Kvällsfika

Mörk är vinterkvällen, barnen sover, hustrun är på vift.

Man går ut i köket.
Man öppnar kylskåpet.
Man ser en bit gorgonzola från lunchen.
Man hittar en skvätt 2005 Castelnau de Suduiraut från i helgen. Och minsann finns där inte också några pepparkakor i skafferiet.

Så slår man sig ner vid köksbordet, och i glaset en tunn, svävande doftslinga av aprikos som låter sig fångas endast med en mycket, mycket försiktig sniff.

Man är sig själv för en liten stund.

Sen läser man blogginlägg om tjugoen år gamla sauternesviner.

Man är inte riktigt sig själv längre.


Är det inte lite blekt?

  / MG

Allt är guld som glimmar

Det finns olika sätt att avsluta en god middag. Denna fredagskväll bjöd saffranspannkaka med lättvispad grädde och hjortronsylt. Fel sylt enligt en gotlänning, men helt rätt till den ädla dryck som bjöds. Vid några tillfällen har jag fingrat på men aldrig tagit fram den flaska som legat undangömd långt in i garderoben i mer än tio år – ända sedan disputationsfesten – och längst av alla flaskor i samlingen. Äldst är, eller snarare var, den också – elva år gammal redan då det stoppades undan i garderoben. Den skulle kunna ligga nio-tio år till, men inte då. Nu var det dags att smaka 1989 Château Raymond-Lafon.

Slottet Raymond-Lafon ligger granne med det betydligt mer namnkunniga (och därmed dyra) Château d’Yquem, och deras vinrankor ligger granne med Yquems – bara några meter skiljer dem åt. Raymond-Lafon ägs sedan 1972 av Pierre Meslier, som drev Yquem 1963–1989. Man har samma stränga druvurval som på Yquem (druvorna plockas en och en för hand), och samma vinifikations- och lagringsmetoder. En viktig skillnad är dock en betydligt mindre areal, och därmed mindre variation i jordmån. Men det är sammantaget mycket som talar för (det underligt nog oklassade) ”småsyskonet”.

Innehållet i flaskan och glaset är guldgult, nästan åt cognacshållet. Till och med mer intensivt i färgen än doktorsringen i rött guld. Vilken färg! Detta är något helt annat än de ljusgula nyanser som erbjuds av de betydligt yngre årgångarna av Sauternes som finns på SB (BS borträknat). Den aktuella årgången finns inte längre att tillgå, men BS erbjuder halvflaskor från 1997, 1999, 2001, 2002 och 2003 för 322 kronor.

Ur glaset stiger en underbar doft av torkade aprikoser, honung, apelsin, mandelmassa, saffran och hjorton. Smaken är fyllig och måttligt söt (faktiskt något mindre söt än man kunde vänta sig, men det faller mig definitivt på läppen). Munnen fylls av välbalanserade toner av torkade aprikoser, mango, apelsinmarmelad, mandelmassa, saffran, hjorton och honung, samt en lång eftersmak som lyfter efterrättens kombination av sötma, syra, sälta och gräddighet. Allt går i gult – guldgult!

Poäng? Easy Drinkers ger inte poäng, men Robert Parker gav vinet 91+ för evigheter sedan. Livets Goda gav 92-94 p åt 2007 Château Clos de Haut Peyraguey 1ère Cru Classé vid sin genomgång av SB:s släpp av 2007:orna från Bordeaux. Jag har druckit det vinet. Det var bra, men långt ifrån nivån hos 1989 Château Raymond-Lafon. Det säger en hel del.

/ FM

PS. Den som undrar vad som dracks till middagen finner en ledtråd här. Eftersom Easy Drinkers redan har skrivit om det vinet görs inget nytt inlägg. Jag delar i stor utsträckning TFs bedömning. DS

Lammstekstrippel med lam vinluring i lekstorm

Lördag. Vänner kommer på middag – vänner som uppskattar god mat och gott vin. Samtidigt sitter man där med ont i halsen och vill inte dra fram surt förvärvade kvalitetsviner man väntat på att få smaka. I detta smakförlamade tillstånd kommer jag inte att kunna njuta av dem. Att det sammanlagda antalet barn i vildaste lekålder kommer att överstiga antalet församlade vuxna utgör ytterligare en faktor att ta med i beräkningen. Liksom närvaron av spädbarn med goda röstresurser. Men man vill ju ändå bjuda på goda viner.

Ett dilemma, således – vad göra? Maten och den bedömda möjligheten till koncentration får sätta nivån. Lite rustik, fransk husmanskost i form av en rejäl bit vitlöksmarinerad lammstek provencale, ugnsrostade rödbetor med fetaost, en vinkokad lök, rosmarin- och tapenaderöra, och lite ugnsrostad småpotatis därtill kallar på dito rustika viner för bordet. Och ett sniff-och-sippande med uppmärksamheten riktad på exempelvis ett glas mjölk balanserandes på bordskanten kallar på rätt tydliga och typiska drag hos vinerna. Och så var det ju det där med ont i halsen.

