt och kalla mig dummerjöns. Då gömmer jag mig i floden igen och simmar vidare mot Premier:s och Grand:s. Frågan är hur långt uppströms jag ska simma innan jag kravlar upp på västra stranden igen. Men om det är vad jag tror: kalla mig hooked on Beaujolais Cru. Mycket gott.
Visst är det gott! Och typiskt, fast ändå otypiskt Beaujolais. Din gåva till mig och sen tillbaka igen. Kul idé, va? Visst är det den kraftigaste Crun av dem alla, Moulin-á-Vent, lite grand för att ställa till det för dig. Rätt region, rätt appellation, rätt producent och rätt årtal. Bra gjort! Och nyckeln? Skumbananer såklart. Men druvan då? Ja, det finns ju inte så många att välja på så jag bjuder på den – Gamay.
2007 Georges Duboeuf Moulin-à-Vent
Beaujolais Cru
Kulören på vinet avslöjar inget om Beaujolais per def, snarare tvärt om. Den är mörk, ogenomsiktlig och snarare hallonröd än blåröd. Doften har däremot mer att avslöja. Om han hittar de karaktäristiska skumbananerna – som förvisso är tydliga men å andra sidan sakta men säkert försvinner ju längre tiden lider – så är han i mål. Hallon, plommon och en hel del lakrits tar istället snabbt över. Smaken följer doften och har bra syra och mjuka tanniner. Den har även en kryddig ton och är riktigt lång. Pinot Noir kommer han nog att tänka, men kommer samtidigt att förvirras av all lakrits, kanske så mycket att han går vilse och hamnar i Crozes-Hermitage?
2007 Georges Duboeuf Moulin-à-Vent är en mogen och fyllig Beaujolais. Den kraftigaste av alla gamaybaserade viner. Den är ändå ingen tungviktare sett i ett större sammanhang utan skulle kunna vara ett intressant alternativ till en pinot noir från Bgn.
Mysterievin B är något mörkare rött och inte lika transparent som det förra. Doften bara skriker mogen Pinot Noir och jag är direkt tillbaka i en gammal skolgymnastiksal med insvettat läder på redskapen. Jag häller över från mitt gamla provningsglas m/80-tal till min gamla konjakskupa för Pinot-bruk, och doften vrickar sig från det lätt oangenämt svettiga till det angenämt unkna och höstiga. Märkligt det där, men doften måste väl ha mer luft i kupan att blanda sig med för att komma till sin rätt. Men är det mogen PN eller långluftad PN? Att det senare kan påminna om det förra visade ju sig när ED samlades senast och TF bjöd på 12-timmarsluftad 2008 Meyer-Näkel Blauschiefer Spätburgunder. Och att en 1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis visade en hel del frukt och syra blev ju tydligt vid en trevlig middag hos TF. I munnen ger vinet ett fylligt intryck och en ungdomlig syrlighet med röda bär simmandes omkring. En flash av milda, sandiga tanniner finns även här, och med lite runtmumsande i munnen bosätter sig tanninerna ordentligt i munhålan. Jag skiter i att googla och bestämmer mig för att det är en bourgognsk Pinot Noir eller en tysk Spätburgunder, antingen en mogen med vital syra kvar, eller en yngre, långluftad, för vilket jag vet att TF har en viss faiblesse.
Jaha, där har vi en 1X2-gardering verkar det som. Eller kanske bara en halvgardering om Bourgogne är 1, och Tyskland är 2, med resten av världen som X? Nåväl, Pinot Noir är fel hursomhelst. Och få se nu; milda, sandiga tanniner – de finns även i mitt anteckningsblock. Ledtråd #1: Vinet består av endast en druvsort. Den typen av druva finns i viner från såväl nya som gamla världen.
Inte PN? Men doften? Det skriker ju...skriker ju...Touriga Nacional kanske? De där portugisiska druvorna ligger lite åt detta svettiga håll i doften och brukar vara ofta vara endruvsviner. Klart det är Touriga Nacional från Sydafrika. En Allesverloren? Hursomhelst inget jag skulle öppna en flaska till av.
Allt är (ännu inte) förlorat. Nä, hade jag tagit med en sydafrikan hade nog deras nationaldruva fått representera rök och kött. För visst är det väl ändå en hel del rök och kött i detta vin? Kanske en rökt korv? Ledtråd #2: Sista vinet från detta område för dig? Skulle inte tro det.
Dra mig baklänges. Och då menar jag att jag vill backa lite, för vad är ett äkta mysterium om det inte har lite felspår som man luras av och kommer tillfälligt off-(and on)-Tour(iga). Detta vin är fortfarande ett mysterium så nu gäller det att nollställa minnena och öppna sinnena och sakta sniffa och sippa sig framåt igen. Jag blundar, sniffar, och orienterar mig förbi ett mentalt skenmål i form av sparris inlindad i en svettig strumpa och fokuserar på en rökt korv istället…Nä, dra mig baklänges igen! Fast på en liten slakterivagn den här gången, för nu kommer det råa köttet tydligt fram tillsammans med en ypperlig, fruktig rödbärston. Och i sippen kommer den förväntade lingonsyrligheten. Kommer du ihåg att jag vid en annan blindprovning misstagit Periquita för Syrah? Jag tycker det finns en likhet mellan många portugiser och Rhônsk Syrah, vilket återigen spökade. Där ser man; man ska inte mållåsa för tidigt. Rhône-syrah anno 2007 alltså, men vilken appellation? Lingonsyran skrämmer bort all pepprighet, så jag gissar på Crozes-Hermitage och unge Graillots 2007 Domaine des Lises. Den har lurats förr, minns du det?
Periquita och Syrah? Du? Det har jag (antagligen för din skull) glömt. Men det förklarar en del av ditt resonemang. Och visst har jag lurats med C-H DdL tidigare. Varför tror du jag valde den igen…? Det här går ju som på räls nu. Rätt land, rätt region, rätt appellation, rätt druva, rätt producent och rätt årtal. Bra!
2007 Domaine des Lises Crozes-Hermitage
Crozes-Hermitage
Ogenomsiktlig och typiskt vinröd kulör. Avslöjar väldigt lite egentligen. Doften kan sammanfattas i form av korv. Prickig korv, rökt korv, korv under produktion. Viol, lakrits och en del mörka bär finns även där, men det är köttet som märks tydligast. MG gillar ju både korv och C-H så här borde det klicka! Tydlig syra, kanske en aning för tydlig. Tanninerna är snälla och gömmer sig bakom nämnda syra. Ändå lättdrucket och relativt slankt med ganska kort eftersmak. Har bättrat på sig sedan premiären förra året, då den både var kärvare och kantigare.
2007 Domaine des Lizes Crozes-Hermitage är faktiskt rätt angenäm, men utan att göra något väsen av sig. Easy drinking per def?
Så till mysterievin C, som är ungdomligt, ogenomskinligt mörkrött med röd färg ända ut i kanten. Doften visar en grönstjälkighet som jag hittar innan näsan ens kommer nära glaset eftersom jag inte är så förtjust i dylikt. Doften är fylligt fruktig, men inte av mörk frukt utan snarare av en överladdning av röda bär. I munnen fylligt med frisk syra och en kryddighet som gör detta vin...mystiskt. Alkoholen känns knappt. Gott om tanniner, dock av yttersta mjukhet i 300-området och som man bara känner om man mumsar runt ordentligt. Vad ända in i norden kan detta vara? Grönstjälkigheten och den fylliga, kryddiga rödbärigheten gör att jag tycker mig känna igen en viss Greg Brewer från en ED-provning med Sidewaystema i höstas, och visst skulle det kunna gå som kalifornisk Pinot Noir? Jag är nu lite för dragen för att googla och häller istället över i konjakskupan. Detta gör att jag bättre kommer överens med gröntonerna som faktiskt drar sig tillbaka till förmån för en ung, rödbärig doft och vinet visar en elegant balans, om än bärigt ungdomlig. Detta skulle nog tjäna på vidare lagring och visst är det en 2008 Melville Estate Pinot Noir? Det är hursomhelst ingen europé, tror jag...
Din analys av drycken är klockren. På pricken! Men vi är inte i Sta Barbara och det är inte Greg, Chad eller någon annan pudelrockare som tillverkat detta vin. Inte heller är det Pinot Noir i flaskan. Ledtråd #1: Gå tillbaka till din analys och analysera den utifrån ett utanförperspektiv.
"Analysera utifrån ett utanförperspektiv". Vad i hela norden....Norden! Gröntoner! Kryddighet, syror och tanniner! Kan det vara Cabernet Franc från Loire? Betydligt bättre i smak än i doft, tycker jag.