Det får bli en trio mustiga basviner som får tävla om uppmärksamheten, viner i lättast möjliga tresiffriga prisklass från en vinlagerdel som nu äntligen börjar ta slut. Upp till försvar för de franska färgerna kallas sista flaskan 2007 Lirac Les Chenaies. Några flaskor av detta vin har med behållning druckits som vardagsvin under det senaste året. Vinet är dock ingen typisk representant för rustika bonnaviner från Côtes-du-Rhône, utan en lite mer modernt designad skapelse med en del parfymerade drag. En likaledes sista flaska 2006 Masi Campofiorin Ripasso får rycka in som vinlandet Italiens bidrag. Ett vanligt, välkänt vin som de flesta torde känna igen omgående i en halvöppen prövning, men som kanske är lite av ett udda val till maten. Nu handlar det dock mer om att skapa gripbara kontraster mellan glasen.

För att inte bli helt utan något eget val till maten i detta smakförlamade läge plockas också en flaska 2004 Conde de Valdemar Reserva fram. Detta vin har tillsammans med dess Gran Reserva-storebror från 2001 varit lite av en husets Rioja här hemma ett tag nu. En modern Rioja med 15% mazuelo (carignan) istället för den traditionella garnachan. Resultatet är ett lite stramare vin utan det överväldigande vaniljäckel och dillspad som ofta förknippas med billig Rioja, ändock med lättare traditionella riojadrag och mjuka tanniner. Ett utmärkt ont-i-halsen-vin.Vinerna får lufta någon timme, sedan är det dags att äta. Hjälm på.

För att busa till det lite har jag bytt plats på vinerna i flaskorna. I Liracflaskan skvalpar ripasson, i Campolietin riojan, och i Spanjoren följaktligen sydrhônskt vin. Med ett inre, illmarigt, hemlighetsfullt leende häller jag upp i glasen i allas uppmärksamma åsyn, men sen stormar barnen till bords och när jag ska ställa upp de nu tomma flaskorna i ”rätt” ordning fintar jag mig själv och råkar ställa dem i den ordning de finns i glasen. Gästen A lyckas emellertid behålla koncentrationen i villervallan och och tar glaset med ”ripasso”, d.v.s. rioja och sniffar, tittar sen först förvånat på flaskorna, sedan trött på mig. Sedan stiger småbarnskaoset till ett aldrig tidigare skådat crescendo. Till råga på allt upptäcker de äldre barnen att det står tre olika vinglas framför varje vuxen, och kräver med barns envishet därför lika många sorters läsk, saft eller annat onyttigt.



Skaru sippa vin ska jag ha läsk, gubbe!

Till sist lägger sig lugnet runt matbordet och helt klart tog riojan hem spelet med maten, men det var väl knappast annat att vänta. Fylligt, moget och tillgängligt med en del fatkrydda och med en avrundad örtighet kvalar det lätt in som kvällens easy drinking, även för en med halsont. Det försvarar en fortsatt position som basrioja hemmavid. Såväl sydfransosen som norditalienaren bjöd på en mer påträngande syra och ton av röda bär för att riktigt passa med matens mer mjuka och avrundade smaker. Sydfransosen, medelfyllig och med sina rätt snälla tanniner och lätt peppriga kryddighet passade dock betydligt bättre än ripasson, ansåg sällskapet.

Men allt utspelades egentligen på riojans hemmaplan, för inte äter man väl speciellt mycket lamm i Italien? En returmatch på en mer ripassobejakande plan som t.ex. en köttfärssås en vardagkväll måste snart utkämpas, vilket tre nypåfyllda Emergency Bottles utlovar kommer ske. Och det får bli snart, för några lagringsviner är det inte fråga om.

Köttfärssås, kom an bara!

/ MG

Epilog: På måndagkvällen var alla sinnen i fullt bruk igen, och alla tre Emergency Bottles - minus ett provglas per flaska - har nu bytt klassifikation och ligger i frysen som såsviner.

Förra vinterns bästa tips...

…stod helt klart Easy Drinker TF för: ”Träna längdåkning – fira med starköl, 0,5L/mil”. Kvällens armplågar-teknikträningspass om 7,2 km – ingen fästvalla, bara stakning – torde därför berättiga till en 33-centilitersbira. Hmm, bara 50-centilitersbiror i kylen, men…där står en 33:a Oppigårds Single Hop Ale. Hustrun måste ha köpt. ”Gott öl från Dalarna” står det på flaskan. Dalarna…Vasaloppet! Mora-Nisse! Det här måste vara skidåkarbira minsann. Bara 4,8 volymprocent också. Viktigt att ta det lugnt i början av säsongen.