OK. Det blev kanske lite för mycket forskningshandledningssvenska av utanförperspektivet. Och ungdomligt är kanske inte helt korrekt, även om viner från detta område kan bli rätt skäggiga och långlivade. Nu har du noterat rätt land, men tyvärr fel region. Ledtråd #2: Cabernet Franc är visserligen rätt druva, men endast till 10 % ungefär.
Hmm…Cab F till 10% ungefär… Hooah! Geronimo! Ingen minns en fegis! Detta är 2004 Château Rollan de By Cru Bourgeois! Det finns de med små, oförstörda näsor som inte heller gillar doften, och den påminner ju om Pinot Noir från Nya Världen, eller hur? Men att 70% Merlot kan bli så grönstjälkig och rödbärig? Var 2004 ett kallt år i Bdx? Varför ger du mig denna omdragna halvflaska förresten? Ska du inte ha denna dyring själv?
Ha, ha! Och grattis!Rätt region,rätt årtalochrätt producentger per automatikrätt appellation– Médoc, ochrätt druvkombination– Merlot, Cab F, Cab S och Petit Verdot. Bra att du hittade kopplingen till NZ Pinot Noir – allt för att förvirra såklart eller kanske för att hjälpa till – du väljer. Men inte enbart därför, jag skulle ju böta en halvflaska till dig vilket nu också är utfört. Visst är det en kameleont detta vin och även mystiskt. Nu fick du min sista flaska, men det gör inget för nu ska jag sikta mot nya bordeauxäventyr istället.
2004 Chateau Rollan de By Cru Bourgeois
Médoc Eftersom det var min sista halvflaska som lyfts över till tom halvflaska hade jag inget kvar för egna analyser av vinet. Hänvisar istället hit.
Mysterievin D är en mörkt blålila uppenbarelse där till och med enstaka droppar på glasets insida visar en hel del färg. Doften – ja übersötfruktmörkmullig är väl ordet. Som en skål med söt plommonkräm som lämnats i solljus i ett varmt, instängt rum. Det är svårt att hitta något annat i doften som känns ganska endimensionell. I munnen söt druvsaft med en hyfsad syra men en god kryddighet och eldighet som gör att man inte ger det här till ungarna av misstag. Helt bortskrämda tanniner som måste lockas fram med rejält gomarbete. Jag provar en skvätt i konjakskupan men doftmässigt inget nytt under kökslampan, och smaken påminner mer om ett annorlunda slags eldig blåbärssaft än vin. Helt oävet är det dock inte men inget man sörjer när det är uppdrucket. För några månader sedan bjöd jag en granne på middag, och han kom dragandes med en flaska argentinsk Malbec som är det närmaste jag kommer som referens, så jag tror nog att det här är argentinsk Malbec. Det är väl för Guds skull inte BiB, skämtar-TF där? Säg att det inte är BiB!
Mulligt – ja. Plommon – ja. Kryddighet – ja. Tannin- och syrasvagt – ja. Eldighet – ja. De första fyra är korrekta och typiska för detta vin. Den sista kan jag redan nu avslöja är inte typiskt för vinet – i alla fall inte i dessa mängder. Aceton har jag själv i mitt protokoll men det hjälper dig tyvärr inte. Och visst är det inte BiB. Vad tror du om mig? Mig veterligen tror jag inte du har druckit denna typ av vin, men om du har gjort det skulle du nog känna igen dig. Ledtråd #1: Vi är i Europa, men inte i Frankrike.
Puh, skönt att det inte var BiB, för isåfall hade man varit tvungen att tuta iväg och köpa en pall. För nu i andra ronden visar vinet helt andra egenskaper; en hel del tanniner har nu krupit fram och ger sig tillkänna direkt. Märkligt, eftersom de var så totalt frånvarande i förra ronden. Kryddigheten är också riktigt angenäm, men sötfruktigheten finns kvar. Jag släpper Malbec till förmån för Merlot, och eftersom vi inte är i Fraaaance gissar jag på en merlotdominerad blend från Italien, företrädelsevis med en del Cabernet Sauvignon för att förklara tanninerna. Detta är nu helt klart favoriten tillsammans med vin A. En Sito Moresco kanske? Men "Vi är i Europa, men inte i Frankrike", vad är det för en ledtråd?
Bra analyserat, Sherlock! För du är nu i rätt land. Men Merlot? Vad tror du om mig? Gaja var en kvalificerad gissning, men i närheten av hans annex i Toscana är vi inte och det här vinet innehåller bara en druvsort. Har du noterat eken? Ledtråd #2: Druvan har haft ett ganska dåligt rykte, men numera görs även toppviner av densamma. Inte bara i Italien.
Jaså det var ektanniner som hade vaknat. Ja, de är faktiskt mer träiga än sandiga och mer direkt på tänderna. Och ett varietalvin av en druva med tidigare dåligt rykte? Och producenter i kanske...Piemonte?, som vill upprätta druvans rykte och därför vill experimentera med druvan i sin ensamhet mer än att trolla bort den i blandningar? Och mer alkofräs än brukligt? Men vad säger italienska socialstyrelsen om denna utveckling? Ska man fortsättningsvis än mer undvika att köpa en Fiat tillverkad efter lunch? Eller blir det nu statlig kampanj mot ”Another day - another dolcetto”?
Tredje gången gillt för alla fyra? Nä, nä! Den sista är också den svåraste. Jag räknar inte med att du känner till producenten, men du får gärna gissa, det ger ju extrapoäng! Rätt land och rätt region är du härmed klar med, men druvan är fortfarande fel. Ledtråd #3: Skäggtrollet kallas du av barnen, men vad kan detta vin kallas?
Skäggtrolla mig hit, och skäggtrolla mig dit. När Merlot fulat ut sig även här, och Italien, endruvsvin och dåligt rykte stod klart var Barbera det första jag kom att tänka på p.g.a. vinets blålila färg. Men de Barbera jag druckit hittills har förutom en fruktig bärighet alltid haft en hög, tydlig och uppfriskande syra, vilket också är druvans typiska drag, så detta lågsyrade vin kan inte vara Barbera, tänkte jag. Det kändes inte farligt för skägget heller och visade sig vara riktig Easy Drinking, så därför låg Dolcetto närmast till hands. Men där hade jag fel minsann! Utifrån ledtråden finns bara Barbera kvar som alternativ, och efter lite självutbildning på da Interweb har jag lärt mig att koppla samman ord som "barbera", "malolaktisk jäsning" och "ekfatslagring". Mjuk syra och fint träiga (och behagliga) ekfatstanniner är också något som vinet visar hela tiden nu. Jag fattar inte varför de var som helt bortblåsta vid första ronden. Men producent? Heliga Maria och alla små änglar i himmelen! Du vet att jag är vilse i Piemonte; där är ju du min Vergilius. Det får bli ett skott ut i mörkret. Pass på! Hupp! Producent: Braida di Bologna Giacomo. Jag tycker nog det är en 2008:a också.
Så där ja! Nu har vi alla på plats. Italien är rätt land, Barbera är rätt druva och Piemonte är rätt region, men någon DOC kan jag inte hitta, vare sig skrivet eller mellan raderna. Piemontesisk Barbera kommer främst från Asti eller Alba och denna från den senare, men det krävs antagligen en italienare för att kunna skilja dem blint åt så du får rätt ändå. Barbera har helt riktigt en trevlig och mjuk syra, men är sällan påträngande utan finns där endast som ett positivt tillskott. Om du läst vidare i artikeln på da Interweb hade du hittat helt rätt svar. Men bonuspoängen blir det tji på den här gången.
2007 Gianni Voerzio Barbera d’Alba Ciabot della Luna
Barbera d’Alba
Den mörkt blåröda barberan är nog ny mark för vår premier frankofil i sällskapet. Ska han lyckas plocka upp de karaktäristiska mjuka och fruktiga kännetecknen? Doften avslöjar druvan direkt, även om den är något örtigare än ”vanligt”. En släng av aceton och alkohol finns och fatlagringen representeras av lite vanilj, choklad och rök, men inte så det stör eller tar över. Av frukten är plommonen tydligast men körsbären kommer inte långt därefter. Smaken är ganska lång men samtidigt relativt slank. Tanninerna och syran finns där och är båda mjuka som sig bör.
2007 Gianni Voerzio Barbera d’Alba Ciabot della Luna är ett bra vin, men lite fylligare skulle den gärna kunnat vara.
Well, that’s all folks!
Rafflande och med ett lyckligt slut.
Så var det då dags att summera poängen och det som krävs för 5 poäng/flaska är att man träffar rätt i första gissningen på rätt region/appellation och rätt druva/or. En poängs avdrag för varje ledtråd som ges. Sen kan man få bonuspoäng för rätt producent och år.
För flaska A blev det således 5-1-1+1+1=5p. Mycket bra!
För flaska B fick MG ihop 5-1-1+1+1=5p. Bravo!
Och för flaska C kammades det ihop 5-1-1+1+1=5p. Härligt!