Det är en mycket ljus ale med en lätt beska som hänger sig kvar i eftersmaken. Läskande, och tål att drickas i stora klunkar. Den här kan gå till både mat och för sig själv. Inget för älskaren av mörk ale, men för mig med min bland vissa bespottade dragning åt ljus lager är det mitt i prick. Helt klart easy drinking!

Nej, nu är det dags att hoppa in i duschen. Sen är det dags att stretcha själen efter skidpasset och dagen. Lite varm xxxxx framför brasan kanske? Det är ju ändå snart jul. Dufvenkrooks Original sägs inte vara riktigt lika söt som xxxxx ofta brukar vara då den enligt uppgift innehåller konjak. Men den är lik förbannat väldigt söt och sockrig, visar det sig. Kanske spetsa med lite extra konjak? En liten Hennessy V.S.O.P., inköpt på en Rigafärja får släppa till.

The unholy alliance

Aj, aj. Konjaken tog över helt. Vad göra nu? Hmm…i skåpet står ju en liten Emergency Bottle med Luigi Righettis Amarone della Valpolicella 2006 som jag inte vet om jag ska hälla ut eller…skulle den kunna…? Äh, vad tusan, i med en skvätt av den! Sås, xxxxx-förstärkning eller vasken, det gör detsamma. Den är rätt fruktig men rätt tunn, och funkade ju för ett tag sedan att blanda fifty-fifty med en halvflaska Tommasi Amarone della Valpolicella Classico 2005, som hade en något för oangenäm bitterhet. Resultatet blev ju bättre än delarna för sig.

Nu börjar det bli svårt att hålla isär vad som är vad. Xxxxx och konjak, xxxxx, konjak och amarone, xxxxx och amarone… Bäst att göra en matris och få ordning på det här. Fram med teskedsmåttet, provningsglas, papper och penna och lite systematik!

Så här utföll försöket (25% = 1 tesked om 5 ml, allt testas rumstempererat):

1) 100% Dufvenkrooks Original:
Påtagligt russinsöt, julkryddig doft. Smaken är söt, rund och fyllig med en liten, liten beska i mitten. Eftersmaken dock helt dominerad av socker och julkrydda. Xxxxx, helt enkelt.

2) 75% Dufvenkrooks Original + 25% Hennessy V.S.O.P.:
Mnja, konjaken tar över i doft och smak. För spritigt helt enkelt. Sötsaftigheten minskade helt klart, men alla julkryddor bara försvann.

3) 50% Dufvenkrooks Original + 25% Hennessy V.S.O.P. + 25% Righettis Amarone:
Nu blev det lite intressantare. Konjaken träder något tillbaka i doften som är minst sagt komplex med slingor av konjak, amaronefrukt, russin och en del julkrydda. Smak: inte så illa, men ganska spritigt. Konjaken dominerar dock allt mindre efterhand.

4) 50% Dufvenkrooks Original + 50% Righettis Amarone:
Nu börjar det likna nåt. Inte lika sött som 1) men med xxxxx-russintoner och julkryddor kvar. Amaronen ger sig dock inte tillkänna i nån större utsträckning, utan det blir som en mindre söt xxxxx. Inte lika sockrig eftersmak.

5) 25% Dufvenkrooks Original + 75% Righettis Amarone:
Nu blev det som en fyllig, russinsöt, julkryddig amarone-xxxxx. Helt klart bäst hittills.

6) 25% Hennessy V.S.O.P. + 75% Righettis Amarone:
Men uuäck! Så illa det smakar. Inte gott på något vis i vare sig doft eller smak! Fy sjutton! Absolut värst hittills.

7) 50% Righettis Amarone + 25% Hennessy V.S.O.P. + 25% Dufvenkrooks OriginalNu blev det en sådan där sammansatt doft igen: konjak, russin, julkryddor och amaronefruktighet om varandra, även om konjaken efter ett tag tar över i doften. Smaken är emellertid inget att längta efter. Rätt spritigt igen, men jämfört med föregående faktiskt drickbart. Eller inte, när jag tänker efter.

Så där ja. Testet är klart. Summa summarum: konjak och amarone går inte ihop, men det funkar att pimpa xxxxx med billig amarone. Men allra bäst funkar att pimpa billig amarone med en skvätt xxxxx. Så nu vet ni det. Bara att värma vinnarblandningen, 25% Dufvenkrooks Original + 75% Righettis Amarone, och slå sig ned i fåtöljen framför brasan. Snart blir det skidåkning igen.

/ MG

The best part of skiing

Torsk på Bdx?

Chief Family Officer uttrycker tydliga krav på fisk till middag innan hon rusar iväg till jobbet.