Slutligen flaska D: 5-1-1-1=2p. Ehh... helt ok!
Totalt 17 poäng.
Enligt betygsskalan nedan kan vi konstatera att MG får MVG. Grattis och bra jobbat!
0-5p = IG
6-10p = G
11-15p = VG
16-20p = MVG
MG, har du några avslutande ord?
Det här var roligt minsann! Och vilken undfägnad med goda små rödvinsmysterier. Hustrun och jag sitter just nu och utrönar vilket av vinerna som passar bäst till en bit Gruyère. Och så måste du ju få tillbaka dina småflaskor för nya emergencies.
Att vin A kunde vara en Beaujolais var inledningsvis helt utanför mina referenser, för några skumbananer hittade jag inte alls flytandes i vinet (och så är jag ingen skumbanankille heller). Först tänkte jag simma ända upp till Beaune-trakten, men när jag var i höjd med Beaujolais ringde en klocka och vinets aromatiska blomaromer ledde tankarna till en producent med blommiga etiketter. Men det överraskade att väderkvarnar smakar så. Det blir nog fler.
När det gäller lingonsyran - vin B - studsade jag inledningsvis så på doften att jag inte kunde tränga undan minnet av svettig Meyer-Näkel-Spätburgunder och mållåste helt klart för tidigt på Pinot Noir. Men när väl hjärnspöket försvunnit och jag åter kunnat möta verkligheten som ett oskyldigt troende litet barn - okej, lite hjälp från ledtrådar också - framstod allt i klar dager. Och visst är det easy drinking - bara att tänka "lingonsaft", sen är det bara att klunka.
Vin C - den rullande byn kan gärna få rulla vidare. Grönstjälkighet är inte min grej, och om den är europeisk finns inte så många alternativ. Inte heller så man tänker "Hurra! Bordeaux!" precis. Och jag tror nog vi delar uppfattning. Första steget i vår gemensamma pilgrimsvandring mot Bordeaux. Nästa steg kan jag stå för, jag har nästa vandringssträcka i källaren.
Den stora överraskningen stod emellertid Barberan för - liksom för det stora mysteriet! Det som till en början framstod som BiB-ig, syralös, söt blåbärssaft bara växte och växte för varje rond, och är nu den klara favoriten av de fyra. Barbera d'Alba brukar vara mitt pizzavin, men detta är något helt annat. Har funderat en hel del varför det framstod som så totalt tanninlöst vid första provtillfället, för att sedan visa sådana direkta och milt träiga ektanniner. Hur som helst - mycket gott. Som gjort för en stund med en bit ost framför brasan.
Nåväl, mysterierna lösta, flaskorna tömda, kunskaperna utökade. Detta var mycket trevligt och jag tackar och bugar för presenten. Konceptet med vinmysterier på småflaska bär jag med mig till kommande bemärkelsedagar.
Det tidigare omnämnda torskblocket är åter på menyn denna onsdagskväll. För att fira starten av julledigheten blundar jag och fiskar upp något kallt ur vinkylen. Fångsten blir en enkel Ofatad Charrdo från Chablis. Halvflaska förvisso, men 2009 Labouré-Roi Le Beaunois Chablis är ju även en mycket ung, liten parvel. Nästan så späd att den borde kastas tillbaka igen, men nu blir den kvällens trofé hursomhelst. Skruvkorken är ett klart plus. Nu kan den få ett framtida liv som emergency bottle – vilken reinkarnation!
Piggelin, galiamelon, mineraler och lite beurre passerar i turordning när jag sniffar igång. Men bara lite, lite beurre. Inte på nivå med Bonterra utan lite mer Easy Listening, fast på franska. Lite Mireille Mathieu, skir och bräcklig, Sur le pont d’Avignon.
Smaken följer doften och är lätt, lätt. Torskblocket krossar följdaktligt allt motstånd och lille Beaunois får snällt simma iväg. Au revoir min lille vän, eller kanske snarare adieu…
Avsaknaden av emergency bottles är akut inför stundande helg. Resolut åker den kolsvarta skruvkorken av lilleputtflaskan och en tredjedel av innehållet åker direkt ner i köttfärssåsen.
Hmm… undrar vad den här lilla vännen kan dofta tänker jag och stoppar näsan i glaset utan att ta lärdom av min gamle kemilärares rekommendation inför nya och okända viskösa bekantskaper (exempelvissalpetersyra). Fläkta lite med handen mot dig ovanför provröret för att inte chockas eller tuppa av var rådet.
2009 Il Conte bjuder på en mäktig smocka av körsbärsfrukt straight in my face. En utandning cigarrrök når mig strax innan uträkning men jag tar mig yr upp och förundrat försöker jag analysera vilken motståndare jag har att göra med. Greven bolmar för fullt och trots sitt namn verkar han komma direkt från Bromma Vulk. Särskilt sur är han inte, men lite sträv i tonen när han ber att få presentera sig aningen mer formellt. Underlig figur, tänker jag, lite som en annan gammal greve som säkert går hem i (de alldeles för många) stugorna. Han försvinner dock snabbt och lämnar få spår efter sig. Lika bra det konstaterar jag förvirrat.
Flaskan är nu tömd och väntar på att fyllas av något intressantare.
Lördag. Vänner kommer på middag – vänner som uppskattar god mat och gott vin. Samtidigt sitter man där med ont i halsen och vill inte dra fram surt förvärvade kvalitetsviner man väntat på att få smaka. I detta smakförlamade tillstånd kommer jag inte att kunna njuta av dem. Att det sammanlagda antalet barn i vildaste lekålder kommer att överstiga antalet församlade vuxna utgör ytterligare en faktor att ta med i beräkningen. Liksom närvaron av spädbarn med goda röstresurser. Men man vill ju ändå bjuda på goda viner.
Ett dilemma, således – vad göra? Maten och den bedömda möjligheten till koncentration får sätta nivån. Lite rustik, fransk husmanskost i form av en rejäl bit vitlöksmarinerad lammstek provencale, ugnsrostade rödbetor med fetaost, en vinkokad lök, rosmarin- och tapenaderöra, och lite ugnsrostad småpotatis därtill kallar på dito rustika viner för bordet. Och ett sniff-och-sippande med uppmärksamheten riktad på exempelvis ett glas mjölk balanserandes på bordskanten kallar på rätt tydliga och typiska drag hos vinerna. Och så var det ju det där med ont i halsen.
Det får bli en trio mustiga basviner som får tävla om uppmärksamheten, viner i lättast möjliga tresiffriga prisklass från en vinlagerdel som nu äntligen börjar ta slut. Upp till försvar för de franska färgerna kallas sista flaskan 2007 Lirac Les Chenaies. Några flaskor av detta vin har med behållning druckits som vardagsvin under det senaste året. Vinet är dock ingen typisk representant för rustika bonnaviner från Côtes-du-Rhône, utan en lite mer modernt designad skapelse med en del parfymerade drag. En likaledes sista flaska 2006 Masi Campofiorin Ripasso får rycka in som vinlandet Italiens bidrag. Ett vanligt, välkänt vin som de flesta torde känna igen omgående i en halvöppen prövning, men som kanske är lite av ett udda val till maten. Nu handlar det dock mer om att skapa gripbara kontraster mellan glasen.
För att inte bli helt utan något eget val till maten i detta smakförlamade läge plockas också en flaska 2004 Conde de Valdemar Reserva fram. Detta vin har tillsammans med dess Gran Reserva-storebror från 2001 varit lite av en husets Rioja här hemma ett tag nu. En modern Rioja med 15% mazuelo (carignan) istället för den traditionella garnachan. Resultatet är ett lite stramare vin utan det överväldigande vaniljäckel och dillspad som ofta förknippas med billig Rioja, ändock med lättare traditionella riojadrag och mjuka tanniner. Ett utmärkt ont-i-halsen-vin.Vinerna får lufta någon timme, sedan är det dags att äta. Hjälm på.
För att busa till det lite har jag bytt plats på vinerna i flaskorna. I Liracflaskan skvalpar ripasson, i Campolietin riojan, och i Spanjoren följaktligen sydrhônskt vin. Med ett inre, illmarigt, hemlighetsfullt leende häller jag upp i glasen i allas uppmärksamma åsyn, men sen stormar barnen till bords och när jag ska ställa upp de nu tomma flaskorna i ”rätt” ordning fintar jag mig själv och råkar ställa dem i den ordning de finns i glasen. Gästen A lyckas emellertid behålla koncentrationen i villervallan och och tar glaset med ”ripasso”, d.v.s. rioja och sniffar, tittar sen först förvånat på flaskorna, sedan trött på mig. Sedan stiger småbarnskaoset till ett aldrig tidigare skådat crescendo. Till råga på allt upptäcker de äldre barnen att det står tre olika vinglas framför varje vuxen, och kräver med barns envishet därför lika många sorters läsk, saft eller annat onyttigt.