Det får bli ett fryst torskblock, Uncle Bens och rårivna morötter inser jag efter inventering av kyl och frys.

Under tiden ugnen gör jobbet tar jag tillfället i akt att granska gårdagens skörd på R44. Lite Piemonte, några toscanare, ett gäng Bordeaux och ett par chateauneuffer. Känns bra, men skönast var nog att man inte halkade dit och fick med sig någon årgångsglögg i all hast. Detta otyg till dryck!

Men vänta nu. Bordeaux?

Pulltexen tas fram och halvflaskan 2004 Château Rollan de By Cru Bourgeois får sätta korken till. Kan norrmännen så kan jag!

Vänstra stranden. Médoc.

Nu ska det bli skönt med lite, förlåt, mycket Cab S!

Direkt i glaset är det bra fräs på Bourgeoisen. Tungt artilleri av krutdoft (lite önsketänkande) och pepprighet. Kaffe, lite smågodischoklad, och hästsadel. Bra start! Påminner faktiskt om 2007 Anthem Discovery Pinot Noir som jag drack för en tid sedan, just med sin pepprighet och relativt slanka karaktär. Och slankt, det är även byvinet från Médoc. Faktum är att efter en tids tillvaro i luft (läggning av barn under ca två timmar) försvinner konstigt nog en hel del av trycket i vinet och kvar är endast lite stjälkighet och mjuka tanniner med korn 180. Va falls, tänker jag och googlar upp slottets hemsida. 70% merlot! Suck.

Men jag ger inte upp.

Jakten på en bättre Bdx will be continued.

Dag 2.
Den halvfulla halvflaskan hamnade efter 24 timmars i kuvös slutligen i ett annat typ av glas. Jag gör vad som helst för att väcka upp liket tänker jag när jag fyller över slatten i ett Iittala Essence-glas istället för gårdagens Orrefors Difference Mature-glas. Och vips så händer det grejer minsann! Kärnfrukten som fanns igår, men snabbt försvann, är på plats igen. Krutdoften är där (lite önsketänkande) och nöjt kan jag konstatera att anden finns i glaset - inte i flaskan. Tanninerna är dock fortfarande för mesiga, men syran har lugnat ner sig. Invånarna i Médoc kan andas ut. Vinet får godkänt men that´s it. Avslutningsvis informerar både I och K att vinet doftar pyton.

Boyz, tips för er när ni poppar era flaror:
Drick snabbt - för trycket i vinet är i fritt fall.

/ TF

The Battle of the Bottles

2010 12 01 09.00 Regeringsgatan 44
Med en coffee to go och långkalsonger på ställer vi oss i kön och huttrar. Temperaturen är mycket låg, någon nämner -18 grader, men det gör inget. Det är ju bara en timme kvar till öppningsdags...

Tomten kom tidigt till Easy Drinkers i år.

Först ut i 2011 års första provning blir

2007 Domaine du Pegau Da Capo

100 Robert Parker-poäng.

Hur kan man på ett bättre sätt starta ett nytt vinår?

Skulle kunna vara med en Champagne i och för sig.

Om man inte heter Robert Parker.

Men vi chansar - på både och!

Därefter är det dags att låta Toscana visa var skåpet ska stå.

Kommer 2007 Ornellaia kunna matcha den syd-rhônska (förväntade) uppvisningen?

Easy Drinkers är spända av förväntningar och utlovar utförliga rapporter om vilken av julklapparna som kammade hem 

The Battle of the Bottles.

/ TF (sekr)

Tisdagssurprise - with a return to sauternes

Man ska kunna överraska varandra lite då och då även i ett långt äktenskap, sa en vis person jag känner. Och visst blir man lite överraskad när frun ställer sig och gör en ädelost-och-pepparkaks-kaka sent, sent en tisdagkväll? Den ska vila kallt i två timmar, men så länge ids vi inte vänta utan drar fram den redan efter en timme. Fram ur kylen åker också en 2008 Chateau Grillon från Sauternes för att bistå i vakan inför december.

Okej, etiketten var skadad så ni får den här oöppnade 2007:an istället.

Det mest intressanta med vinet är att flaskan stått tredjedelsfylld i kylskåpet i två veckor, men intrycken är precis som när den var nyöppnad. Men annat vore väl inte att vänta. Liksom inte heller all aprikos, honung och apelsinmarmelad som möter. Syran är fortfarande på topp och möter tillsammans med sötman ädelostens sälta bra. Är där inte också lite mandel? Efter att ha nickat till i soffan en stund av sockerchocken är det dags att en gång för alla avsluta denna flaska, nu ska den inte stå i kylen längre och släppa en sipp då och då, nu åker allt i ett:

SKÅL FÖR DECEMBER!



Ja, skål för december. Visst tror vi på tomten?

/ MG