Skaru sippa vin ska jag ha läsk, gubbe!
Till sist lägger sig lugnet runt matbordet och helt klart tog riojan hem spelet med maten, men det var väl knappast annat att vänta. Fylligt, moget och tillgängligt med en del fatkrydda och med en avrundad örtighet kvalar det lätt in som kvällens easy drinking, även för en med halsont. Det försvarar en fortsatt position som basrioja hemmavid. Såväl sydfransosen som norditalienaren bjöd på en mer påträngande syra och ton av röda bär för att riktigt passa med matens mer mjuka och avrundade smaker. Sydfransosen, medelfyllig och med sina rätt snälla tanniner och lätt peppriga kryddighet passade dock betydligt bättre än ripasson, ansåg sällskapet.
Men allt utspelades egentligen på riojans hemmaplan, för inte äter man väl speciellt mycket lamm i Italien? En returmatch på en mer ripassobejakande plan som t.ex. en köttfärssås en vardagkväll måste snart utkämpas, vilket tre nypåfyllda Emergency Bottles utlovar kommer ske. Och det får bli snart, för några lagringsviner är det inte fråga om.
Köttfärssås, kom an bara!
/ MG
Epilog: På måndagkvällen var alla sinnen i fullt bruk igen, och alla tre Emergency Bottles - minus ett provglas per flaska - har nu bytt klassifikation och ligger i frysen som såsviner.
…stod helt klart Easy Drinker TF för: ”Träna längdåkning – fira med starköl, 0,5L/mil”. Kvällens armplågar-teknikträningspass om 7,2 km – ingen fästvalla, bara stakning – torde därför berättiga till en 33-centilitersbira. Hmm, bara 50-centilitersbiror i kylen, men…där står en 33:a Oppigårds Single Hop Ale. Hustrun måste ha köpt. ”Gott öl från Dalarna” står det på flaskan. Dalarna…Vasaloppet! Mora-Nisse! Det här måste vara skidåkarbira minsann. Bara 4,8 volymprocent också. Viktigt att ta det lugnt i början av säsongen.
Det är en mycket ljus ale med en lätt beska som hänger sig kvar i eftersmaken. Läskande, och tål att drickas i stora klunkar. Den här kan gå till både mat och för sig själv. Inget för älskaren av mörk ale, men för mig med min bland vissa bespottade dragning åt ljus lager är det mitt i prick. Helt klart easy drinking!
Nej, nu är det dags att hoppa in i duschen. Sen är det dags att stretcha själen efter skidpasset och dagen. Lite varm xxxxx framför brasan kanske? Det är ju ändå snart jul. Dufvenkrooks Original sägs inte vara riktigt lika söt som xxxxx ofta brukar vara då den enligt uppgift innehåller konjak. Men den är lik förbannat väldigt söt och sockrig, visar det sig. Kanske spetsa med lite extra konjak? En liten Hennessy V.S.O.P., inköpt på en Rigafärja får släppa till.
The unholy alliance
Aj, aj. Konjaken tog över helt. Vad göra nu? Hmm…i skåpet står ju en liten Emergency Bottle med Luigi Righettis Amarone della Valpolicella 2006 som jag inte vet om jag ska hälla ut eller…skulle den kunna…? Äh, vad tusan, i med en skvätt av den! Sås, xxxxx-förstärkning eller vasken, det gör detsamma. Den är rätt fruktig men rätt tunn, och funkade ju för ett tag sedan att blanda fifty-fifty med en halvflaska Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2005, som hade en något för oangenäm bitterhet. Resultatet blev ju bättre än delarna för sig.
Nu börjar det bli svårt att hålla isär vad som är vad. Xxxxx och konjak, xxxxx, konjak och amarone, xxxxx och amarone… Bäst att göra en matris och få ordning på det här. Fram med teskedsmåttet, provningsglas, papper och penna och lite systematik!
Så här utföll försöket (25% = 1 tesked om 5 ml, allt testas rumstempererat):
1) 100% Dufvenkrooks Original:
Påtagligt russinsöt, julkryddig doft. Smaken är söt, rund och fyllig med en liten, liten beska i mitten. Eftersmaken dock helt dominerad av socker och julkrydda. Xxxxx, helt enkelt.
2) 75% Dufvenkrooks Original + 25% Hennessy V.S.O.P.:
Mnja, konjaken tar över i doft och smak. För spritigt helt enkelt. Sötsaftigheten minskade helt klart, men alla julkryddor bara försvann.
3) 50% Dufvenkrooks Original + 25% Hennessy V.S.O.P. + 25% Righettis Amarone:
Nu blev det lite intressantare. Konjaken träder något tillbaka i doften som är minst sagt komplex med slingor av konjak, amaronefrukt, russin och en del julkrydda. Smak: inte så illa, men ganska spritigt. Konjaken dominerar dock allt mindre efterhand.
4) 50% Dufvenkrooks Original + 50% Righettis Amarone:
Nu börjar det likna nåt. Inte lika sött som 1) men med xxxxx-russintoner och julkryddor kvar. Amaronen ger sig dock inte tillkänna i nån större utsträckning, utan det blir som en mindre söt xxxxx. Inte lika sockrig eftersmak.
5) 25% Dufvenkrooks Original + 75% Righettis Amarone:
Nu blev det som en fyllig, russinsöt, julkryddig amarone-xxxxx. Helt klart bäst hittills.
6) 25% Hennessy V.S.O.P. + 75% Righettis Amarone:
Men uuäck! Så illa det smakar. Inte gott på något vis i vare sig doft eller smak! Fy sjutton! Absolut värst hittills.
7) 50% Righettis Amarone + 25% Hennessy V.S.O.P. + 25% Dufvenkrooks OriginalNu blev det en sådan där sammansatt doft igen: konjak, russin, julkryddor och amaronefruktighet om varandra, även om konjaken efter ett tag tar över i doften. Smaken är emellertid inget att längta efter. Rätt spritigt igen, men jämfört med föregående faktiskt drickbart. Eller inte, när jag tänker efter.
Så där ja. Testet är klart. Summa summarum: konjak och amarone går inte ihop, men det funkar att pimpa xxxxx med billig amarone. Men allra bäst funkar att pimpa billig amarone med en skvätt xxxxx. Så nu vet ni det. Bara att värma vinnarblandningen, 25% Dufvenkrooks Original + 75% Righettis Amarone, och slå sig ned i fåtöljen framför brasan. Snart blir det skidåkning igen.
Lördag. Efter en skridsko- och utedag i novembersnöblåsten står en burgundisk gryta och puttrar på spisen. Sen står man och gräver av gammal vana i Norra Rhône-högen efter något drickbart. Men blicken faller på en flaska i Priorat-högen. Minsann! Den hade jag glömt, den blir det.
En första sniffosipp innan karafferingen får tankarna att fara iväg till en bandolsk Chateau Vannières 2006 som dracks för två veckor sedan. Likheten är så överväldigande att jag måste fråga mig själv: drog jag korken ur fel flaska?
Men icke, Scala Dei Prior Crianza 2006 är en minst sagt mörkfruktig uppenbarelse som nypoppad, i doft, smak och mitt tycke påminner inte så lite om Mourvèdre från Bandol. Tanninerna ligger dock mer åt 180-200-hållet om inte finare. Ingen bandolslipning av tänderna alltså.
Fortsatt sippande röjer att detta är en elegant, välputsad, välkammad, väluppfostrad skapelse där inga detaljer slarvats över. Allt hänger ihop i en elegant helhet. Som en dandy klar för another day´s leisure. Lite lätt morgonsur kanske, innan en stund i friska luften gjort sitt.
Fräs i syrorna friskar upp till maten, men middagen blir ändå småbarnskaos. Någon större personlighet visar det heller inte upp, och syrorna kanske är i lite friskaste taget för att motivera en helkväll efter käket. Rädda vad som räddas kan, tänker jag, och karaffskvätten åker ner i en Emergency Bottle.
Nödläge uppstår på kvällen nästa dag när brasan tänds och en bit ost åker fram efter både middag och dagens premiärtur på längdlaggen. Nu har vinet ändrat karaktär till det bättre och dandyn presenterar sig som en rätt underhållande person med en poäng i varje kommentar. Elegansen och mörkfruktigheten finns kvar, men doften bjuder mer djup och syrorna har rundats av något. Men helt på egen hand klarar det sig inte denna kväll, och en bit Gruyère blir en bra parhäst i draget. För dragen kan man bli; 14,5% gör sitt till för eldigheten.
Så, ett dygns luft är att rekommendera, lads! Det blir nog också fler från Priorat. Och om jag inte minns fel var det fler som fick med sig Scala Dei från SB. How waz yourz?
